Vad är en gud - Martin Luther

"gud kallas det […] som man i all nöd tar sin tillflykt till […] Det som du fäster ditt hjärta vid och varpå du förlitar dig, är […] i verkligheten din gud”

Martin Luther, Stora katekesen, 1529.

Kyrkor suddar bort skandalen med Jesus

Jesus revolution var och är skandal. För maktordningar och vår lydnad är Jesus praktik galen. En del kyrkor tar dock på sig uppgiften att sudda ut det anstötliga och galna med den omvälvning som Jesus praktiserade och lärde ut. Här är några makttekniker för att normalisera skandalen med Jesus.

• Passa in Jesus. Genom att visa hur Jesus budskap egentligen är bra för Sverige så görs Jesus till del av nationalism och bevarande av rådande ordning.
• Förstå Jesus. Hjälper vi varandra att förstå Jesus blir han inte så anstötlig.
• Förklara Jesus. Med historiska och sociala förklaringar görs Jesus till något som är viktigt för sammanhållningen i våra samhällen, arbetsplatser och bostadsområden. Jesus ges en funktion i maktordningen.
• Normalisera Jesus. Genom att förvandla budskapet till liknelser, metaforer eller en avlägsen framtid tas det revolutionerande bort ur Jesus praktik. Jesus blir ett normalt inslag i våra gemenskaper.
• Rationalisera Jesus. Genom att visa på det logiska i Jesus praktik plockas galenskapen bort. Tro och tillit behövs inte längre för att tillsammans leva det galna gudsriket. Tron reduceras till känsla och upplevelse.
• Jesus som magisk fetischism. Genom att förvandla Jesus till batteri och kraftkälla kan maktordningar som stat och kapitalism utvinna kraft ur Jesus. Jesus gör det möjligt att öka stress och hets i lönearbetet.

Istället för att Jesus revolutionerar hur vi organiserar våra relationer och samhällen omvandlas Jesus till medel för frid och harmoni. Jesus görs till verktyg för att konservera den rådande ordningen.

Per Herngren
2022, version 0.1.1

Referens

Desiderius Erasmus, The Praise of Folly, Princeton University Press, 2015, skriven 1509.

Passar inte mig - preferens bygger vita kyrkmurar

Kristen nationalism producerar vithet och nationalism genom exempelvis flaggor vid altaret. Här föreslår jag att dagens subjektiva preferens-retorik murar mer kraftfulla vita kyrkmurar än kristen nationalism. Individualism och preferens producerar dessutom murar även gentemot arbetarklass och vissa åldersgrupper. 

Stenar som bygger likriktning, klass och vithet kamoufleras gärna bakom individuella preferenser och subjektivitet. Individualismen i kyrkan producerar ett enhetligt och likriktat kollektiv. Individualismen kan bygga ett enhetligt kollektiv som är jämförbart med den nationalistiska kollektivismen. 

Exemplen nedan är från samtal i en kyrka i en ort i Angered. I samtalet analyserades ifall individualism, sånger, tonläge, stil och gudstjänstordning bygger eller inte bygger vita kyrkmurar.

Preferens som vita murstenar  

• Det passar inte mig personligen.
• Det är stressigt på jobbet och jag kommer inte till gudstjänsten för att bli stressad utan för att få kraft.
• Jag skulle i så fall gå till en annan gudstjänst som passar mig bättre.
• Det är viktigt med mångfald så kan vi ha olika gudstjänster för de som trivs med andra former.
• Jag föredrar inte den gudstjänstformen för att jag är vit utan för att jag är Kalle. Jag är en individ.

Per Herngren
14 maj 2022, version 0.1.1

Målet är medlet - Martin Luther King

Martin Luther King visar hur slutmålet redan existerar i de medel som ickevåld och civil olydnad använder. Varje aktion förverkligar därmed slutmålet. Eller så misslyckas aktionen med att förverkliga målet.

”For in the long run, we must see that the end represents the means in process and the ideal in the making. In other words, we cannot believe, or we cannot go with the idea that the end justifies the means because the end is pre-existent in the means.” (Martin Luther King, ”Love, law and civil disobedience”, 1961.)

Rekursiv blir en samhällsomvandlande motor

Samhällsomvandling som använder målet som sitt medel kallas rekursiv. Rekursiv är att dra in helheten i delen. Det rekursiva målet behöver inte vara samhällsomvandling. För en organisation kan ju målet vara sig själv – organisationen. Det rekursiva blir då en motor: organisationen organiserar organisationen. Det är så de lyckas fortleva år efter år. En salsaorganisation lever vidare genom att dansa salsa. Helheten salsa förverkligas i varje steg. En regering fungerar på liknande sätt. Den regerar i varje litet beslut. Regeringar fortlever genom att regera. Regerandet är en helhet som i praktiken är ett myller av små regeranden. I det rekursiva blir helheten vanligtvis mindre än delen.

Det rekursiva är den motor som håller igång institutioner, föreningar, organisationer, parlament och företag. Handlingar och händelser i organisationen återskapar hela organisationen. Formellt kan det rekursiva återskapandet ske på årsmötet eller på en öppningsceremoni i september. En arbetsplats återskapar kanske sin nya arbetsvecka på måndagsmötet. Arbetsplatser som inte är rekursiva upphör att existera.

Rekursivt ickevåld kan förstås som en motor som återskapar ickevåld i två steg. På så sätt kan ickevåldet kopieras av andra och mångfaldigas. Ickevåldets metod för att återskapa sig själv ser dessutom till att det ingriper där våld och förtryck existerar.

Rekursivt ickevåld i två steg

1 Minimera ickevåldet tills det kan förverkligas: Försöker vi kvantitativt förverkliga för mycket på en gång så misslyckas det. Rekursivt ickevåld minimerar målet tills det kan förverkligas. Det lilla blir större.

2 Intervenera i våld och förtryck. Civil olydnad söker sig till våld och förtryck för att där ingripa och förverkliga ickevåldet. Ickevåld är ingen rak väg mot något avlägset mål. Ickevåld är medel/mål som avviker.

Ifall målet förverkligas i medlet blir mål och medel två aspekter av samma sak. Martin Luther Kings läromästare Mohandas Gandhi uttryckte det så här: “But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end” (Gandhis Collected Works vol 76, p 31, original 1939.)

Per Herngren
2022, version 0.1

Referens

Martin Luther King Jr., ”Love, Law, and Civil Disobedience”, Speech that Dr. King delivered in 1961 to the annual meeting of the Fellowship of the Concerned in Atlanta. King, in King, Martin Luther, Jr., 1929-1968. (1991). A testament of hope : the essential writings of Martin Luther King, Jr. San Francisco: Harper San Francisco.

Mohandas Gandhi, Gandhis Collected Works vol 76, ebok, 1999.

Första version publicerad på ickevald.net/perherngren 2022.

Poddavsnitt där Bonnie och Per samtalar om performativ

 Performativ är handlingar som genomför slutmålet. Mål och medel blir ett. Läser man igenom alla Jesus-berättelser i Nya testamentet så är det möjligt att tolka dem performativt. Gudsriket genomförs med jämlikhet, försoning, förlåtelse, upprättelse i varje berättelse. Gudsriket blir både mål och medel.

I det här poddavsnittet utreder Bonnie Dahlström, civilkuragetränare, performativ i samtal med Per Herngren.

 

Kyrkors träning i passivitet bjuder in till nationalism, krig och Nato

Mohandas Gandhi placerar gemensamt ingripande och ickevåldsträning som förutsättning för politik och samhälle. Regelbundet träning i att ingripa blir, enligt honom, effektivare än centralmakter, tvång och våld för att tränga undan krig och förtryck. Kyrkor som håller ickevåldsträning, exempelvis varje vecka, bygger upp praktik och effektiva verktyg som ger möjlighet att tränga bort rasism, sexism och våld. Ickevåldsträning är övning i tro.

Tro och hopp växer fram ur övning snarare än insikter och föreställningar. Det är egentligen inte mer märkligt än att ett fotbollslag eller en dansgrupp som regelbundet övar börjar tro på möjligheten att tillsammans klara uppgiften. 

Genomförande hänger ihop med misslyckande. Finslipning och övning behövs för de som vågar misslyckas. Den kyrka som aldrig försöker leva ickevåld, leva gudsrike, kan däremot aldrig misslyckas. Den kyrka som inte försöker realisera gör rådande maktordningar till det enda realistiska.

Jag föreslår att nationalism, demokratisk centralism och krig kräver regelbunden träning i passivitet. Lydnadens kyrkor tränar sina deltagare i att INTE se sig oss som regerande, som subjekt, som aktör. Dessa kyrkor tränar otro.

Kyrkor som underordnar sig nationalismen undviker att hålla träning i demokrati, ickevåld och ingripande. Dessa kyrkor böjer istället knä och ber för att härskare och nationer ska bli goda. Det blir en träning i otro gentemot gudsrikets möjligheter. Istället laddar de medlemmarnas batteri inför nästa arbetsvecka så att kraft kan föras över från kyrkor till lönearbetet. Kraft strömmar från dessa kyrkors gud till rådande maktordning. Otrons kyrkor ersätter befrielse med harmoni och frid.

Icketräning i kyrkor är i sig träning. Det är en träning i att undvika att tillsammans bli subjekt, gudsrike,  och regerande. Denna (icke)träning övar oss i att peka ut högre makter som räddningen på konflikter och kriser. Krigsmakt, militär, nationalism och även Nato ges en realistisk frälsarstatus av kyrkor som vägrar realisera. Kyrkor som undviker att träna jämlik demokrati och ickevåld drar också undan möjligheten att innovativt leva och finslipa gudsriket.

Ifall Gandhi har rätt så erbjuder regelbunden ickevåldsträning alternativ till härskande och makt. Sådana kyrkor bjuder in att praktisera och öva jämlikhet, demokrati och ickevåld, de erbjuder tro och hopp.

Per Herngren
10 april 2022, version 0.1.1

  

Ingripa vid mobbning - övning i civilkurage och ickevåld på youtube

Här är en kort film om att träna några metoder för att ingripa vid mobbning. Tränare är Per Herngren från Fikonträdet och deltagarna är från Hopp & Motstånd.

Vill du själv träna på att ingripa vid mobbning, härskartekniker så är du välkommen till tvådagarskurs lördag-söndag 24-25 oktober 2020!

Religion pch politik

Politik och religion är två aspekter av samma fenomen. Politik är samtal och beslut om gemensamma angelägenheter. Religion är byggandet av tillit till det gemensamma när det pulserar och återskapar sig själv som samhälle(1). 

Religion bygger samhällen. Och politik organiserar(2).

Religion förknippas gärna med traditioner och cermonier, som nationaldagen och flaggan. Men religion återinför dessutom det gemensammas etik och legitimitet i det politiska. Religion är gemensamma praktiker som återinför gemensamheten i det gemensamma.

Religion och politik är båda del av samhällen. De kan inte skiljas åt. De bygger nödvändiga konflikter och spänningar i samhällen. De intervenerar i varandra. Utan religion skulle politik vara ren organisation utan samhälle. Och utan politik skulle ett samhälle domineras av de som dominerar.

Politik och religion kan bli förtryckande eller befriande. Men att som i det postpolitiska ersätta dem med administration, förhandlingar eller kalkyler skapar skensamhällen.

Per Herngren
4 augusti 2019, version 0.1

Fotnötter

1. Tillit använder jag istället för religionens tro eftersom tro nuförtiden blandas ihop med en annan betydelse, som i tro och vetande.
2. Bygga samhällen och organisera ska inte ses dualistiskt åtskilda utan ihoptrasslade, och nödvändiga för varandra. Jämför med att hålla takten i en dans och att följa olika turer. Båda är del av dansen, och de stärker eller stör varandra.

Referens

Émile Durkheim, The Elementary Forms of Religious Life, Free Press, 1995.

Att komma till liv är att bli olydig - pingst & livgiverskan

Pingst firar att kyrkan får liv. Så fort kyrkan får eget liv bryter den sig ur omyndigheten. Kyrkan tar sig ur underordningen till förtryck och makt. Kyrkan blir självständig. Och det är från pingst kyrkan blir förföljd.

Anden kallas på flera språk för livgiverskan. Ande är etymologiskt även kopplat till andning. Att andas är att få liv. Andning är en puls som skapar liv. Genom att känna pulsen, hos andningen eller blodet, kan vi kontrollera om någon är vid liv. När kyrkan andas får den liv. Kyrkan blir självgående.

Kyrkans arbete har alltid byggt pulser till skillnad från dagens betoning på event, kampanjer och projekt som istället bygger in sin egen självdestruktivitet, ett närliggande avslut. Event, kampanjer och projekt skyddar de dominerande ordningarna från att andra ordningar ska få ett eget liv.

Samtal och beslut med främlingar och utlänningar

Pingsten är när kyrkan bryter sig ur rädslan och det privata och blir olydig, myndig, självständig. Före pingst skapar kyrkan en privat värld, undangömd från det gemensamma, undangömd från härskare och soldater. Pingst är när kyrkan intervenerar i våra politiska och gemensamma världar.

Pingst är en högtid för hur kyrkan börjar samtala med främlingen, med utlänningen. Kyrkan slutar prata bara med sig själv. Möten med de som inte är som vi skapar innovativa samtal. Anden är nyskapande och innovativ. Det blir den genom att möta andra istället för att bli upptagen med sig själv. Samtalen med främligen gör gemensamma beslut möjliga. Pingst är högtiden för hur kyrkan blir politisk. Frestelsen idag är att skapa en pre-pingst-kyrka. En individualistisk och privat kyrka. En kyrka som är rädd för att bli förföljd.

Anden tar inte bara kyrkan ur det privata livet. Att få eget liv är också att ta sig ur mekanisk lydnad. Det är att bli myndig och sluta vara en kugge i hjulet. Från pingst börjar kyrkan andas och ingripa i den offentliga världen.


Per Herngren
Pingst 20 maj 2018, version 0.1

Inspirerad av Emma Rudängs predikan, och hur hon utvecklar livgiverskan och mötet med främlingen.

Kyrkor och samhällen blir fristäder - civil olydnad för flyktingar

Ungefär 300 städer och samhällen i USA gör civil olydnad mot de federala immigrationsmyndigheterna. Dessa samhällen vägrar utlämna flyktingar och invandrare, och de vägrar samarbeta med immigrationspolis. De kallas fristäder.

1. Från nyår 2018 utropade hela Kalifornien sig till fristad och vägrar samarbete med immigrationspolis och feodala immigrationsmyndigheter.
2. Den första fristaden i denna rörelse var Berkeley nära San Francisco som 1971 utropade sig till fristad för att skydda de som vägrade delta i vietnamkriget.
3. San Francisco utropade sig 1989 till fristad för att skydda flyktingar främst från Centralamerika och Sydamerika.
4. Fem delstater vägrar nu samarbete med immigrationsmyndigheter och fungerar som fristäder för flyktingar: California, Oregon, Connecticut, Rhode Island och Vermont.
5. I början på åttiotalet gav kyrkor, synagogor och andra organisationer uppehållstillstånd till en familj eller till en enskild flykting. De utropade sig till fristad och organiserade stöd till dem de gett fristad. Denna rörelse kallas fristadsrörelsen.
6. I slutet på medeltiden fanns många fristäder i Europa som skyddade flyktingar från feodalherrarna på landsbygden. Och som alltså vägrade lyda feodalherrarna. Fristäder var en av de revolutioner som med tiden trängde undan mycket av feodalismen.
7. Hmm, något för kyrkor, organisationer och samhällen i Sverige och Europa att ta över? Bli fristäder!

Per Herngren

2018 03 04, version 0.1

Referens

Fikonträdet ger fristad till familjen Pillati, 2012.

Sancturay City, Wikipedia, 2018 03 04.

Funktionell melankoli i kyrkor

Melankoli är sorg utan objekt. Sorgen har inget att sörja. Genom att spela och sjunga melankoliskt i kyrkor hindras befrielse och gudsriket från att störa verksamheten. Vacker och skön saknad tränger undan och ersätter tron på att kyrkor kan leva befrielse, leva gudsriket.

Melankoli skapar frid och den blir därmed funktionell för kyrkorna. Den hindrar befrielse och motstånd från att störa. Melankolin ersätter hopp och tro i kyrkor. Längtan efter något som saknas är skönare än befrielse. Det gör att kyrkor kan fokusera på att skapa trygghet och ro.

Melankolin har på inget sätt erövrat kyrkorna. Befrielse, ickevåld, civil olydnad skapar utrymme för kyrkor att leva gudsriket. Men melankolin har fått en så stark ställning att den lockar som frestelse. Eller snarare som en saknad utan att den vet vad den saknar.

Per Herngren
15 oktober 2017, version 0.1

Plåsterkyrka eller befrielsekyrka

Plåsterkyrka kan vi kalla den kyrka vars fokus är att ta hand om och plåstra om såren efter kapitalism, nationalstater, gränskontroller och andra maktordningar.

Plåsterkyrkan uppmuntrar individen till att bli duktigare, leva klimatsmart och respektera mångfalden av identiteter. I plåsterkyrkan sitter präster, diakoner och aktiva sällan i fängelse.  Kyrkan håller ordning på ordningen genom uttalanden, kritik och protester. Och genom att plåstra om och göra olika maktordningar uthärdliga.

Plåsterkyrkan bygger trygghet och frid. Den bygger oaser. Korset görs till ett batteri som laddar besökarna så de orkar gå tillbaka till lönearbetet. Korset blir symbol för frid, trygghet och harmoni. Kraften förs över från kors och kyrka till kapitalism, lönearbete och nationalstat.

Kapitalism och stater behöver plåster och omsorg eftersom centralstyrning aldrig riktigt lyckas.

Förverkliga befrielse

Befrielsekyrkan experimenterar och tränar på att leva gudsriket. Den tränger undan nationalstater, kapitalism och andra härskarordningar. Den avskaffar gränser och öppnar jämlika utrymmen för de som underordnas.

Befrielsekyrkan arbetar tillsammans med de som tänker annorlunda och ser inte individuell insikt eller duktighet som lösningen på gemensamma problem.

I befrielsekyrkan är korset inte en vacker bild. Korset och andra straffmetoder är del av kyrkans liv. Befrielse kommer alltid i konflikt med maktordningar. Präster, diakoner och organisatörer hamnar därför regelbundet i fängelse. Befrielsekyrkan bjuder oss ut i otrygghet, osäkerhet och sårbarhet.


Plåster och omsorg behövs för att förverkligande befrielse också misslyckas. Eller för att misslyckandet är det av att förverkliga befrielse.

Per Herngren
11 juni 2017, version 0.1

Tack till min präst Kim Bredefeldt för att du satte igång samtal kring kyrkans verksamheter under Marialunchen i Hammarkullen.

Jesus störde friden och blev avrättad

Påsk firar befrielse från förtryck och slaveri. Men templen omvandlade påsken till en fridens högtid. När Jesus och lärjungarna levde befrielse så började befrielsen smitta av sig. Det störde påskfriden

Det är därför ingen slump att Jesus blev korsfäst i samband med påsken. Korset och korsfästelsen är inte bara en befrielse från lydnad och rädsla för straff och våld, det är också motstånd mot religion som flyr befrielse in i frid och upplevelse.

Per Herngren
2017 04 23, version 0.1

Tack till samtal med Tobias Hadin i Mariakyrkan, Hammarkullen.

Korset upphöjer Jesus till avrättning

Att Jesus upphöjs på korset mystifieras i en del kyrkor. Avrättningen skulle höja Jesus över oss andra. Jesus görs till en upphöjd. Poängen är snarare motsatsen.

Korset är ett avrättningsredskap. Först är det nedfällt så fången kan fängslas på korset. Sedan hissas korset och fången upp för avrättningen.

Precis som på så många andra ställen i bibeln används en konkret händelse poetiskt för att vända upp och ner på rådande maktordningar.

Att upphöja några över andra, att skapa överordnade och underordnade, avskaffas genom korset. Det blir samtidigt en befrielse från straffets makt över oss.

Per Herngren
12 mars 2017, version 0.1

Poesi förstås här inte som liknelse eller bild utan från sin etymologiska betydelse producera, skapa, förändra världen, poiesis.

Tack till Bengt Andreasson, pastor i Rosa Huset för reflektion kring hur korset hissar upp fången.

Befrielse och fest hör ihop: Jesaja 61:1-5

"Guds ande ... har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer och ge de sörjande i Sion huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorgdräkt, lovsång i stället för modlöshet. De skall kallas ”rättfärdighetens träd”, som Herren planterat för att visa sin härlighet. De uråldriga ruinerna skall byggas upp, det sedan länge förfallna sättas i stånd, man skall på nytt bygga upp förstörda städer, som legat öde släkte efter släkte. Främlingar skall valla hjordarna åt er, era åkrar och vingårdar skötas av utlänningar."

Jesaja 61:1-5

Film om civil olydnad - från Gandhi till postprotest

Här är en film där jag avslutar med tio minuters ickevåldsträning. Innan berättar jag om hur plogbillar lämnar protesten (postprotest). Och hur performativ blir en brygga mellan Gandhis ickevåld och queerfeminism.

Välkomna på träning i ickevåld och konfliktingripande

Ifall någon vill gå en tvådagars intensivkurs med liknande övningar som i filmen fast kring mer vardagliga situationer om hur vi skapar jämlikhet och ingriper vid härskartekniker och mobbing är ni mycket välkomna!

Intensivkurser i jämlikare samarbete 
& konfliktingripande

 

Filmad av Vardagens civilkurage 2016

Jag-lovsånger ersätter Gud med jag

Äldre fromma sånger och psalmer sjunger om "oss" och Gud. Omsorgen som växer fram ur mötet med nästan och med gemenskapen var ett möte med Gud. Idag ersätts ofta "vi" och "Gud" med "jag" och "du" i lovsånger.

Jag-du-lovsånger uppfattas som en personlig relation till Gud. Men jag-du-lovsånger ersätter gärna Gud med upplevelsen av Gud. Lovsångerna ersätter i så fall Gud med mig själv. Jaget och min upplevelse av Gud blir Gud.

Per Herngren
8 januari 2017, version 0.1

Bilaga Gustaf Wingren

”Flyr man från sin nästa till Gud, så kommer man inte till Gud utan endast till sig själv, sitt eget jag. Kristus blir icke centrum, när nästan stötes bort ur centrum. Ty Kristus är utgiven för världen, han är människa, i tjänarskepnad. Detta är undret: när nästan är centrum, är Kristus centrum. Vandringen utåt mot jordens människor är en vandring åt det håll, där korset är beläget och där döden sker, d. v. s. en vandring åt det håll, där Han är och där det finns hopp, hopp om livets uppståndelse.”

(Gustaf Wingren 1949)

Referens

Gustaf Wingren, ”Arbetets mening” i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1949), s. 286. Citerat i Bengt Kristensson Uggla, Gustaf Wingren: Människan och teologin (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010), s. 125.

Bekväm i kyrkan

Jag är bara bekväm i den kyrka som gör mig obekväm.

Upplevelse av Gud ersätter Gud

Organisationer, kommuner och stat ersätter ibland jämlikhet och befrielse med upplevelse av delaktighet. Upplevelse får ersätta förverkligande. På motsvarande sätt kan religioner ersätta Gud med upplevelse av Gud, upplevelse av frid och harmoni.

Mötet med  Gud i mötet med fattiga, förföljda och förtryckta ersätts med subjektiva stimulerande, upplevelser.

Upplevelse blir en maktmetod för att ersätta vår gemensamma värld med privat subjektivitet. Det blir också en metod för att ersätta gemensamt motstånd och befrielse med självet, med personlig utveckling.

Fokus på upplevelse av Gud gör sig-själv till Gud.

Per Herngren
Söndag 4 september 2016, version 0.1

Salig frid som messiansk avgud: Sara Ahmed

Frid och lycka tar sig i kyrkor gärna en messiansk gestalt. I lyckan sökes räddningen. Friden görs till målet. Istället för befrielse söker fridsreligioner efter metoder och vägar som lovar salig frid. Friden, harmonin och lyckan görs till ett löfte. “To promise after all is to make the future into an object, into something that can be declared in advance of its arrival.”[1]

Löftet om individuell frid och lycka ersätter gemensam befrielse och ickevåld. Gud som befrielse ersätts med tron på frid. Gud blir frid. Frid blir gud.

Frid görs på så sätt till en skyddsfolie som skyddar oss mot makt och förtryck. Som skyddar oss mot att dras in bland de som förföljs och kämpar. Ett skydd mot det etiska kravet på ingripande. En folie mot solidaritet.

"Bli lycklig" som religionens formel

Friedrich Nietzsche och Sara Ahmed kritiserar hur lyckan har gjorts till formel för religion. “The promise of happiness takes this form: if you have this or have that, or if you do this or do that, then happiness is what follows. In Twilight of the Idols, Nietzsche interprets what I am calling the promise of happiness as the basic formula of religion and morality: ‘Do this and this, refrain from this and this – and you will be happy!”[2]

Religionen görs i så fall till formeln för hur vi kan fly ickevåld och befrielse. Religion blir en flykt. Religion fungerar då som maktens skydd mot revolution, mot omvändelse.

Per Herngren

2016 07 17, version 0.1.1

Fotnot

[1] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 29.

[2] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 29.

Överge tron på ledarskap och regeringar: tidig demokrati i Psaltaren

I Psalm 146 betonar bibeln befrielse snarare än ledarskap och makt. Befrielse och rättvisa ska härska, inte makthierarki, styrmodeller eller centralstyrning. Psaltaren bryter anarkistiskt med tron på regeringar och makt.

"Herren" läser jag som "härska" snarare än en omnipotent härskargud. Befrielse av förtryckta och fångar ska härska snarare än en härskare. Jämlikhet och rättvisa ska härska snarare än regeringar och ledare.

Istället för att återskapa regeringen och ledarskapet i himlen så används språket i bibeln ibland mer dekonstruerande: Jämlikhet är vår kung. Ickevåld är vårt kärnvapen. Den förtryckte är vår gud. Den fattige är vårt skatteverk.

"Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.
Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.
Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,
Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer."
(Psaltaren 146:3-9)

Per Herngren

2016 03 12, version 0.1

Tack för tips av Klara Edvardsson och Kristna Feminister

Decentrerad Gud

Genom att placera Gud eller Kristus i centrum ersätts Gud med Jaget. Min personliga utveckling, min godhet och min frid blir Gud. Mina personliga projekt blir gudar som ersätter och tränger undan Gud.

Eller så centrerar vi Gud så att makten blir Gud. Den gode ledaren, den gode fadern, blir Gud. Gud blir den mäktigaste av mäktiga. Och Gud som mina medmänniskors kamp för befrielse trängs därmed undan.

Jesus och profeter berättar gång på gång hur Gud är själva mötet med de förtryckta och fattiga. De decentrerar Gud istället för att placera Gud i centrum.

Gud är med våra medmänniskor. Gud är den fattige. Gud är solidaritet. Gud sitter i fängelse. Gud bombas. Gud flyr över taggtråd. Gud drunknar med flyktingar som försöker ta sig igenom EUs gränsmurar.

Gud kämpar. Ickevåldslig kamp med våra förtryckta medmänniskor är Gud.

Gud är smärtan i vår nästas ansikte. Vi finner inte Gud i lycka och frid, vi möter Gud i våld, lidande och förtryck. Många konstnärer har målat en korsfäst Jesus med frid och harmoni i blicken. Det är en avgud.

Per Herngren
2015 10 04, version 0.1.1

Tack till Else Blomgrens predikan i Hammarkullen 4 oktober 2015.

Bilaga Gustaf Wingren

”Flyr man från sin nästa till Gud, så kommer man inte till Gud utan endast till sig själv, sitt eget jag. Kristus blir icke centrum, när nästan stötes bort ur centrum. Ty Kristus är utgiven för världen, han är människa, i tjänarskepnad. Detta är undret: när nästan är centrum, är Kristus centrum. Vandringen utåt mot jordens människor är en vandring åt det håll, där korset är beläget och där döden sker, d. v. s. en vandring åt det håll, där Han är och där det finns hopp, hopp om livets uppståndelse.”

(Gustaf Wingren 1949)

Referens

Gustaf Wingren, ”Arbetets mening” i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1949), s. 286. Citerat i Bengt Kristensson Uggla, Gustaf Wingren: Människan och teologin (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010), s. 125.

Tro och sociala system: Matteus 6:25-34

Jesus är en tidig sociolog. Han analyserar tro (tillit) som förutsättning för att gudsriket ska fungera. Men hans analys antyder dessutom att tro egentligen är en förutsättning för alla sociala system.

Tappar folk tron på en valuta blir den värdelös. Tappar folk tron på lönearbete så kollapsar det. Tappar medlemmarna tron på sin familj så splittras den. Tappar soldater tron på kriget så desserter de eller skjuter i luften.

Det går inte att ersätta tro med konsekvenskalkyler, kontroll, detaljstyrning, instruktioner, order eller makt. Sociala system klarar sig inte utan tro.

Tilliten till gudsriket kan trängas undan av tillit till andra ordningar eller trygghetsystem. Då blir gudsriket en chimär. Tro kan dock återigen ge liv till gudsriket.

Per Herngren
2015 09 13, version 0.1

"Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."
(Matteus 6:25-34)

Flyr man sin nästa för Gud finner man bara sig själv: Gustaf Wingren

”Flyr man från sin nästa till Gud, så kommer man inte till Gud utan endast till sig själv, sitt eget jag. Kristus blir icke centrum, när nästan stötes bort ur centrum. Ty Kristus är utgiven för världen, han är människa, i tjänarskepnad. Detta är undret: när nästan är centrum, är Kristus centrum. Vandringen utåt mot jordens människor är en vandring åt det håll, där korset är beläget och där döden sker, d. v. s. en vandring åt det håll, där Han är och där det finns hopp, hopp om livets uppståndelse.”

(Gustaf Wingren 1949)

Referens

Gustaf Wingren, ”Arbetets mening” i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1949), s. 286. Citerat i Bengt Kristensson Uggla, Gustaf Wingren: Människan och teologin (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010), s. 125.

Tack till Bengt Kristensson Uggla för citatet.

Metoder för att slippa bli en nästa

"Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!” (Lukas 10:36-37)

Att vara en nästa är att vara näst intill. Att vara medmänniska är att vara med. Följa med.

Medmänniskan är inte ett ställningstagande. Medmänniskan ser inte som sin uppgift att tycka det goda är gott. Medmänniskan är inte åsikten att elände är olyckligt. Opinionen är inte med. Den som är med hinner inte ägna sig åt åsikter och tyckanden.

En nästa är näst intill där nästan behövs. En nästa är där. 

Inte med makten
Medmänniskan är med i orättvisan för att där bygga rättvisa. Att bli med där orättvisan dominerar är olydnad mot orättvisans ordning. Medmänniska är olydnad mitt i den lydnad som bygger orättvisa.

En del kyrkor tycker mer om att bli en nästa vid individuella tragedier än vid våld, förtryck och makt. Dessa kyrkor hittar på olika medel för att ersätta nästa-varande med från-varande.

Medel för att slippa vara med

1. Utse en annan aktör som Aktören. Det kan vara regeringen eller individen.
2. Kräva att regeringen eller EU eller "ledarna" gör något.
3. Förvisa nästa-varande från kyrkan till hjältar och individer.
4. Vädja till individens godhet.
5. Upphöja enskilda som agerar enskilt till hjältar.
6. Upphöja individuell duktighet och radikalitet till kyrkans moral.
7. Ignorera de som föreslår att kyrkan ska ingripa där krig, våld och förtryck sker.
8. Starta namninsamlingar.
9. Göra kyrkliga uttalanden.
10. Hålla radikala predikningar.
11. Förvandla "individuella" katastrofer till melankoli genom vackra sånger och sorgset tonfall. Genom melankoli överföras fetischistisk kraft från katastrofen till kyrkan.
12. Rikta kyrkan mot frid och trygghet, istället för att leva i sårbarhet och osäkerhet.

En nästa-kyrka ingriper där förtryck och våld sker istället för att dra sig undan. Att ta gemensamma beslut som börjar lösa gemensamma problem är att leva gudsriket. Och det är också att leva i det politiska.

Per Herngren
2015 09 06, version 0.1

Tack till Emma Rudängs inspirerande predikan i Björkö Missionförsamling 2015 09 06

Rasism, kolonialism, militarism, nationalism i scout

Här är en snabb analys över rasistiska, krigiska och nationalistiska symboler i scoutrörelser. Dessa får (ofta oavsiktligt) funktionen av att legitimera kolonial rasism, krig och nationalism. 

Observera att vissa symboler kan vara avskaffade av en del scoutorganisationer. De som är mer historiskt kunniga om scout både historiskt och internationellt får gärna korrigera och hjälpa till med analysen.

Symbol för kolonialt krig och rasism
Uniform med speciell halsduk och hatt som användes i koloniala krig.

Symbol för krig och dödande
Uniformsskjorta, salut, honnör, marschera, utmärkelser/medaljer fästa på skjortans bröstdel.

Symbol för att nationalism och krig hör ihop
Honnör till flagga.

Symbol för nationalism som helighet och egen religion
Stå upp för flaggan

Symbol för att krig och upplysning hör ihop
Namnet scout betecknar en speciell sorts spion som ska skaffa information inför krig och anfall

Symbol för militära hierarki
Utmärkelser och olika hierarkiska grader och beteckningar på både scouter och scoutledarna. 

Kamouflage av kolonial och militaristisk symbolik
Göra honör slarvigt, med humor. Införa att det är frivilligt att ha uniform. Ignorera scouternas koloniala och militaristiska historia.

Per Herngren
2015 08 26, version 0.1.2

Referens

Per Herngren, Nationalstaten är religion: Rousseau, 2015.

Förandliga är att sekularisera

Brist på tro, brist på tillit till gud och gudsriket, frestar kyrkor och tempel att sekularisera sig själva.

Något saknas. Något behöver tillföras. Att förandliga är en bland flera metoder för att sekularisera sin religion. Andra är att tillföra maktdominans eller våld.

Latinets saecularis betyder världslig och temporal, tidsbestämt. Sekulariseringen kan ske på flera olika sätt. Att förandliga sin religion är att tillföra något som ens religion tycks sakna.

Förandligande sekularisering kan genomföras i tre steg:

1. Dualistisk uppdelning mellan religion och värld, religiösa praktiker och världsliga.
2. Religiösa handlingar uppfattas inte som tillräckliga. Något behöver tillföras. Genom melankoli och längtan efter något mer andligt annat bakar kyrkor in brist på tro i sin verksamhet, brist på tillit till gudsriket och det befriande budskapet.
3. Att tillföra andlighet kompenserar bristen på tro. Förandligandet tillför speciella upplevelser och känslor, exempelvis innerlighet, frid, lycka, känsla av gudsnärvaro.

Rent konkret omvandlar sekulariseringen praktiker i den traditionella religionen så att de förandligas istället för att materialisera:

1. Bristen på tro till gudsriket kan åtgärdas genom att individualisera och förandliga gudsriket till något inre och individuellt. Det behöver då inte längre organiseras, finslipas, testas, tränas eller misslyckas.
2. Bristen på tro till omvändelse och befrielse kan åtgärdas genom individuell duktighet och välgörenhet. Rättvis fördelning av makt och resurser omvandlas till upplevelse av godhet.
3. Bristen på tro till budskapet kan åtgärdas genom övertalande och trosviss karisma. Även vackra ord om självhjälp och individuellt ansvar kan tillföra det som religionen tycks sakna. Budskap om materiell och kroppslig befrielse kan förvandlas till insikt genom föredrag och uttalanden. Verser i religiösa sånger kan upprepas igen och igen för att tillföra en upplevelse av andlighet. Eller så kan de sjungas vackert, melankoliskt.
4. Bristen på tillit till bön kan åtgärdas genom att tillföra upprepning, övertalning, speciella tonfall, innerlighet.

 Per Herngren
2015 07 26,  version 0.1.1

Maktkritisk metod

Jag analyserar vad som ibland genomförs i kyrkors gudstjänster och verksamhet. När brist på tro genomförs i en kyrkas handlingar kallas det för performativt handlande: resultatet fullföljs i och med handlingen. Vilket innebär att handling och resultat blir ett. (I instrumentellt handlande är ju medel och resultat istället åtskillda, resultatet kommer senare.)

Jag använder inte metodologisk individualism, det är alltså inte individens tro som analyseras utan tron som utkristalliseras i kyrkors beslut och verksamheter.

Jesus bryter med paranoid kristendom

Bibelexperten Nikodemos säger att han förstår att Jesus utför tecken på Gud och gudsriket. Jesus svar är att Nikodemos missar hela poängen. Den som letar efter tecken på gudsriket ser inte hur gudsriket får liv mitt ibland oss. Det Nikodemos och vi uppfattar är inte tecken på gudsriket. Gudsriket är inte gömt bortom tecknen.

Gudsriket får liv genom att jämlikhet, omsorg, solidaritet, ickevåld, ingripande börjar leva i våra gemenskaper. Istället för att upptäcka spår på gudsriket får vi bli del av gudsriket, av det som ger liv.

Vi finner inte gudsriket genom att mystifiera gudsriket, som något dolt bortom tecknen. Jesus bryter med paranoid kristendom där Gud skulle vara dold bortom kyrka, värld och samhälle.

Gudsriket får liv när vi andas tillsammans. Ande kommer etymologiskt från andning, att få liv, att materialisera. Det gäller människor och växter och djur. Ande har även etymologisk betydelse av vind. Vinden tänkte man sig gav liv till växter och djur, dessa materialiserar som liv genom vinden. Idag vet vi ju att detta delvis är sant genom att luften innehåller syre och koldioxid. Och vinden sprider fröer och pollen. I Jesus svar till Nikodemos förandligar hen inte människan som upphöjd över annat som får liv och materialiserar.

"Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?”Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”" (Johannesevangeliet 3:1-8)

Per Herngren

2015 06 07, version 0.1

Tack till Emanuel Furbackens predikan i Mariakyrkan i Hammarkullen.

Ursäkta Gud, det blev ett missförstånd

Församlingens demokratiskt valda styrelse fick snabbt skicka upp en rättelse:

"Ursäkta Gud, det blev tydligen ett missförstånd med vårt beslut på förra mötet. Vår kyrka har inte alls beslutat att manifestera gudsriket. Vi planerar att utföra en manifestation för gudsriket.

Med förhoppning att missförståndet inte rörde till det alltför mycket!

Fridshälsningar
Lokala kyrkans styrelse"

Demokratisk predikan

Demokratisk predikan använder vi i vissa gudstjänster i Mariakyrkan Hammarkullen.

1 Efter bibelläsning reflekterar vi i runda om bibeltexten. (grupper på 5-6 är bra, ej fler än 8)
2 Den som förberett texten reflekterar lite mer antingen först eller sist i rundan.
3 Den som inte vill säga något säger bara Pass. el Jag passar.

Detta fungerar så befriande i lokalsamhället och församlingen att jag nästan slutat gå till gudstjänster där jag görs till publik och åhörare.

Som latinamerikanska basgrupper läser vi vanligen bibeltextens riktning som tilltal till vårt glokala sammanhang (ej så mkt individuellt tilltal). Det är bara ibland vi vänder riktningen i vår läsning mot texten och försöker förstå den, vad som är bakom den etc, (alltså sällan bibelstudie).

Per Herngren
2015 05 08, version 0.1

Flykten från korset

Kristendomen tar korset som vägen till befrielse och politisk förändring. Kärleken gör sig sårbar och går in våld och förtryck för att leva gudsriket. Sårbarheten blir kyrka.

Kyrkan riktar sig inte mot sig själv, kyrkan griper in vid mobbing, vid jakt på flyktingar, vid gränser som stoppar människor, vid rasism, vid vapenhandel, vid utsugning. Kyrkan skapar jämlikhet och rättvisa när människor över- och underordnas. Kyrkan spränger bojor när människor fängslas.

Korsets kyrka behöver bygga en väl organiserad omsorg för präster, diakoner och medlemmar som sitter i fängelse och för de som tar risker då de intervenerar i våld och krig.

Det är inte alla kyrkor som vill leva i korset. Korset stör friden. För kyrkor som underordnar sig härskandet genom total laglydnad blir korset ett hot. Korset hotar den kyrka som vänt sig mot frid istället för befrielse. En del kyrkor har därför utvecklats effektiva metoder för att fly korset.

• Omvända korset till fetisch. Istället för att i sårbarhet gå in i lidande omvänds korset till magi. Det magiska korset genererar underbar kraft som kan överföras till lönearbete och karriär, plikt och duktighet.
• Omvända korset till något vackert och fridfullt. Genom att underordna korset estetiken förvandlas kyrkor till vackra vilorum, till plats för frid och harmoni istället för befrielse.
• Omvända korset till metafor, tecken och liknelse. Genom att frånta korset funktionen av straff och maktmedel behöver inte heller kyrkor leva i straff och förföljelse. Korset blir istället metafor för lidandet i att inte räcka till på arbetet. Lidandet i att ständigt behöva anstränga sig att vara ordentlig och duktig. Lidandet i att leva i underordning och lydnad. Lidandet i att fly in i upptagenhet.

Per Herngren
2015 03 29, version 0.1.1


Tack till predikan av Emanuel Furbacken i Mariakyrkan, Hammarkullen, palmsöndagen 29 mars 2015.

Rasifiering i söndagskolan

Under samtal i Mariakyrkan i Hammarkullen upptäcktes att en bild som skickats som söndagskolematerial reproducerade traditionella rasstereotyper, bland annat en variant av pickaninny-flickan med stora ögon, tjocka läppar och rakt utstående flätor.

Förutom rasifiering så återskapas även könststereotyper i samma bild. Det är de två tjejernas uppgift i bilden att vara passiva och söta medan alla pojkar i bilden gör en handling, de framställs som subjekt.

Söndagskolematerialet kallas "Skatten - på äventyr med Gud". Ägare är Salt barn & unga i Efs. Equmenia och Svenska Kyrkan Göteborgs stift är samarbetspartners.

Här syns en urklippt del av bilden som skickats till Mariakyrkans söndagskola: http://skatten.nu/2012/03/en-nytandning/

En kort analys av rasstereotyper av Joanna Rubin Dranger professor i illustration på Konstfack
http://www.expressen.se/kultur/den-rasistiska-ikonens-logik/

Wikipedia om den svarta pickaninny-rasstereotypen:
http://en.wikipedia.org/wiki/Pickaninny

Några exempel på pickaninny-flickan samt analys:
http://www.authentichistory.com/diversity/african/3-coon/2-pickaninny/

Exempel på rasstereotyper i serier:
https://feministisktperspektiv.se/2013/09/13/bildskolan-3-rasstereotyper-i-vara-vanligaste-serier/

Naiv materialism

Prövar här ett nytt begrepp: naiv materialism. Fungerar det?

Naiv materialism: Materialisera det samhälle en vill ha i en grupp, gemenskap eller organisation. Och materialisera så jämlikt och inspirerande och enkelt att det blir möjligt för andra grupper att imitera och kopiera.

Naiv materialism förändrar samhällen genom att låta befrielse, ickevåld och civil olydnad smitta av sig. Smittan uppstår när andra dras med och vill imitera och kopiera. Det bildas därmed kedjor av i imitationer åt olika håll.

För att kopiera behöver en något att kopiera. För att härma behöver en något att härma. Förändringar behöver verkligen genomföras, de behöver materialisera, för att de ska kunna upprepas.

Naiviteten (tron, hoppet) är tilliten till att grupper och organisationer som lever revolutionär förändring smittar av sig. Förändring kan mångfaldiga sig.

Per Herngren
2015 02 23, version 0.1

Jesus uppenbarar inte - Jesus ingriper

Jesus ägnar sig inte åt att avslöja en undangömd sanning. I jesusberättelserna intervenerar Jesus i olika ordningar som underordnar och separerar människor. Istället för att avslöja makten eller upplysa oss om orättvisor inför han en jämlikare och mer kärleksfull ordning. Direkt i situationen.

Föreställningen att Jesus, kyrkor, präster ägnar sig åt att uppenbara en dold sanning är en flykt från befrielse in i mysticism.

Per Herngren
2015 02 08, version 0.1

Tack till gudstjänst i Mariakyrkan i Hammarkullen 2015 02 08.

Treenigheten bryter med identitet

Det går inte att vara enig om en är samma. Enighet är relation. Enighet är aldrig individuell enhet. Identitet skulle omöjliggöra enighet. 

Gud som tre gör relationen gudomlig. Och relationer är inte statiska. Gemenskap bygger, skapar. Gud blir blivande snarare än varande.

Den gudomliga relationen bryter tron på en omnipotent härskargud som styr det som sker, som dikterar. Den gudomliga relationen bryter tron på den gode diktatorn, bryter tron på den upphöjde magikern som sänder krafter till den som ber med känsla. 

Den gudomliga relationen blir det som ersätter vår lydnad till en härskare, en fader, en överhöghet.

Den gudomliga relationen bryter också med våra försök att bli självskapande individer. Bryter med individuella lösningar. Bryter med självhjälp och personlig utveckling. Bryter med vår upptagenhet med vår egen förträfflighet.

Per Herngren
2015 01 11, version 0.2

Tack till Else Blomgrens feministteologiska tolkning av treenigheten i Mariakyrkan i Hammarkullen 11 januari 2015.

Inte kallade till kristen identitet

Vi är inte kallade att förstå gudsriket. Vi är inte kallade att tycka om det. Vi är inte kallade till kristen identitet. 

Vi är kallade att leva gudsriket. Vi är kallade att bjuda in förtryckta till rättvis och solidarisk gemenskap. Vi är kallade till befrielse.

Per Herngren 2915 01 06, version 0.1

Tack till predikan av Emanuel Furbacken i Mariakyrkan i Hammarkullen, trettondagen 2015.

Frälsning är att leva i olydnad

"Det svenska ordet frälsning är ett gammalt svenskt ord för "befrielse". Ordet kan härledas från frihalsning, vilket betydde att en träl befriades från sitt halsjärn och förklarades fri."(1)

Frälsning genom Kristus innebar inte att kyrkan fick juridisk status att frihalsa trälar från sina halsjärn. Den kristna frihalsningen, frälsningen, var istället att leva tillsammans utan att fängslas av träldom. Frälsning var alltså en olydnad. Olydnad mot att leva som träl. Frälsning är befrielse genom olydnad till härskande snarare än att domstolen eller staten juridiskt frihalsar oss.

Dagens mäktiga halsjärn är lönearbete, privat egendom och lån. Det kan vara svårare att upptäcka hur vi går in i lydnad även genom subtilare halsjärn. Som ett allt större tryck att inrikta oss mot lycka och frid.

Frälsningen från dessa och andra halsjärn är inte möjlig för individen, för den enskilde, för den som är skild från andra. Vi behöver tillsammans bygga olydiga institutioner, organisationer och system. Frälsning är när träldom och halsjärn trängs undan av andra jämlikare och rättvisare ordningar. 

Att leva frihalsningen, snarare än att juridiskt bli frihalsad, innebär förföljelse, fängelse och andra straff. Halsjärnen försöker få tillbaka oss i lydnad. Frälsning är att leva i sårbarhet. Frälsningen gör oss beroende av varandras solidaritet, av ömsesidigt stöd. Frihalsningen kräver också tro. Tro på att gudsriket är möjligt att leva. Tillit till att vi tillsammans ska kunna leva frihalsningen i jämlikhet och ickevåld. Det som tycks omöjligt blir möjligt.

Per Herngren

2014 12 26, version 0.1

Tack till Else Blomgrens annandagspredikan i Mariakyrkan i Hammarkullen 2014.

Fotnot

1. http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fr%C3%A4lsning

Vit jul

Mysighetsnormen, fridsnormen, lyckonormen och familjenormen hamnar under jul i resonans med varandra. De förstärker varandra. Oavsiktligt skapar detta en dynamik som tenderar att producera både en vit medelklass-jul, samt en familjeorienterad heterohögtid.

Denna vita jul försöker olika kyrkor bryta genom att organisera julfiranden för bruna, nysvenskar, underklass, ensamma och andra som inte passar in i det mysiga och det fridsamma. Dessa julfiranden queerar familjenormen. De bygger olika former av gemenskaper som inte behöver vara riktade mot familj och intimitet.

Jul är hög-tid att bryta frids- och mysighetsnormen. Kyrkor har under jul möjlighet att queera den liberala dyrkan av lycka. Kyrkor kan skapa andra riktningar, andra värden att vända sig till än frid och lycka.

Per Herngren
2014 12 21, version 0.2

Tack till ekumenisk mässa i Mariakyrkan i Hammarkullen 2014 12 21.

Kyrkors olydnad mot kyrkan: träning i ickevåld

Sveriges Kristna Råd uppmanar kyrkorna att göra ickevåldsträning till avgörande del av sin kontinuerliga verksamhet (2010). Den överväldigande majoriteten av kyrkorna har svarat med en massiv olydnad mot kyrkan.

I sin olydnad har kyrkor valt att använda mer tid och resurser till frids- och mysverksamheter än till att träna och praktisera ickevåld.

"Därför uppmanar vi varandra att: ... I våra församlingar utbilda oss inom ickevåldets metoder för social förändring, till exempel genom att stödja och delta i program för preventiv närvaro samt utbildning i ickevåld och konflikthantering i konfliktområden".

(Fred - detta vill kyrkorna i Sverige, Sveriges Kristna Råds skriftserie Nr 14, 2010, tredje tryckning 2013, s 27.)

Per Herngren
2014 11 16, version 0.1

Skrivet under inledning till Helig fred, Kyrkornas globala vecka i Mariakyrkan.

'Trygg kyrka' dras mot makt

Trygghet lanseras alltmer som det stora värdet för en gemenskap. Det görs till riktmärke. Trygghet används som rättesnöre för hur grupper och samlingar ska organiseras.

Ifall en grupp verkligen uppnår Tryggheten så har några fått lida för det: de har blivit bortstötta eller så har de fått underordna sig tryggheten.

Trygghet som det väsentliga värdet för en grupp sätter igång flera maktdynamiker vilka knappast är avsiktliga:

1. Gemenskapen avlägsnar sig från det osäkra och otrygga istället för att leva sårbarhet.
2. Gemenskapen drar sig undan från de kritiska, jobbiga, avvikande och störande.
3. Gemenskapen gör sig alltmer vit, medelklass, normal och åldersseparatistisk.
4. Gemenskapen drar sig undan från ickevåld, från ickevåld som faktiskt berör våld, från ickevåld som går in i förtryck för att sårbart ingripa.
5. Trygghet tränger alltmer undan andra värden som jämlikhet och demokrati, kamp och befrielse, ickevåld och civil olydnad.
6. Trygghet upplever maktingripande som hot mot tryggheten. Upprättelsen upplevs som konfliktskapande. Att konfrontera makt uppfattas som konflikten.
7. Bevarande av ordning och bevarande av det normala (igenkännande) blir alltmer det som skapar trygghet i gemenskap.

Per Herngren

2014 10 19, version 0.1

Tack till mässa i Mariakyrkan i Hammarkullen.

Fridsordning i kyrkor och andlighet

När frid blir ideal, det önskvärda, det vi ska längta efter, produceras fridsordning. Fridsordning är riktning, att rikta sig mot frid, att sträva mot frid.

Fridsordningar reducerar sorg, ilska och andra former av ofrid till något vi behöver komma förbi, komma igenom, för att vi äntligen ska nå fram till frid.

Fridsordningar förvandlar de som stör friden, som kommer med tuff maktkritik, som inte lever efter Fridsnormer, till problem. Fridsordningar har dock olika maktmetoder för att neutralisera de som stör friden.

1. Uppnå inre frid som inte låter sig störas av andra.
2. Lugna ner de som är kritiska och arga.
3. Dra sig undan från de jobbiga.
4. Peka ut de som kommer med kritik som konfliktskapare, glädjedödare och jobbiga.
5. Utnämna frid till den framtida ordning som kommer att uppnås, eller som vi ska sträva efter.
6. Hälsa varandra med Frid! "Jag hoppas du får frid snart!" På så sätt nedgraderas känslor av exempelvis oro, skamm eller upprördhet till något lägre, till något mindre värdefullt.

Per Herngren

2014 10 05, version 0.1

Kyrka blir befrielse istället för flykt

Här är ett första utkast till artikel som Göteborgs stifts tidning Korsväg beställt. Fungerar den? Begriplighet, flyt?

Under en påskfest i ett av kollektiven här i Hammarkullen träffade jag Karolina och Steven från Lutherska Kyrkan i Costa Rica. Steven arbetar i kyrkan med transpersoner och homosexuella. Och han presenterade sig själv som bög. Karolina arbetar i en landsortskyrka med urinvånare, hon presenterade sig som urinvånare. 

Lutherska kyrkan i Costa Rica har valt att bara jobba med förtryckta. De har slopat allt ”vanligt” tonårsarbete och allt ”vanligt” pensionärsarbete. Ingen ”vanlig” söndagskola. Allt kyrkligt arbete är tillsammans med underordnade grupper. Förutom urinvånare, homosexuella och transpersoner jobbar kyrkan även med immigrantarbetare på plantagerna och tillsammans med fattiga.

Ett helt samfund har tagit detta drastiska beslut: Vår kyrka behövs inte för att serva medelklassen. Medelklassen klarar sig. Vi behövs för de förtryckta och de som underordnas!

Lutherska kyrkan vågar dessutom göra sig jämlik med Costa Ricas parlament och regering. Costa Ricas lag erkänner inte äktenskap för homosexuella. Lutherska kyrkan i Costa Rica har då gått före staten och faktiskt infört äktenskap för homosexuella. Det är en kyrka som vågar regera istället för att bara reagera!

Gudsriket är både mål och medel

Gudsriket är inte bara ett framtida mål. Gudsriket är det som börjar. Som i Mohandas Gandhis ickevåld blir mål och medel ett. Gudsriket blir medlet. Målet är medlet. Medlet är att utföra målet.

I nästan alla bibelberättelser om Jesus intervenerar han i en maktordning som skapar ojämlikhet, förtryck och murar. Tillsammans med dem han möter producerar han ny jämlik ordning. Omedelbart, i situationen. Mål och medel blir ett. I varje berättelse sker olydnad mot maktstrukturer och samtidigt genomförs andra jämlikare ordningar. Jesus hänvisar inte till något avlägset gudsrike. Gudsriket genomförs i varje Jesusberättelse.

”Himmelriket är som ett senapskorn som en ... sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön”. (Matteus 13:31)

Underordning genom kön, funktionshinder, klass, sexualitet, nation, ras, ålder och moralisk duktighet trängs undan av nya jämlikare ordningar. Där finns inte längre man eller kvinna, jude eller grek, slav eller fri ... Dessa ordningar ersätts av jämlik, kärleksfull och solidarisk gemenskap. Kyrkor, grupper, kommuniteter och matlag lever Gudssamhällen. Gudsriket organiserar Gudsriket.

Gudsriket är i blivande. Det förändrar framtiden för alltid, direkt i situationen. Därför blev det olyckligt att 'tillkomme' översattes med 'Låt ditt rike komma' i nya översättningen av Herrens bön. Det är som om översättarna just där missar, eller försöker neutralisera, vad som faktiskt genomförs i varje jesus-berättelse. 

 

Kyrkorna är Jesu kropp. De har kallelsen att leva Gudsriket, inte att skjuta bort Gudsriket på framtiden. Gudsrike lever vidare genom att bygga Gudsrike. Liv ger liv. Solidaritet skapar solidaritet. Jämlikhet ger jämlikhet. Omsorg ger omsorg. Gudsriket är både samhälle och handling. Gudsriket bjuder in. Lev det samhälle vi vill ha! Kyrkor kommer att misslyckas. Kyrkans uppgift är att misslyckas. Och försöka igen och igen.

Jesus tror inte på ledarskap eller makthavare

I många av Jesusberättelserna revolutioneras en ordning utan att där egentligen finns några motståndare, det är själva maktordningen som ersätts med en annan ordning, där de underordnade snarare än ledarna blir aktörer.

I de berättelser där Jesus faktiskt konfronterar motståndare behandlas dessa vare sig som överhet eller som fiender. Motståndarna görs snarare till jämlikar. Jesus tycks inte tro på makthavare. Han pekar inte ut makthavare. Han gör inte ledarna till subjekt, till de som borde lösa ”problemen”. Han protesterar inte, han förverkligar. Det finns ingen mystisk makt ovanför de situationer som det berättas om i Nya testamentet.

En befrielsekyrka ägnar sig åt att tillsammans med andra grupper testa och pröva. Det handlar inte speciellt mycket om att folk behöver medvetandegöras. Det handlar mer om att öva upp färdigheter. Det stämmer även med Gandhis betoning på ickevåldsträning och att experimentera med sanningen.

För att inte befrielser ska bli återvändsgränder - events, enstaka aktioner, kampanjer, projekt – behöver befrielsen bygga befrielse: bli självorganiserande. Befrielse rekryterar organisatörer snarare än voluntärer och frivilliga. Här gäller det att inte blanda ihop organisatörer med ledare och ledarskap. Organisatörer är inbjudare, kontaktskapare, omsorgstagare, hantverkare, rengörare, matlagare. Gudssamhällen myllrar. De styrs inte centralt av vare sig ledare eller av någon omnipotent härskargud.

Jesus kallar oss till sårbarhet och osäkerhet

Jesus kallar inte sina lärjungar till sig själva, inte till sitt äkta jag, inte till sin rätta plats, inte till lycka, inte till frid och trygghet. Jesus kallar inte kyrkor bort från våld och förtryck. Istället kallar Jesus oss att möta våld. 

 

Jesus kallar kyrkor till otrygga möten med förtryckta och förtryckare. Jesus kallar oss till osäkerhet och sårbarhet, till ickevåld där våldet frodas. Jesus kallar oss till samarbete med dem som inte är som oss, som inte tycker som oss. Ut ur identitet och likhet. Ut på okända och jobbiga vägar. Kallelsen ger blåsor på fötterna och värk i lederna.

Kyrkor som lever befrielse, lever gudssamhälle. Dessa gudssamhällen blir olydiga mot andra ordningar, ordningar som trängs undan och ersätts av Gudsriket. Befrielse möter motstånd. Gudsriket är inte bara att justera, träna och uppfinna olika former för ickevåld och rättvisa, det är minst lika mycket att stödja de som förföljs, att bygga en omsorg som klarar fängelse och förtryck.

Vare sig härskande eller befrielse fungerar utan tro. Tro betyder tillit. Kyrkans uppgift är inte att skapa tro på regeringar eller ledare. Kyrkan lever Gudsriket genom sin tillit till Gudsriket.

Per Herngren

Utkast till artikel för Korsväg 

2014 08 30, version 0.1

Jesus övertygar inte

Jesus försöker inte påverka. Går vi igenom jesusberättelserna ser vi hur Jesus låter gudsriket ingripa i olika ordningar. Målet blir medlet. 

Gudsriket göms inte undan i framtiden eller i attityder. Jesus försöker inte övertyga om att det vore bra om ... Jesus drar istället direkt in oss i en ny ordning. Varken vi vill eller inte. Vi är dock fria att vända tillbaka.

Kyrkor har ibland funnit olika sätt att neutralisera gudsriket, olika sätt att vända tillbaka:

1. Vore: Gudsriket vore väl bra! Gudsriket görs till något vi pratar om istället för lever och gör.
2. Tycker: Eller vad tycker ni? Gudsriket görs till åsikt.
3. Hjärtat: Gudsriket finns i ert hjärta. Det har ni inom er. Gudsriket individualiseras.
4. Batteri: Kom nära Jesus så får ni kraft från gudsriket. Gud och Jesus görs till fetisch och batteri.
5. Frid: Låt inte förtryck, våld och konflikter störa. Sök istället frid. Gudsriket görs till frid och harmoni istället för politisk revolution.

Per Herngren
2014 06 24, version 0.1

Tack till mässa i Mariakyrkan 24 juni 2014.

Kommunitet som resonans eller konkurrens

En radikal kommunitet som flyttar in i ett område där även underordnade och fattiga bor önskar antagligen arbeta med rättvis fördelning av makt och resurser. Och med glokal demokrati och jämlikhet. Det finns dock flera fällor som frestar kommuniteter till att börja reproducera maktordningar. 

Flera av dessa fallgropar har vi kämpat med att ta oss ur i de ickevålds- och motståndskommuniteter där jag bott och verkat: Omega, Hammarkollektivet och Fikonträdet. Här är först några fällor och sedan möjliga lösningar:

Möjliga fällor?

1. Fokus på egna verksamheter. Lokala traditioner och mötesplatser kan kollapsa av en välvillig kommunitets självupptagenhet, av organisationsegoism. Intensivt engagemang kan producera gravitation som drar bort folk från lokala grupper och organisationer, från mötesplatser och traditioner . På så sätt kan välvillig, radikal medelklass slå ut långvarigt lokalt organiserande.  
2. Idealisera det spontana över det organiserade och institutionaliserade. Spontanitet kamouflerar gärna hur de som tillhör fel ålder, fel hudfärg, fel klass utesluts. De inbjuds inte eftersom de inte finns i telefonboken eller finns med i nätverket på facebook. De som ändå lyckas komma med i gemenskapen ramlar lätt ur för de får inte reda på att tid eller plats har ändrats. 
3. Idealisera det intima och mysiga över det offentliga. Genom att bjuda hem vänner för politiska samtal skapas gärna kotterier av likasinnade. Och likhet knuffar undan de som inte är tillräckligt lika, inte tillräckligt mysiga. 
4. Adoptera en lokal invandrare eller en missbrukare. Genom att bli nära vän med en som annars underordnas och bjuda in hen på matlaget kamoufleras elegant strukturer som producerar vithet, ålderism och klass. 
5. Tänka "förort" istället för byggd, samhälle eller centrum. Det lokala blir sovplats medan engagemang och "djupa" vänner söks därborta i ett annat Centrum. 
6. Rekrytera frivilliga och volontärer istället för organisatörer. Låta folk hjälpa till istället för att leva demokrati.
   Göra intresserade i området till publik genom "viktiga" föredrag och "events" utan att skapa utrymme för att samtala och konspirera.
7. Gentrifiering. Genom att med stor entusiasm göra området finare blir området finare. Hyrorna höjs och finare folk flyttar in, mindre fint folk har inte råd att bo kvar och flyttar därifrån.

Möjliga lösningar?

1. Samarbeta med lokala organisationer. Samarbeta och ta beslut med oliktänkande snarare än med de som tycker lika eller är lika.
2. Bli del av pulser och traditioner. 
3. Låta det ta tid att komma i resonans med andra grupper: resonans som ömsesidigt förstärker varandra. Tänka decennier snarare än år.
4. Organisera "egna" verksamheter som del av ..., så de blir en stärkande del av lokala nätverk och traditioner. Bejaka det egna som något eget, och just därför möjligt att bli del av något annat. 
5. Organisera allianser snarare än lokal enhet.

Per Herngren
2014 06 27, version 0.1

Referens

Per Herngren, Nära naturen: kommunitet skapar vithet, 2014.

Per Herngren, När kristna kommuniteter producerar individualism, 2012.

Per Herngren, Gentrifiering - radikal medelklass tränger bort underklass, 2012.