Poddavsnitt där Bonnie och Per samtalar om performativ

 Performativ är handlingar som genomför slutmålet. Mål och medel blir ett. Läser man igenom alla Jesus-berättelser i Nya testamentet så är det möjligt att tolka dem performativt. Gudsriket genomförs med jämlikhet, försoning, förlåtelse, upprättelse i varje berättelse. Gudsriket blir både mål och medel.

I det här poddavsnittet utreder Bonnie Dahlström, civilkuragetränare, performativ i samtal med Per Herngren.

 

Att komma till liv är att bli olydig - pingst & livgiverskan

Pingst firar att kyrkan får liv. Så fort kyrkan får eget liv bryter den sig ur omyndigheten. Kyrkan tar sig ur underordningen till förtryck och makt. Kyrkan blir självständig. Och det är från pingst kyrkan blir förföljd.

Anden kallas på flera språk för livgiverskan. Ande är etymologiskt även kopplat till andning. Att andas är att få liv. Andning är en puls som skapar liv. Genom att känna pulsen, hos andningen eller blodet, kan vi kontrollera om någon är vid liv. När kyrkan andas får den liv. Kyrkan blir självgående.

Kyrkans arbete har alltid byggt pulser till skillnad från dagens betoning på event, kampanjer och projekt som istället bygger in sin egen självdestruktivitet, ett närliggande avslut. Event, kampanjer och projekt skyddar de dominerande ordningarna från att andra ordningar ska få ett eget liv.

Samtal och beslut med främlingar och utlänningar

Pingsten är när kyrkan bryter sig ur rädslan och det privata och blir olydig, myndig, självständig. Före pingst skapar kyrkan en privat värld, undangömd från det gemensamma, undangömd från härskare och soldater. Pingst är när kyrkan intervenerar i våra politiska och gemensamma världar.

Pingst är en högtid för hur kyrkan börjar samtala med främlingen, med utlänningen. Kyrkan slutar prata bara med sig själv. Möten med de som inte är som vi skapar innovativa samtal. Anden är nyskapande och innovativ. Det blir den genom att möta andra istället för att bli upptagen med sig själv. Samtalen med främligen gör gemensamma beslut möjliga. Pingst är högtiden för hur kyrkan blir politisk. Frestelsen idag är att skapa en pre-pingst-kyrka. En individualistisk och privat kyrka. En kyrka som är rädd för att bli förföljd.

Anden tar inte bara kyrkan ur det privata livet. Att få eget liv är också att ta sig ur mekanisk lydnad. Det är att bli myndig och sluta vara en kugge i hjulet. Från pingst börjar kyrkan andas och ingripa i den offentliga världen.


Per Herngren
Pingst 20 maj 2018, version 0.1

Inspirerad av Emma Rudängs predikan, och hur hon utvecklar livgiverskan och mötet med främlingen.

Film om civil olydnad - från Gandhi till postprotest

Här är en film där jag avslutar med tio minuters ickevåldsträning. Innan berättar jag om hur plogbillar lämnar protesten (postprotest). Och hur performativ blir en brygga mellan Gandhis ickevåld och queerfeminism.

Välkomna på träning i ickevåld och konfliktingripande

Ifall någon vill gå en tvådagars intensivkurs med liknande övningar som i filmen fast kring mer vardagliga situationer om hur vi skapar jämlikhet och ingriper vid härskartekniker och mobbing är ni mycket välkomna!

Intensivkurser i jämlikare samarbete 
& konfliktingripande

 

Filmad av Vardagens civilkurage 2016

Tro och sociala system: Matteus 6:25-34

Jesus är en tidig sociolog. Han analyserar tro (tillit) som förutsättning för att gudsriket ska fungera. Men hans analys antyder dessutom att tro egentligen är en förutsättning för alla sociala system.

Tappar folk tron på en valuta blir den värdelös. Tappar folk tron på lönearbete så kollapsar det. Tappar medlemmarna tron på sin familj så splittras den. Tappar soldater tron på kriget så desserter de eller skjuter i luften.

Det går inte att ersätta tro med konsekvenskalkyler, kontroll, detaljstyrning, instruktioner, order eller makt. Sociala system klarar sig inte utan tro.

Tilliten till gudsriket kan trängas undan av tillit till andra ordningar eller trygghetsystem. Då blir gudsriket en chimär. Tro kan dock återigen ge liv till gudsriket.

Per Herngren
2015 09 13, version 0.1

"Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."
(Matteus 6:25-34)

Förandliga är att sekularisera

Brist på tro, brist på tillit till gud och gudsriket, frestar kyrkor och tempel att sekularisera sig själva.

Något saknas. Något behöver tillföras. Att förandliga är en bland flera metoder för att sekularisera sin religion. Andra är att tillföra maktdominans eller våld.

Latinets saecularis betyder världslig och temporal, tidsbestämt. Sekulariseringen kan ske på flera olika sätt. Att förandliga sin religion är att tillföra något som ens religion tycks sakna.

Förandligande sekularisering kan genomföras i tre steg:

1. Dualistisk uppdelning mellan religion och värld, religiösa praktiker och världsliga.
2. Religiösa handlingar uppfattas inte som tillräckliga. Något behöver tillföras. Genom melankoli och längtan efter något mer andligt annat bakar kyrkor in brist på tro i sin verksamhet, brist på tillit till gudsriket och det befriande budskapet.
3. Att tillföra andlighet kompenserar bristen på tro. Förandligandet tillför speciella upplevelser och känslor, exempelvis innerlighet, frid, lycka, känsla av gudsnärvaro.

Rent konkret omvandlar sekulariseringen praktiker i den traditionella religionen så att de förandligas istället för att materialisera:

1. Bristen på tro till gudsriket kan åtgärdas genom att individualisera och förandliga gudsriket till något inre och individuellt. Det behöver då inte längre organiseras, finslipas, testas, tränas eller misslyckas.
2. Bristen på tro till omvändelse och befrielse kan åtgärdas genom individuell duktighet och välgörenhet. Rättvis fördelning av makt och resurser omvandlas till upplevelse av godhet.
3. Bristen på tro till budskapet kan åtgärdas genom övertalande och trosviss karisma. Även vackra ord om självhjälp och individuellt ansvar kan tillföra det som religionen tycks sakna. Budskap om materiell och kroppslig befrielse kan förvandlas till insikt genom föredrag och uttalanden. Verser i religiösa sånger kan upprepas igen och igen för att tillföra en upplevelse av andlighet. Eller så kan de sjungas vackert, melankoliskt.
4. Bristen på tillit till bön kan åtgärdas genom att tillföra upprepning, övertalning, speciella tonfall, innerlighet.

 Per Herngren
2015 07 26,  version 0.1.1

Maktkritisk metod

Jag analyserar vad som ibland genomförs i kyrkors gudstjänster och verksamhet. När brist på tro genomförs i en kyrkas handlingar kallas det för performativt handlande: resultatet fullföljs i och med handlingen. Vilket innebär att handling och resultat blir ett. (I instrumentellt handlande är ju medel och resultat istället åtskillda, resultatet kommer senare.)

Jag använder inte metodologisk individualism, det är alltså inte individens tro som analyseras utan tron som utkristalliseras i kyrkors beslut och verksamheter.

Jesus bryter med paranoid kristendom

Bibelexperten Nikodemos säger att han förstår att Jesus utför tecken på Gud och gudsriket. Jesus svar är att Nikodemos missar hela poängen. Den som letar efter tecken på gudsriket ser inte hur gudsriket får liv mitt ibland oss. Det Nikodemos och vi uppfattar är inte tecken på gudsriket. Gudsriket är inte gömt bortom tecknen.

Gudsriket får liv genom att jämlikhet, omsorg, solidaritet, ickevåld, ingripande börjar leva i våra gemenskaper. Istället för att upptäcka spår på gudsriket får vi bli del av gudsriket, av det som ger liv.

Vi finner inte gudsriket genom att mystifiera gudsriket, som något dolt bortom tecknen. Jesus bryter med paranoid kristendom där Gud skulle vara dold bortom kyrka, värld och samhälle.

Gudsriket får liv när vi andas tillsammans. Ande kommer etymologiskt från andning, att få liv, att materialisera. Det gäller människor och växter och djur. Ande har även etymologisk betydelse av vind. Vinden tänkte man sig gav liv till växter och djur, dessa materialiserar som liv genom vinden. Idag vet vi ju att detta delvis är sant genom att luften innehåller syre och koldioxid. Och vinden sprider fröer och pollen. I Jesus svar till Nikodemos förandligar hen inte människan som upphöjd över annat som får liv och materialiserar.

"Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?”Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”" (Johannesevangeliet 3:1-8)

Per Herngren

2015 06 07, version 0.1

Tack till Emanuel Furbackens predikan i Mariakyrkan i Hammarkullen.

Naiv materialism

Prövar här ett nytt begrepp: naiv materialism. Fungerar det?

Naiv materialism: Materialisera det samhälle en vill ha i en grupp, gemenskap eller organisation. Och materialisera så jämlikt och inspirerande och enkelt att det blir möjligt för andra grupper att imitera och kopiera.

Naiv materialism förändrar samhällen genom att låta befrielse, ickevåld och civil olydnad smitta av sig. Smittan uppstår när andra dras med och vill imitera och kopiera. Det bildas därmed kedjor av i imitationer åt olika håll.

För att kopiera behöver en något att kopiera. För att härma behöver en något att härma. Förändringar behöver verkligen genomföras, de behöver materialisera, för att de ska kunna upprepas.

Naiviteten (tron, hoppet) är tilliten till att grupper och organisationer som lever revolutionär förändring smittar av sig. Förändring kan mångfaldiga sig.

Per Herngren
2015 02 23, version 0.1

Inte kallade till kristen identitet

Vi är inte kallade att förstå gudsriket. Vi är inte kallade att tycka om det. Vi är inte kallade till kristen identitet. 

Vi är kallade att leva gudsriket. Vi är kallade att bjuda in förtryckta till rättvis och solidarisk gemenskap. Vi är kallade till befrielse.

Per Herngren 2915 01 06, version 0.1

Tack till predikan av Emanuel Furbacken i Mariakyrkan i Hammarkullen, trettondagen 2015.

Kyrka blir befrielse istället för flykt

Här är ett första utkast till artikel som Göteborgs stifts tidning Korsväg beställt. Fungerar den? Begriplighet, flyt?

Under en påskfest i ett av kollektiven här i Hammarkullen träffade jag Karolina och Steven från Lutherska Kyrkan i Costa Rica. Steven arbetar i kyrkan med transpersoner och homosexuella. Och han presenterade sig själv som bög. Karolina arbetar i en landsortskyrka med urinvånare, hon presenterade sig som urinvånare. 

Lutherska kyrkan i Costa Rica har valt att bara jobba med förtryckta. De har slopat allt ”vanligt” tonårsarbete och allt ”vanligt” pensionärsarbete. Ingen ”vanlig” söndagskola. Allt kyrkligt arbete är tillsammans med underordnade grupper. Förutom urinvånare, homosexuella och transpersoner jobbar kyrkan även med immigrantarbetare på plantagerna och tillsammans med fattiga.

Ett helt samfund har tagit detta drastiska beslut: Vår kyrka behövs inte för att serva medelklassen. Medelklassen klarar sig. Vi behövs för de förtryckta och de som underordnas!

Lutherska kyrkan vågar dessutom göra sig jämlik med Costa Ricas parlament och regering. Costa Ricas lag erkänner inte äktenskap för homosexuella. Lutherska kyrkan i Costa Rica har då gått före staten och faktiskt infört äktenskap för homosexuella. Det är en kyrka som vågar regera istället för att bara reagera!

Gudsriket är både mål och medel

Gudsriket är inte bara ett framtida mål. Gudsriket är det som börjar. Som i Mohandas Gandhis ickevåld blir mål och medel ett. Gudsriket blir medlet. Målet är medlet. Medlet är att utföra målet.

I nästan alla bibelberättelser om Jesus intervenerar han i en maktordning som skapar ojämlikhet, förtryck och murar. Tillsammans med dem han möter producerar han ny jämlik ordning. Omedelbart, i situationen. Mål och medel blir ett. I varje berättelse sker olydnad mot maktstrukturer och samtidigt genomförs andra jämlikare ordningar. Jesus hänvisar inte till något avlägset gudsrike. Gudsriket genomförs i varje Jesusberättelse.

”Himmelriket är som ett senapskorn som en ... sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön”. (Matteus 13:31)

Underordning genom kön, funktionshinder, klass, sexualitet, nation, ras, ålder och moralisk duktighet trängs undan av nya jämlikare ordningar. Där finns inte längre man eller kvinna, jude eller grek, slav eller fri ... Dessa ordningar ersätts av jämlik, kärleksfull och solidarisk gemenskap. Kyrkor, grupper, kommuniteter och matlag lever Gudssamhällen. Gudsriket organiserar Gudsriket.

Gudsriket är i blivande. Det förändrar framtiden för alltid, direkt i situationen. Därför blev det olyckligt att 'tillkomme' översattes med 'Låt ditt rike komma' i nya översättningen av Herrens bön. Det är som om översättarna just där missar, eller försöker neutralisera, vad som faktiskt genomförs i varje jesus-berättelse. 

 

Kyrkorna är Jesu kropp. De har kallelsen att leva Gudsriket, inte att skjuta bort Gudsriket på framtiden. Gudsrike lever vidare genom att bygga Gudsrike. Liv ger liv. Solidaritet skapar solidaritet. Jämlikhet ger jämlikhet. Omsorg ger omsorg. Gudsriket är både samhälle och handling. Gudsriket bjuder in. Lev det samhälle vi vill ha! Kyrkor kommer att misslyckas. Kyrkans uppgift är att misslyckas. Och försöka igen och igen.

Jesus tror inte på ledarskap eller makthavare

I många av Jesusberättelserna revolutioneras en ordning utan att där egentligen finns några motståndare, det är själva maktordningen som ersätts med en annan ordning, där de underordnade snarare än ledarna blir aktörer.

I de berättelser där Jesus faktiskt konfronterar motståndare behandlas dessa vare sig som överhet eller som fiender. Motståndarna görs snarare till jämlikar. Jesus tycks inte tro på makthavare. Han pekar inte ut makthavare. Han gör inte ledarna till subjekt, till de som borde lösa ”problemen”. Han protesterar inte, han förverkligar. Det finns ingen mystisk makt ovanför de situationer som det berättas om i Nya testamentet.

En befrielsekyrka ägnar sig åt att tillsammans med andra grupper testa och pröva. Det handlar inte speciellt mycket om att folk behöver medvetandegöras. Det handlar mer om att öva upp färdigheter. Det stämmer även med Gandhis betoning på ickevåldsträning och att experimentera med sanningen.

För att inte befrielser ska bli återvändsgränder - events, enstaka aktioner, kampanjer, projekt – behöver befrielsen bygga befrielse: bli självorganiserande. Befrielse rekryterar organisatörer snarare än voluntärer och frivilliga. Här gäller det att inte blanda ihop organisatörer med ledare och ledarskap. Organisatörer är inbjudare, kontaktskapare, omsorgstagare, hantverkare, rengörare, matlagare. Gudssamhällen myllrar. De styrs inte centralt av vare sig ledare eller av någon omnipotent härskargud.

Jesus kallar oss till sårbarhet och osäkerhet

Jesus kallar inte sina lärjungar till sig själva, inte till sitt äkta jag, inte till sin rätta plats, inte till lycka, inte till frid och trygghet. Jesus kallar inte kyrkor bort från våld och förtryck. Istället kallar Jesus oss att möta våld. 

 

Jesus kallar kyrkor till otrygga möten med förtryckta och förtryckare. Jesus kallar oss till osäkerhet och sårbarhet, till ickevåld där våldet frodas. Jesus kallar oss till samarbete med dem som inte är som oss, som inte tycker som oss. Ut ur identitet och likhet. Ut på okända och jobbiga vägar. Kallelsen ger blåsor på fötterna och värk i lederna.

Kyrkor som lever befrielse, lever gudssamhälle. Dessa gudssamhällen blir olydiga mot andra ordningar, ordningar som trängs undan och ersätts av Gudsriket. Befrielse möter motstånd. Gudsriket är inte bara att justera, träna och uppfinna olika former för ickevåld och rättvisa, det är minst lika mycket att stödja de som förföljs, att bygga en omsorg som klarar fängelse och förtryck.

Vare sig härskande eller befrielse fungerar utan tro. Tro betyder tillit. Kyrkans uppgift är inte att skapa tro på regeringar eller ledare. Kyrkan lever Gudsriket genom sin tillit till Gudsriket.

Per Herngren

Utkast till artikel för Korsväg 

2014 08 30, version 0.1

Jesus övertygar inte

Jesus försöker inte påverka. Går vi igenom jesusberättelserna ser vi hur Jesus låter gudsriket ingripa i olika ordningar. Målet blir medlet. 

Gudsriket göms inte undan i framtiden eller i attityder. Jesus försöker inte övertyga om att det vore bra om ... Jesus drar istället direkt in oss i en ny ordning. Varken vi vill eller inte. Vi är dock fria att vända tillbaka.

Kyrkor har ibland funnit olika sätt att neutralisera gudsriket, olika sätt att vända tillbaka:

1. Vore: Gudsriket vore väl bra! Gudsriket görs till något vi pratar om istället för lever och gör.
2. Tycker: Eller vad tycker ni? Gudsriket görs till åsikt.
3. Hjärtat: Gudsriket finns i ert hjärta. Det har ni inom er. Gudsriket individualiseras.
4. Batteri: Kom nära Jesus så får ni kraft från gudsriket. Gud och Jesus görs till fetisch och batteri.
5. Frid: Låt inte förtryck, våld och konflikter störa. Sök istället frid. Gudsriket görs till frid och harmoni istället för politisk revolution.

Per Herngren
2014 06 24, version 0.1

Tack till mässa i Mariakyrkan 24 juni 2014.

Pingstens ande konspirerar

Ande kommer etymologiskt från andning. Ande är livet som får liv i andning.

Konspirera är att andas tillsammans, kon kommer från tillsammans, med varandra. Och spirera från andas: få liv med varandra.

Den första pingsten handlar inte så mycket om att folk förstår lärjungarna som att folk börjar prata med varandra om vad som just hänt, om vad det innebär att gränserna mellan dem just överskridits. Omöjliga möten och samtal blir möjliga. Folk börjar konspirera. Nya gemenskaper får liv. Gemenskaper som bryter uppdelningar mellan människor. Pingst är hög tid för transande, hög tid att överskrida.

Den gemenskap som får liv bryter sig ur. Att få liv är att bryta sig ur. Bli till. Något annat än det som var blir till. 

Den gemenskap som blir till tränger omedelbart undan andra ordningar. De maktordningar som fått liv i en annan anda försöker genast tränga tillbaka. Den konspirerande gemenskapen blir därför ofta förföljd, utesluten eller ignorerad.

Förföljelsen mot kyrkan börjar redan dagarna efter pingst. För att överleva förföljelsen behöver anden bygga motståndskraft. Liv är inte liv utan att göra motstånd, utan att möta motstånd. Pingst är hög tid för motstånd.

Det geniala med pingst är att något bryter sig ur utan att bli sig själv. Utan att bli en enhet eller identitet. Istället för identitet uppstår möten. Möten och samtal mellan människor som egentligen är olika blir till gemenskap. 

Här skiljer sig pingstens ande från andra andar.

• Nationalismens ande särskiljer och bygger gränser.  Den vill integrera de som kommer "in". Integrera "dem" med "oss".
• Vithetens ande flyttar in i vita områden och umgås gärna med vita. Den älskar mångfald där "de andra" görs lika varandra och därför annorlunda oss. Och där deras annorlundahet legitimerar oss som oss.
• Medelklassens ande tyr sig till medelklass. Och till medvetandegörande, autenticitet och personlig utveckling. 

Makthierarkins ande är lydig. Pingstens ande är olydig.

Per Herngren
2014 06 08, version 0.1.1

Tack till Matilda Nilssons predikan i Mariakyrkan i Hammarkullen pingstdagen 2014

Hur organiserar vi gudsriket? Surdeg

Jäst och bakterier blandar sig i mjöl och socker. Och tillsammans med degen sätter de fart och får liv. Var för sig händer inte så mycket. Det är bara genom att blanda sig i som dessa egenskaper uppstår.

Gudsriket organiseras genom samarbete. Samarbete som blandar sig i. Genom att blanda sig i maktordningar ändras dessas egenskaper. Ett gudsrike som blandar sig i genomsyrar. Bara genom att blanda sig i andra ordningar skapas liv, ett liv som kan fortsätta genomsyra. Ett liv som skapar liv.

"”Himmelriket är som en surdeg som en ... arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”" (Matteus 13:32-33)

Per Herngren
2014 02 11, version 0.1

Referens

Matteusevangeliet, 13:32-33, Bibel 2000.

Hur organiserar vi gudsriket? Senapsfrön

Gudsriket organiseras på märkliga sätt. Det är inte centralstyrt av någon regering, ledare, präst eller härskargud. Det underordnar sig inte en Stor Ordning. Det trasslar in sig. Det ingriper i död och förtryck. Det mångfaldigar sig och gräver ner sig på oväntade ställen.

Senapsfrön

Gudsriket vänder på vår föreställning om helhet och del. Helheten byggs in som del i delen. Det stora finns inte i det stora. Det stora finns i det lilla.

Gudsriket är inte ett framtida mål. Gudsriket är det som börjar. Mål och medel blir ett, intrasslat. Målet blir medlet. Medlet är redan målet. Varje grupp, möte, kommunitet, matlag, kyrka, aktion och varje samhälle organiseras som gudsriket. Därmed är gudsriket också det som organiserar gudsriket.

Gudsriket bygger gudsriket. Liv ger liv. Solidaritet skapar solidaritet. Jämlikhet ger jämlikhet. Omsorg ger omsorg. Gudsriket är både samhälle och handling.  Gudsriket bjuder in. Lev med oss!

"”Himmelriket är som ett senapskorn som en ... sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”" (Matteus 13:31)

Per Herngren
2014 02 06, version 0.1

Bortom liknelser - bilaga

Ovanstående citat betecknas som liknelse på svenska. Det gör inte jag. Jag förstår dem som översättningar av faktisk dynamik.

Andra möjliga översättningar än 'liknelse'

Jag gissar att Jesus istället för liknelse mer menar som 1,3 och 5 nedan än som likhet, metafor eller liknelse.

par-ab-ol-ay
1) a placing of one thing by the side of another, juxtaposition, as of ships in battle 2) metaph. 2a) a comparing, comparison of one thing with another, likeness, similitude 2b) an example by which a doctrine or precept is illustrated 2c) a narrative, fictitious but agreeable to the laws and usages of human life, by which either the duties of men or the things of God, particularly the nature and history of God's kingdom are figuratively portrayed 2d) a parable: an earthly story with a heavenly meaning 3) a pithy and instructive saying, involving some likeness or comparison and having preceptive or admonitory force 3a) an aphorism, a maxim 4) a proverb 5) an act by which one exposes himself or his possessions to danger, a venture, a risk.
( http://www.greekbible.com/l.php?parabolh/_n-----asf-_pπαραβολή,n)

Bibeln har inga liknelser

Liknelser' neutraliserar berättelserna i bibeln. Det blir ett maktbegrepp för att göra bibeln menlös och ickekrävande. Jag föreslår att man istället använder ordet översättning. Bibelns berättelser innehåller faktiska innovationer, förslag på möjliga lösningar. Dessa kan vara bra eller dåliga, de behöver alltid översättas och finslipas. Liknelse gör istället bibeln till ett pedagogiskt problem. Liknelse gör bibelläsningen individuell och subjektiv. Liknelser i bibeln blir till för att jag bättre ska förstå en helt annan mening, något liknande. Meningen i liknelsen skulle alltså finnas gömd någon annanstans. Eftersom meningen mystifieras går den inte att se, vi behöver därför se något liknande för att förstå. Liknelsen blir därmed en paranoid kod. Var hittar jag den där meningen som finns någon annanstans än i bibeltexten? Meningen i bibeln blir inte framför bibeln, hur kan detta användas? Meningen hamnar bakom, bortanför bibeln, som något som inte kan uppfattas direkt.En bra översättning görs väldigt respektfull. Hur översätter vi detta i det här lokala sammanhanget? En bra översättning tappar ofta likheten. Det som försöker likna missar ofta den faktiska betydelsen.
(http://befrielseteologi.blogspot.se/2011/10/bibeln-har-inga-liknelser.html)

Referens

Matteusevangeliet, 13:31, Bibel 2000.
http://www.greekbible.com/l.php?parabolh/_n-----asf-_pπαραβολή,n
http://befrielseteologi.blogspot.se/2011/10/bibeln-har-inga-liknelser.html

Civil olydnad behöver apostlar

Apostel betyder budbärare. Att bära bud om något som förverkligats i ett sammanhang över till ett nytt sammanhang är att sätta över. Att översätta. Att få det att fungera igen där det fungerar annorlunda.

En apostel får därför experimentera, misslyckas och träna för att återskapa där förutsättningarna är helt annorlunda än på andra platser. Apostlar är därmed alltid politiska: apostlar försöker få gemensamma saker att fungera. Paulus förmaningar och tips ska inte läsas som individualistisk moralism utan mer som politiska manualer för att få Guds samhälle att fungera på nya platser.

En apostel är en bärare. Apostlar, och annan översättar-politik, arbetar på helt andra sätt än informatörer, styrande eller ledare. Apostlar var inte kyrkans ledare, de var bärare och översättare. Att senare peka ut apostlarna som ledare var ett sätt att oskadliggöra "apostlandet", bärandet och översättandet.

Gudssamhällen är sårbara

För att inte civil olydnad ska bli en återvändsgränd, event, enstaka aktion, behövs apostlar som kämpar med att översätta ickevåldet på nya platser. Som kämpar med att förverkliga ickevåldet. Själva förverkligandet av ett gudssamhälle blir omedelbart olydnad mot andra ordningar. Det möter därför motstånd. Bärandet av bud är mer än att bara justera och uppfinna, det är även att stödja, det är omhändertagande.

Ickevåld och gudsriket behöver motståndskraft för att klara straff och förföljelse. Ickevåld är inte bara att tillfälligt förverkliga något. Ickevåld är att bygga något som får motståndskraft att fortleva, och att tränga undan våld, och att ersätta förtryck med andra ordningar.

Apostlar har ett långsiktigt arbete framför sig, med mycket reflektion och självrannsakan. Kampanjer och uttalanden finns det inte tid för, och det skulle inte heller fungera som apostlagärning, att översätta gudsriket till nya platser.

Per Herngren
2013 06 30, version 0.1

Tack till Gustaf Ödquists apostlapredikan i Hammarkullen, 30 juni 2013, för inspiration.

Kristen symbolik som apostolisk smitta - bilaga

Symbol är något som förverkligas, mål och medel är ett. Förverkligandet skapar överskott på mening, det är inte nog, det vill mer. Symboler vill smitta av sig. Symboler överskrider sitt konkreta förverkligande på en plats. Det här kan även fungera på andra platser! I och med att meningsfullheten förverkligas vill den smitta av sig i nya riktningar. Symboler mångfaldigar sin mening, de kan både stanna kvar och ge sig iväg. Apostlar bär iväg med smittan, de hjälper smittan att smitta av sig.

Överlåtelse till ickevåld

Överlåtelse är när ens liv kretsar kring en gemenskaps engagemang. Överlåtelse till ett lönearbete och ett arbetslag gör exempelvis kapitalism möjligt. Överlåtelse till en kärnfamilj gör kärnfamiljer möjliga.

Att några överlåter sig till ett calypsoband eller en teatergrupp gör att livemusik och teater existerar. Förr överlät sig många till timmar av tv-tittande. Tv blev det folk pratade om och familjer umgicks kring. Idag gör överlåtelse att facebook skapar världar av umgänge och gemenskap.

Ifall ett par personer överlåter sig till en gemensam verksamhet skapar de dessutom utrymme för andra att få delta och bidra lite. Många verksamheter i kyrkor bygger på att några överlåter sig till dem. Och att andra hjälper till så gott de kan.

Överlåtelse gör att en verksamhet får liv

Överlåtelse gör att engagemang efter en tid kommer till liv. Paradoxalt nog är det överlåtelse som gör att gemenskapen tycks leva ett eget liv oberoende av de som deltar, faktiskt även oberoende av de som överlåter sig till den.

Överlåtelse intensifierar. Det intensifierar kontakter, samtal och organiserande. Den andra paradoxen är att denna intensifiering faktiskt gör engagemanget mindre beroende av planerande, det vi brukar räkna som organiserande.

Överlåtelse gör att verksamheter kommer in i en puls. En lunk. Ibland tycks engagemanget gå av sig själv.

En grupp och en verksamhet som inte lyckas få några att överlåta sig till den blir mycket mer beroende av att organisera och planera. Deras verksamhet kommer inte till liv av sig själv.

Överlåtelse mångfaldigar varandras kraft

Överlåtelse skapat märkliga ömsesidiga förstärkningseffekter: resonanser. En plus en blir hundra. Hundra personer som engagerar sig var för sig som enskilda skulle knappast kunna åstadkomma lika mycket som två personer som överlåter sig till varandras engagemang.

Överlåtelse är inte samma sak som att ta ansvar eller att vara engagerad. Överlåtelse är snarare när tankar, samtal, boende, resor, utbildningar börjar kretsa kring något. Livet börjar kretsa kring det en överlåter sig till. Inte helt och hållet, men på ett avgörande sätt.

Olika överlåtelser cirkulerar kring varandra

Vi överlåter ofta våra liv till två, tre olika engagemang. Dessa kan stärka varandra som när egna hem och lönearbete förstärker varandra. De kan också konkurrera med varandra som egendom och biståndsarbete, eller lönearbete och civil olydnad.

Ofta kretsar två eller tre överlåtelser kring varandra, och med tiden börjar de fungera ihop. Själva cirkulerandet gör att de hittar rytmer som passar in i varandra.

De fungerar även som varandras break, ett engagemang blir ett skönt avbrott från ett annat engagemang.

En överlåtelse kan väga tyngre vid ett tillfälle medan en annan väger tyngre vid ett annat. Ibland får hela familjen flytta för ett nytt jobb. Ibland tar vi endast jobb inom pendlingsavstånd från bostaden. Detta har inget att göra med vad en skulle prioritera vid ett ultimatum. Det har sällan heller att göra med vad en skulle värdera högt i livet ifall någon frågade. Överlåtelse kommer sällan från genomtänkta val och beslut.

Det är vanligt att folk överlåter sig åt saker som de ogillar eller som de inte värderar som värdefullt för världen. Det de egentligen värderar överlåter de sig inte till. Överlåtelse handlar mycket om att det blev som det blev.

Överlåtelse är när ens tid, tankar, samtal, kontakter, pysslande på en mycket praktisk nivå börjar cirkulera kring något. Det ska alltså inte blandas ihop med värdegrunder eller målsättningar, vilka per definition finns någon annanstans. Överlåtelse är närmast motsatsen till dagens fixering vid värdegrund (under oss), och målsättning (framför oss). Överlåtelse är inte någon annanstans. Överlåtelse är hur våra liv kretsar kring något.

Här i Göteborg är det många som överlåter sig till att vara emot hemskheter. Protester får eget liv. Detta är så vanligt att protesten antagligen lever ett liv oberoende av sitt innehåll, av vad det är den protesterar emot

Överlåtelse till ickevåld

Genom att några överlåter sig till ickevåld skulle ickevåld kunna komma till liv, vilket redan skett på flera håll i världen. Ickevåld lever sitt eget liv på många platser i USA och i Indien. Detta borde vara möjligt även här i Skandinavien.

I olika områden i USA har det ofta räckt med två eller tre eller en handfull som överlåtit sig till ickevåld för att ickevåld efter ett tag ska komma till liv. Här hos oss skulle det antagligen räcka med ytterligare ett par, tre stycken för att ickevåld ska komma till liv.

Några stycken som överlåter sig till ickevåld ger utrymme till fler att delta och engagera sig.

Ickevåld och kommunitet

Ickevåld är i traditionen från Gandhi att sårbart intervenera i våld och förtryck och därmed utmana de straff och hot som gör oss lydiga. Civil olydnad och andra direkta ingripanden är ickevåld. Ickevåld låter det politiska målet bli medlet.

Ickevåld kan inte, enligt Gandhi, skiljas från vad han kallade det konstruktiva programmet. Gandhi skapade befrielse genom att leva befrielse. Detta gjorde han bland annat i ashrams, små ickevåldssamhällen. Kommuniteter fokuserade på civil olydnad har även varit viktiga för ickevåldet i USA.

I USA, och jag tror även i Indien, har flera som överlåtit sig till ickevåld också överlåtit sig till en plats där det bor fattiga och förtryckta. Ickevåld som hamnar i resonans med en lokal plats och dess människor skapar resonanser. Detta skapar samarbete lokalt samtidigt som kommuniteten blir en mötesplats för motståndskämpar på besök från andra delar av världen. Samhället blir glokalt, globalt och lokalt.

Ifall några överlåter sig till kommuniteter fokuserade på ickevåld skapar det oöverskådliga resonanser mellan ickevåld, lokalsamhälle och internationella ickevåldsrörelser.

Per Herngren
2013 05 19, version 0.1

Gör Gud verkligen sönder våra vapen?

Gud gör slut på krigen över hela jorden, hen bryter bågen och bräcker spjutet, sköldarna bränner hen upp i eld. (Psaltaren 46:10)

Ni som är teologer och präster, hjälp mig här! Gud gör väl inte sönder vapen när krigen genomförs av FN? Och Gud bryter väl inte sönder vapen som ska säljas till demokratier? Inte heller eldar väl Gud upp vapen när de bara används till försvar?

Eller var det frestaren som frestade med det rättfärdiga kriget?

Per Herngren
2013 04 25, version 0.1


Tack till Lisa Gerenmark för bibelstället.

Samtidsslaveri tränger ut ickevåld ur ickevåldet

Jag har länge försökt analysera varför ickevåld inte får fäste i kyrkorna här kring Sverige så som i exempelvis nordamerika. Tidigare har jag trott att den starkaste förklaringen varit att radikala kristna organisationer och kyrkor är korrumperade av lydnad, bland annat genom bidrag och rädsla för fängelse. Nu undrar jag om samtidsslaveri skulle kunna vara en nästan lika viktig förklaring till svårigheten för ickevåld att få fäste i våra kyrkor.

Samtidsslaveri är när aktivism fastnar i aktuella frågor i massmedia och bland aktivister på facebook. Frågor byts ständigt ut och långsiktiga frågor om politisk förändring trängs bort. Samtidsslaveri blir ett ömsesidigt beroende av att tjäna nyhetsmedia, att hjälpa dem att producera vinstdrivande nyheter. Samtidsslaveri är tvång att jobba gratis åt facebook och massmedia. Tvången är sociala, tekniska och även individuella beroenden. Beroendet av att dras med i samtidsslaveri kan jämföras med alkoholism och andra drogberoenden.

Civil olydnad kommer till liv
Jag var på en helgkurs i civil olydnad nyligen som organiserades av de kristna kommuniteterna Oikos och Fikonträdet. Tidigare kom civil olydnad och ickevåld ofta till liv och blev självgående på en helgkurs. Chansen var dock ännu större efter kurser som varade något längre, ex fyra-fem dagar.

För att civil olydnad ska få ett eget liv som lever vidare krävs mängder med gemensamt funderande, samtal, tystnad, ifrågasättande, humor, delande, spänningar i axlarna, stöd, omsorg, irritation; där ickevåldet kopplar ihop sig på en massa oförutsägbara sätt. Säg att det krävs ungefär 2000 kopplingar som har med ickevåld att göra för att ickevåld ska komma till liv. Bli ett eget liv. Inom forskning kallas det singularitet när något blir självorganiserande, när det lever sitt eget liv.

Civil olydnad trängs undan av samtidsslaveri
Under civil olydnads-kursen hade flera deltagare med sig smartphones vilka togs upp på raster. Det gjorde att exempelvis det senaste inom polisens rasprofilering som råkade vara den aktuella frågan togs upp för samtal och analys. Även lokala aktuella frågor diskuterades av de som arbetade lokalt i Hammarkullen. Dessutom var det de senaste timmarnas delningar av facebookvännernas glädje och sorg som krävde omedelbar respons.

Dessa aktuella frågor fångade intresset och civil olydnad trängdes undan till ett "rent" kursinnehåll. Säg att det kanske blev 500 kopplingar av ickvåld under helgen, alltså långt kvar innan det skulle kunna få eget liv och leva vidare.

Skydd mot samtidsslaveri
På civil olydnads-kurser för tio år sedan skyddas en civil olydnads-kurs av att deltagare inte tog med sig dagstidningar till kursen. Det fanns sällan tv-apparater på kursgården. Massmedia var utestängt, de väntade kvar därhemma. Samtidsslaveri fanns även då, men det hade svårare att tränga in på en kurs. Speciellt när kursen var på en gård där deltagarna sov över.

En helgkurs om civil olydnad kunde därför genomsyras av funderingar och huvudvärk om ickevåld. Rädslor bearbetades. Invändningar diskuterades. Komplexa relationer kom efter ett par dagar plötsligt till liv. Folk började konspirera och stötta varandra. Helgen levde vidare och blev till aktioner och nya kurser.

Hur kan civil olydnad och ickevåld som vill bygga långsiktigt politiskt motstånd och helt nya samhällen kunna komma tillstånd idag? Finns det något sätt att skydda civil olydnad och ickevåldsträning mot samtidsslaveri under tillräckligt lång tid för att att civil olydnad ska hinna komma till liv? Någon som har förslag?

Per Herngren
2013 03 14, version 0.1.1

Jesus är en bättre sociolog - Joh 12:31-32

"Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och ... skall jag dra alla till mig." Johannesevangeliet 12:31-32

Jesus lanserar en annorlunda politisk och sociologisk teori än föreställningen om politisk påverkan. Politisk påverkan har växt fram ur ångmaskinen och mekaniken. Ett kugghjul driver ett annat kugghjul. En sak påverkar en annan sak. En kula knuffar till en annan kula. Demonstrationer och politiska aktioner föreställs påverka opinion och regering. Allt handlar om kraft och makt. Makt uppfattas inte som skapande förmåga utan mer som ångmaskinens tryckkraft, påtryckningskraft. Politik blir ett ständigt knuffande.

Jesu sociologi är istället att fördriva härskare. Det motsvarar det engelska ordet "displace": tränga undan och ersätta. Gudsriken, kyrkor som kristi kropp, fördriver härskare. Undanträngandet och ersättandet görs genom byggnader: kyrkor. Och genom rättvisare och mer demokratiska samhällen: församlingar och kommuniteter. Dessa samhällen blir lagstiftare som konkurrerar med stat och statens domstolar. Rätt skipas där rätten annars hade korrumperat oss. En rättvisare lag tränger undan och ersätter härskarnas lag.

Jesus lanserar ytterligare en sociologi här. Istället för att styra, manipulera och påverka skapar Kristus, kyrkor som kristi kropp, dragkraft. Rättvisare samhällen påverkar inte. De drar. De är som karnevaler och fester. De drar till sig dans, glädje och omsorg. Rättvisa skapar gravitation. Rättvisa drar till sig rättvisa. Solidaritet drar till sig solidaritet. Radikala demokratier drar till sig demokrati. Sådana dragkrafter bygger gudsriken som fördriver härskare. Härskarna trängs undan när något annat strömmar till. Härskarna härskar inte över oss längre. Vi lyder andra riken. Gudsriken utan härskare. Riken som bemäktigar.

Per Herngren
2013 02 12. version 0.1


Tack till dialog med Lisa Gerenmark, motståndskommuniteten Fikonträdet, och Tobias Herrström, Oikos Hammarkullen, kring om påverkansarbete fungerar eller motverkar politisk förändring.

Ockult kristendom

Ockult kommer från latinets occultus och occulere: att undanhålla, skymma, gömma. Politisk ockultism är att skymma den politiska förändringen som en organisation håller på att förverkliga. Eller snarare skulle ha förverkligat, ifall inte ockultismen lyckats gömma undan den. Ockultism uppstår i nästan alla organisationer och institutioner, annars skulle dessa snart bli 'alltför utmanande'. Både för deltagarna och för andra organisationer. Ockultism är konfliktundvikande, det är ett sätt att anpassa sig.

Det finns flera ockulta tekniker som skymmer politisk förändring. Här tar jag upp några sätt att mystfiera kyrkan.

Kyrkan är kristi kropp, kristi förkroppsligande. Kyrkan lever gudsriket. Kyrkan materialiserar Guds samhälle. Kyrkan experimenterar med, och finslipar, ett rättvisare rike: ett mer demokratiskt, solidariskt och omsorgsfullt samhälle.

Ifall man istället mystfierar kyrkan så skyms kyrkan som politisk gemenskap. Mystifierandet gör det möjligt att utvinna kraft ur kyrkan, kraft som sedan kan föras över till stressat lönearbete eller till andra organisationer.

Ockult mystifierande av kyrkan

1. Gömma gudsriket inuti individen. I hjärtat. I hens inre. Bibelns berättelser görs till metaforer för något individuellt.
2. Gömma riket i äkthet. I ett äkta jag som egentligen bara gud kan se och bejaka. Eller gömma riket i en innerlighet, i en ren äkta tro.
3. Gömma riket bakom andlighet. Bortom det materiella. Bortom materialismen. Gudsriket hindras därmed effektivt från att materialisera. Kyrkan förvandlas till ett "andligt hem".
4. Gömma gudsriket inuti ett större rike. "Låt oss be för Samhället!" Genom att göra kyrkan till en del av Samhället blir det möjligt att skymma kyrkan som ett eget samhälle jämlikt med andra samhällen runt omkring. En radikal variant är att förlägga gudsriket utanför denna världen. På så görs världen hopplös och kyrkan förvandlas till en oas.
5. Gömma gudsriket bakom medvetenhet: en viss insikt, en viss förståelse eller en speciell lära.
6. Gömma gudsriket under präster, biskopar och hjältar, ex Martin Luther King. Genom att projicera och centralisera kyrkan till ledarna så kan "medlemmarna" dölja att de är minst lika medverkande och medskapande i gudsriket som dessa så kallade ledare.

Per Herngren
2013 01 21, version 0.1

Gud ser mig inte som den jag är - Gud svettas med oss

- Vadå? Varför ska jag se på dig?
- Se mig! Verkligen se!
- Vi håller ju på och letar mat till de som blivit bestulna på mat. Vi hjälps ju åt! Vi dumstrar tillsammans. Det skulle bara bli distraherande om jag stirrade på dig.
- Men jag behöver ... Ja, bli erkänd, att jag är ok!
- Ha! Ni i medelklassen skulle behöva bli mindre självupptagna! Brist på erkännande tillhör inte de stora problemen i världen.
- Men de förtryckta! Alla diskriminerade! Visst, eller hur! De behöver erkännande.
- Sällan.
- Sällan?
- Jag menar undantagsvis. De behöver oftast samarbete. Folk som vågar ta risker. Som inte är så upptagna med 'jobbet' eller 'uppdraget' eller 'avbetalningarna' eller sin 'personliga helgelse'. Folk som bygger befrielse tillsammans med förtryckta. Som delar deras lidande när makt slår tillbaka mot motståndet.
- Men, det är inte bara de som lider. Jag mår också dåligt ibland. Riktigt dåligt.
- Klart du gör! Men då brukar jag hålla dig i hand. Jag sitter där och stirrar in i vägen som du.
- Men jag behöver någon som ser mig som den jag är. Som ser igenom mina masker.
- Nähä.
- Nu är du elak. En elak gud, va!
- Varför skulle jag se genom masker? Varför skulle jag inte bejaka masker? Och du får sluta säga sådant där till barnen i kören. Igår försökte Ahmeds dotter pilla av sig huden runt knäsåret. För att se om hon kunde hitta 'sig själv' därbakom. Hitta det där äkta 'jaget' du fått henne fixerad vid. Som skulle gömma sig innanför skalet. Ahmeds mor börjar faktiskt få rätt: "Det blir aldrig något gott av att skicka din dotter till en kristen kyrka!"
- Vad ska jag säga henne? Hon har varit så ledsen!
- Säg henne att jag sitter bredvid henne, och att jag också stirrar på det där brevpappret när hon skriver till sin syster i fängelset däruppe i Diyarbakir. Och en sak till: hennes syster och jag har en bra konspiration på gång. Riktigt bra faktiskt. Hälsa henne det.
- Konspiration?
- Ja, ursäkta, jag använder lite för många språk samtidigt. Jag ska skärpa mig. Conspirare: andas tillsammans. Tja, eller svettas tillsammans är en bättre översättning. Snart får ni höra om det! Några andra fångar är också inblandade!

Per Herngren
2013 01 12, version 0.1.1

Ordförklaring
Ickevåldsligt dumstrande är vanligt i plogbillsrörelsen och i de anarkistiska Catholic Worker kommuniteterna i usa. Det innebär att några i kommuniteten regelbundet, på en bestämd tid och dag, letar mat på lastbillscentraler och i soptunnor. Maten delar kommuniteten sedan med sig till flyktingar, fattiga och hemlösa. Dessa regelbundna pulser skapar med tiden resonans med kommuniteternas motstånd mot institutioner som producerar flykt, fattigdom och hemlöshet.

Konspirationsteologi gentemot erkännandeteologi: Konspirationsteologi är gud som samarbetspartner, som går bredvid. En svettande och kämpande gud. En gud som queerar - skapar befrielse, underliggör och onormaliserar - snarare än en gud som bejakar identitet och äkthet.


Tack till Lisa Gerenmark vars idé, från en vers hon skrivit, jag har lånat; hm, snott; till den här texten.