tag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.comments2009-09-21T23:55:54.903-07:00Per Herngrennoreply@blogger.comBlogger24125tag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-60886721705128183562009-09-21T23:55:54.903-07:002009-09-21T23:55:54.903-07:00Blockad är väl ett hindrande, lite för mycket av negativitet och för lite skapande. Jag tror man behöver lämna blockad-tänket och istället fokusera på att bygga, bygga om.<br /><br />Civil olydnad ser jag som en parlamentarisk metod eftersom man kommer i förhandling med regeringens representant, åklagaren. Demonstrationer och insändare är icke-parlamentariska, de sker inte inom den parlamentariska byråkratin (system).<br /><br />Det gäller att använda det som stärker demokratin och delaktigheten. Ifall demonstrationer inte stärker demokratin ska man undvika det och använda andra metoder istället. Skapa nya parlament, skapa nya samhällen och civil olydnad.<br /><br />Ifall civil olydnad skulle försvaga demokratin använder man då andra metoder.<br /><br />Delaktighet och bygga kanske är nyckelorden.Per Herngrenhttp://www.blogger.com/profile/05119130837101239964noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-88661974780748089852009-09-21T08:39:41.776-07:002009-09-21T08:39:41.776-07:00Stort Tack! Jag håller med dig. Motkulturen handlar om att bygga något nytt och annorlunda oberoende av &quot;Egypten&quot;. Samtidigt påpekar man i GT ofta att det är viktigt att minnas Egypten, att minnas för att behålla sin mänsklighet så att man inte själv gör samma onda mot varandra och andra. Men det är en annan sak. <br /> Om man ser till dagens ickevåldstekniker, hur skulle du exempelvis bedöma tekniker som blockad o.d.? Är det protest, skapande eller kanske något däremellan? Och hur förhåller man sig till att civil olydnad ska användas som sista åtgärd, när alla parlamentariska möjligheter är uttömda? Förutsätter det då att man först har provat med att protestera?Josefinhttp://www.blogger.com/profile/00760907259181850440noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-85142864849287978062009-09-17T00:29:32.125-07:002009-09-17T00:29:32.125-07:00Tack för din läsning av uttåget/flykten från Egypten!<br />Enligt postprotest blir protest, trotsighet, negation, att vara emot, maktkamp bekräftelse på det som negeras. Man blir en sorts pardans som skapar varandras dans.<br /><br />Lösningen är skiljande. Att skilja ut en organisation/samhälle från andra blir inte bekräftelse på det &#39;andra&#39; utan skillnad. Det skapar möjligheter till nyskapande, singularitet, innovation.<br /><br />Motkultur (som du nämner), skulle kunna läsas som skiljande, skapa något annat, snarare än att bli en mot-kultur som genom att stå emot bekräftar slaveriet.Per Herngrenhttp://www.blogger.com/profile/05119130837101239964noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-33539920887347486982009-09-13T12:13:24.226-07:002009-09-13T12:13:24.226-07:00Mycket intressant... Jag läser just nu en bok i GT-teologi där författaren hävdar att israeliternas uppgift när de kallats ut ur Egypten och fått lagen är att skapa en motkultur som kontrast till det slaveri de levt i. Detta är gudsfolkets uppgift framgent, det är detta som ska bli Guds rike. Jag har funderat en del på begreppet &#39;motkultur&#39; i relation till det du skriver om protest som &#39;inverterad spegelbild&#39;. Kanske förstår jag inte riktigt vad du menar med begreppet inverterad spegelbild. Skulle du vilja utveckla det lite mer? Och så begreppet motkultur - hur skulle du definiera det? Positivt skapande eller snarare reaktivit? <br /> <br /> Tack för en fin blogg!Josefinhttp://www.blogger.com/profile/00760907259181850440noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-91429094535825155292009-08-29T04:26:05.668-07:002009-08-29T04:26:05.668-07:00Jag menar att problemet med mycket självhjälpslitteratur och flera terapiformer är just detta att man förvisso befriar människan från självförakt men håller henne kvar i en offeridentitet genom att uppmuntra henne att leva resten av livet med sig själv som centrum. Varifrån denna smitta kommer vågar jag inte uttala mig om men jag noterar att det ser likadant ut i många av våra evangeliska kyrkor. Den kristna tron urartar till stor del också till att bli en självhjälpsterapi, en terapi för den som tolkar ångesten och glädjen i religiösa kategorier – för den som har det religiösa språket som modersmål. Den kristna tron försäkrar att vi är frälsta av nåd – att Gud är god och att vi inte kommer sluta i ett evigt brinnande helvete och det är gott. Det är nödvändigt och gott. Det är befrielsens budskap – befrielse från rädsla för Gud och vår egen otillräcklighet. Men vad är det befrielse till? När vi stannar där så blir den kristna tron ett projekt för vår egen själsfrid – ett sätt att rättfärdiga en livsstil som här i den rika delen av världen inte är i linje med den lag som finns i evangeliet – den lag som säger att den fattige ska ha sin rätt, rätt till liv, mat, bostad och drägliga förhållanden. När kristen tro blir ett projekt för personlig själsfrid i ett liv i överflöd på andras bekostnad så har den å ena sidan bundet den troende vid sig själv och sin egen bekvämlighet och å andra sidan bundit den fattige i fortsatt fattigdom. Min frälsning, min tro, min upprättelse, min lycka, min bekvämlighet, min själsfrid, min personlighetsutveckling, mitt gudstjänstliv, min upplevelse. När fokus för den kristna tron är den enskilde kristnes lycka, personsonlighetsutveckling eller annat så är inte längre den självutgivande Kristus i centrum utan den troende själv – som nu binds fast i sin inkrökthet i sig själv. Navelskådandet fortsätter, fast i stället för att beskåda sin synd så beskådar hon nu sin nyvunna frälsning och (själv)rättfärdighet. Detta är inte frihet. Man har istället bara bytt den ena bojan mot den andra. Självföraktets boja mot självfixeringens. Den befrielse som inte frågar efter ett svar är inte verklig befrielse. Gud har kallat oss ut för att gå i frid och tjäna Herren i glädje. Denna tjänst är den nya lag under vilken vi som kristna står. Den bygger på samma lag som finns i GT – den lag som vill garantera den fattige och marginaliserade människan hennes livsmöjligheter – men i NT tas detta ett steg vidare. Jesu liv och död befriar oss inte bara till att hålla denna lag utan också till att göra en aktiv insats för att främja den där den förtrampas. Ett sådant ingripande är förknippat med personliga uppoffringar. Det är vetekornets lag som i sig bär på ett nytt evangelium – uppståndelsens evangelium. Lag i evangelium i lag i evangelium...<br /> Det liv vi som kristna är kallade att leva är ett liv i självutgivelse för någon annans skull, inte för att komma i förbund med Gud, ty det är vi redan, men för att leva förbundets liv, för att kärleken lockar fram vårt svar och vår vilja att göra en personlig uppoffring. Självhjälpslitteraturen och den evangeliska kyrkan har placerat den enskilda “räddade” i centrum för sitt eget liv. Det är dags att så till den grad lita på att vi faktiskt är älskade och befriade att vi också vågar träda ut ur centrum – för livets och medmänniskans skull.<br /><br />Låt oss gå i frid – och tjäna Herren i glädje!Josefinhttp://www.blogger.com/profile/00760907259181850440noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-90309652240520825392009-07-16T03:55:18.535-07:002009-07-16T03:55:18.535-07:00Ok, det betyder alltså att &quot;chaste&quot; knappast ska översättas med &quot;kysk&quot; eller vad tror du? Av hemsidan att döma tyckte jag det såg ut som de hade barn där också vilket i så fall talar i samma riktning. Finns det verkligen barn som föds och växer upp i kommuniteten? Det är i så fall ett intressant fenomen i sig...Josefinhttp://www.blogger.com/profile/00760907259181850440noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-45187558740888010722009-07-16T00:17:49.466-07:002009-07-16T00:17:49.466-07:00Jona House är en motståndskommunitet i Baltimore. De som bor där kan vara ateister eller från olika religioner, även om kommuniteten är kristen. Några är nunnor med löften till sina ordnar, andra vanligt folk. Det löfte som du översätter är ett försök att skapa ett kommunitets-löfte som är inriktat på motstånd och tjänande till fattiga. Men jag gissar att bara några enstaka har avgett detta.Per Herngrenhttp://www.blogger.com/profile/05119130837101239964noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-578824865259858902009-07-15T12:12:22.888-07:002009-07-15T12:12:22.888-07:00Aha! Tack för tipset om ett bra lexikon på nätet också. <br /> Jag har gjort en egen översättning av det här ickevåldslöftet för att lättare kunna studera det och reflektera kring det. Jag funderade lite på ordet &quot;chaste&quot;. På tyda.se så översätts det med &quot;ren&quot;, &quot;kysk&quot; eller &quot;dygdesam&quot;. Hur tror du det ska uppfattas i detta löfte? Tror du man avger något kyskhetslöfte i Jonahouse eller tror du det ska uppfattas annorlunda? <br /> Sen funderar jag också lite kring hur det funkar där. Är alla som bor där löftessyskon eller är det blandat med &quot;lekmän&quot;? Jag tittade lite på deras fängelsebrev och i några fall så var avsändaren &quot;sister... (och namn)&quot;. Innebär det att de har avgett något löfte eller kallas alla i Jonahouse så?Josefinhttp://www.blogger.com/profile/00760907259181850440noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-31639185890873787242009-07-15T00:24:34.075-07:002009-07-15T00:24:34.075-07:00Hej Josefin<br />I engelskalexikonet tyda.se står det som översättning till vow: substantiv: ed, önskan, löfte, prästlöfte; och som verb: utlova, lova högtidligt, gå ed på.Per Herngrenhttp://www.blogger.com/profile/05119130837101239964noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-36325998529677885942009-07-13T11:43:41.685-07:002009-07-13T11:43:41.685-07:00Mycket intressant. Jag har funderat mycket kring detta med ickevåld och löftesliv (jämförelse med klosterliv). Det jag reagerar på är att man använder ordet vow. Betyder det inte att man avlägger en ed snarare än ett löfte? Eller är det min engelska som sviker mig? Personligen tror jag det är klokare att avlägga löften än eder. Vad tror du/ni andra som läser detta?Josefinhttp://www.blogger.com/profile/00760907259181850440noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-9355427956542499362009-01-27T14:08:00.000-08:002009-01-27T14:08:00.000-08:00Det där känner jag verkligen igen som arbetar i en församling där många lever på sjukbidrag eller socialbidrag och inte räknas. Känns som ett mycket viktigt ämne. Landar direkt i min vardag. Fascismen lurar som ett spöke i alla försök att vara helt renlärig och egofixeringen är en olycka som gör många ensama och svagare än vi skulle behöva vara. Lotta MillerLotta Millernoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-30244053773080415682008-09-27T04:04:00.000-07:002008-09-27T04:04:00.000-07:00För mig också, men du får gärna utveckla tanken!Per Herngrenhttp://www.blogger.com/profile/05119130837101239964noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-42425657661073287662008-09-25T16:44:00.000-07:002008-09-25T16:44:00.000-07:00Civil olydnad har för mig en mycket fin betydelse. :)Thomas Öberghttp://www.jesufrid.blogspot.comnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-4940193635387096042008-03-05T13:40:00.000-08:002008-03-05T13:40:00.000-08:00Hur kan det komma sig att Sveriges medborgare så förbehållslöst köper det som landets frivilligorganisationer och socialtjänsten påstår att människor behöver? Dessa organisationer uppehåller sig uteslutande vid de olika diagnoser och symtom som individen uppvisar. Att människor saknar ett tryggt hem att gå till förvandlas i de hjälpandes ögon till en åkomma. En åkomma som bara förvärras för varje dag den drabbade tvingas gå med på de hjälpandes villkor. Tror verkligen Sveriges skattebetalande medborgare att hemlösa individer har särskilda grundläggande behov? Skiljer sig deras behov sig från en människa med ett hem att gå till? Vid de föreläsningar jag håller brukar jag ställa en fråga till åhörarna: "Om ni blir tvungna att välja bort jobbet eller bostaden, vilket skulle ni välja" På denna fråga har ingen ännu valt bort bostaden vilket jag tar som en bekräftelse på hur viktig den anses vara för vår existens. Har människor som förvägras ett hem inte samma grundbehov? Sveriges medborgare borde känna en djup oro kring det faktum en hemlös missbrukas så systematiskt av de som säger sig vilja hjälpa. Så som det ser ut i dag utgör den hemlöse en stor inkomstkälla för ett stort antal organisationsmänniskor. Något som bara kan fortgå så länge definitionen hemlös kvarstår. Det finns idag ca 900 organisationer i Sverige med inriktning på hemlöshet, dessa sammanslutningar avlönar tillsammans ca 30 000 människor, sen plus alla volontärer de sysselsätter som hjälp åt våra ca 18 000 hemlösa. Så i praktiken blir hjälpen avsedd för våra hemlösa istället en hjälp att sysselsätta redan etablerade människor.<BR/><BR/><BR/><BR/>Rolf Nilsson<BR/>Ordförande <BR/>Föreningen Stockholms hemlösa<BR/>Tel: 0736-76 42 86 el 08-600 12 99<BR/>www.stockholmshemlosa.seAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-50626280686377741112008-01-21T09:42:00.000-08:002008-01-21T09:42:00.000-08:00I Stockholm har under senare år kostnaderna för att dölja den brist vi har på billiga integrerade hyresrätter skenat iväg kraftigt och kostar idag skattebetalarna minst en miljard per år. Men istället för att bygga bostäder där människor har råd att bo kvar, satsas enorma summor på olika former av sysselsättningsbaserade "uppfostringsboenden" för våra ”fattiga” kommuninvånare. Detta gäller nu allt som oftast människor som ännu inte hunnit utvecklat någon psykisk sjukdom eller missbruksproblem men ändå tvingas söka hjälp hos socialtjänsten. Om eller snarare när så socialen inte anser dessa människor vara berättigad deras hjälp vräks de och placeras i något av de ”uppfostringsboenden” som finns, där bostadskarriären slutligen ska leda till ett eget hem igen. Dessa drivs av hör och häpna, socialtjänsten och andra välgörenhetsorganisationer. Hur detta tillvägagångssätt skulle kunna leda till att folk blir rikare för att senare ha råd med en liknande bostad de blev vräkta ifrån för att de inte hade råd är svårt att förstå. Denna trappa består i botten av härbärgen eller jourboenden (hotell) med oförsvarligt höga priser och en säng över natten kan kosta upp till 1400 kronor för kommunen. Det här är inget annat än diskriminering och en människovidrig syn på våra ”fattiga” medborgare. Det är även ur samhällsekonomiskt perspektiv oförsvarbart, då det skulle vara mycket, mycket billigare att stödja och hjälpa människor att behålla hemmet de blev vräkta ifrån början. Men detta försvaras med att de höga priserna skulle sätta press på kommunerna att hjälpa folk vidare. Men vad händer som det ser ut som idag, när det inte finns något vidare att föra människorna till? Jo, vi bygger ännu fler svindyra vidmakthållande ”hemlöshetsstegar” (”fattighus”) där det redan innan oåtkomliga trygga hemmet där jag kan bygga upp ett värdigt liv förflyttas ännu ett steg bortom horisonten. På detta vis skapar vi hemlösa människor som fastnar i olika trappor och snubblar fram och tillbaka på de allt högre trösklarna och samtidigt skapas jobb åt de förträffliga att problematisera våra hemlösa medborgare med olika diagnoser. <BR/>Sverige är fantastiskt!<BR/><BR/>Rolf Nilsson<BR/>Föreningen Stockholms hemlösaAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-23261693515668675012007-12-09T02:42:00.000-08:002007-12-09T02:42:00.000-08:00Jo, det är en favoritbok. Jag har för mig den delvis utspelar sig i Danburry Federala Fängelse i Connecticut där jag själv satt fängslad nästan 11 månader tio år efter Phil satt där. Många fångar mindes Phil från olika fängelser. <BR/><BR/>Jag arbetate med Phil Berrigan i en plogbillsgrupp och bodde någon vecka i Jona House som Phil och hans fru Liz McAllister startade i början av sjuttiotalet. Phil lärde mig mycket av grunderna i ickevåld. Att bo i Jona House något halvår skulle i erfarenhet antagligen motsvara ca 20 års ickevåldsarbete i Sverige. Så det är den bästa grundutbildning jag kan rekommendera.Per Herngrenhttp://www.blogger.com/profile/05119130837101239964noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-83502249382444618722007-11-21T02:12:00.000-08:002007-11-21T02:12:00.000-08:00Ditt inlägg påminner mig om en härlig läsupplevelse för många år sedan. Fängelsedagbok av en revolutionär präst av philip Berrigan <BR/>Tog ned den från bokhyllan just nu för en omläsning.LeoHhttp://www.blogger.com/profile/03014961903358175601noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-45352379710979089232007-10-12T01:13:00.000-07:002007-10-12T01:13:00.000-07:00Jag tror inte lön för arbete måste gå över i asketisk religion. Weber ser en generell trend där man kan avvika. <BR/>Man kan göra en test tillsammans i ickevåldsgruppen eller församlingen för att se om lönearbetet har blivit religion för en. Tänk efter hur många gånger man sagt ungefär så här: <BR/>1) Till chefen - att man inte kan jobba just den dagen för man behöver göra en aktion för ickevåldsrevolutionen i Burma, för en vän som mår väldigt dåligt eller för att hjälpa några hemlösa.<BR/>2) Till församlingen/ ickevåldsgruppen - att man inte kan vara med på den aktionen/insatsen för att man jobbar just då.<BR/>Ifall svaret är olika vid olika tillfällen så har inte lönearbetet blivit en religion. Om det dock är så att man alltid väljer lönearbetet så är lönearbetet troligen en religion man konverterat till. Det brukar rationaliseras med lojalitet till arbetskamrater eller avtal och regler. Hänvisar man alltid till regler och dessa är absoluta så blir lönearbetet dessutom en fundamentalism i ens praktik.Per Herngrenhttp://www.blogger.com/profile/05119130837101239964noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-46559689753798577402007-10-11T02:49:00.000-07:002007-10-11T02:49:00.000-07:00Det ligger mycket i det du säger, tycker jag. Som jag ser det så finns det ingen kategorisk, avgrundsvid skillnad mellan "slaveri" och "arbete". I båda fallen tjänar man primärt en härskare och dennes ekonomiska intressen. Så lönearbete är att gå Maktens och Mammons ärende. Jag är dock generellt sett tveksam till att "rymma" i båda fallen (man bör "underordna sig", som "Paulus" säger). I systemet med inte av det (1 Kor 7). Att utveckla alternativ till lönearbete är dock som jag ser det ett mål på sikt för den kristna gemenskapen, och framför allt att tona ned lönearbetets betydelse. (En anti-arbetslinje alltså.) Kristna bör istället försöka tjäna så mycket som möjligt i dom roller eller "gåvor" som Anden ger. (Vad jag förstår är väl Catholic Worker och Bruderhof två exempel på moderna kristna rörelser med denna inställning?) <BR/><BR/>Har du problem generellt med deltagandet i en kapitalistisk ekonomi? Måste man bli anarko-primitivist?<BR/>/Jonas Lundström (ursäkta att jag var anonym ovan, det var inte min avsikt)Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-44178444251760467322007-10-11T01:12:00.000-07:002007-10-11T01:12:00.000-07:00Jo, det händer att jag syndar. Man behöver en kamp mot lönearbetets gudomligande. Förslagsvis genom att utveckla alternativ till lönearbete. En form av kooperativ kanske. Eller genom att avtala fram ett system så att man får ta tjänsteledigt för att jobba med ickevåld för Burma eller mot kriget i Irak eller för hemlösa. Advokater i USA har ibland avtalat system där de jobbar 20-50 procent för de fattiga. Även läkare i USA kan ha sådana avtal. Google har ett system där anställda får utveckla vad de vill 20 procent av arbetstiden (dock ska man själv tro att det kan gynna Google).Per Herngrenhttp://www.blogger.com/profile/05119130837101239964noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-54765688865810924902007-10-10T11:14:00.000-07:002007-10-10T11:14:00.000-07:00Bör man alltså undvika lönearbete? "Jobbar" du själv?Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-29225491013915681362007-06-13T03:12:00.000-07:002007-06-13T03:12:00.000-07:00Jo, så tolkar jag det också. Det platonska tänkandet ser meningen/sanningen gömd i en högre andlighet som står "över" den kroppsliga verklighet vi lever. Även om metaforen är "över" istället för "djup" så bygger det på samma tanke, att allt är en kod för något annat, mer sant.Per Herngrenhttp://www.blogger.com/profile/05119130837101239964noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-50568085131612269822007-06-13T01:54:00.000-07:002007-06-13T01:54:00.000-07:00Mycket intressant, jag tenderar att hålla med. Finns det inte något av grekiskt tänkande i djup-yta-metaforen, en dikotomi mellan själ och kropp, mellan idé och materia? / Jonas LundströmAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4845153183578294943.post-43224719873102161182007-03-18T05:38:00.000-07:002007-03-18T05:38:00.000-07:00Oj, tjena, produktiv kille!<BR/><BR/>/Olov, Speak GbgOlovhttp://www.blogger.com/profile/13825984470232785317noreply@blogger.com