Amos kritik av andlighet - Amos 5:23-24

"Låt mig slippa dina psalmer,
jag vill inte höra ditt strängaspel!
Men låt rätten välla fram som vatten
och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Amos 5:23-24

Amos profeterade under åren 785-745 f.Kr. Amos betraktas som de fattigas försvarare gentemot de rika.

Per Herngren

20 augusti 2025, version 0.1

Referens

Bibel 2000, Bibelkommissionen. SOU 1999:100.

Podden HÖR samtalar om civil olydnad, befrielseteologi och ickevåld

Podden HÖR med Karolina Gustavsson och Lotti Sharif höll ett fint samtal med mig om civil olydnad och samhällsomvandling. Det blev ovanligt djuplodande och spännande kontraintuitivt.

Podden "Hör du som har öron" finns på de flesta poddstationer. Den drivs av Högsbo församling med Karolina och Lotti.

Här är HÖRs egen poddsida om avsnittet:
https://sites.libsyn.com/462483/hr-om-civil-olydnad-med-per-herngren

Kyrkor suddar bort skandalen med Jesus

Jesus revolution var och är skandal. För maktordningar och vår lydnad är Jesus praktik galen. En del kyrkor tar dock på sig uppgiften att sudda ut det anstötliga och galna med den omvälvning som Jesus praktiserade och lärde ut. Här är några makttekniker för att normalisera skandalen med Jesus.

• Passa in Jesus. Genom att visa hur Jesus budskap egentligen är bra för Sverige så görs Jesus till del av nationalism och bevarande av rådande ordning.
• Förstå Jesus. Hjälper vi varandra att förstå Jesus blir han inte så anstötlig.
• Förklara Jesus. Med historiska och sociala förklaringar görs Jesus till något som är viktigt för sammanhållningen i våra samhällen, arbetsplatser och bostadsområden. Jesus ges en funktion i maktordningen.
• Normalisera Jesus. Genom att förvandla budskapet till liknelser, metaforer eller en avlägsen framtid tas det revolutionerande bort ur Jesus praktik. Jesus blir ett normalt inslag i våra gemenskaper.
• Rationalisera Jesus. Genom att visa på det logiska i Jesus praktik plockas galenskapen bort. Tro och tillit behövs inte längre för att tillsammans leva det galna gudsriket. Tron reduceras till känsla och upplevelse.
• Jesus som magisk fetischism. Genom att förvandla Jesus till batteri och kraftkälla kan maktordningar som stat och kapitalism utvinna kraft ur Jesus. Jesus gör det möjligt att öka stress och hets i lönearbetet.

Istället för att Jesus revolutionerar hur vi organiserar våra relationer och samhällen omvandlas Jesus till medel för frid och harmoni. Jesus görs till verktyg för att konservera den rådande ordningen.

Per Herngren
2022, version 0.1.1

Referens

Desiderius Erasmus, The Praise of Folly, Princeton University Press, 2015, skriven 1509.

Målet är medlet - Martin Luther King

Martin Luther King visar hur slutmålet redan existerar i de medel som ickevåld och civil olydnad använder. Varje aktion förverkligar därmed slutmålet. Eller så misslyckas aktionen med att förverkliga målet.

”For in the long run, we must see that the end represents the means in process and the ideal in the making. In other words, we cannot believe, or we cannot go with the idea that the end justifies the means because the end is pre-existent in the means.” (Martin Luther King, ”Love, law and civil disobedience”, 1961.)

Rekursiv blir en samhällsomvandlande motor

Samhällsomvandling som använder målet som sitt medel kallas rekursiv. Rekursiv är att dra in helheten i delen. Det rekursiva målet behöver inte vara samhällsomvandling. För en organisation kan ju målet vara sig själv – organisationen. Det rekursiva blir då en motor: organisationen organiserar organisationen. Det är så de lyckas fortleva år efter år. En salsaorganisation lever vidare genom att dansa salsa. Helheten salsa förverkligas i varje steg. En regering fungerar på liknande sätt. Den regerar i varje litet beslut. Regeringar fortlever genom att regera. Regerandet är en helhet som i praktiken är ett myller av små regeranden. I det rekursiva blir helheten vanligtvis mindre än delen.

Det rekursiva är den motor som håller igång institutioner, föreningar, organisationer, parlament och företag. Handlingar och händelser i organisationen återskapar hela organisationen. Formellt kan det rekursiva återskapandet ske på årsmötet eller på en öppningsceremoni i september. En arbetsplats återskapar kanske sin nya arbetsvecka på måndagsmötet. Arbetsplatser som inte är rekursiva upphör att existera.

Rekursivt ickevåld kan förstås som en motor som återskapar ickevåld i två steg. På så sätt kan ickevåldet kopieras av andra och mångfaldigas. Ickevåldets metod för att återskapa sig själv ser dessutom till att det ingriper där våld och förtryck existerar.

Rekursivt ickevåld i två steg

1 Minimera ickevåldet tills det kan förverkligas: Försöker vi kvantitativt förverkliga för mycket på en gång så misslyckas det. Rekursivt ickevåld minimerar målet tills det kan förverkligas. Det lilla blir större.

2 Intervenera i våld och förtryck. Civil olydnad söker sig till våld och förtryck för att där ingripa och förverkliga ickevåldet. Ickevåld är ingen rak väg mot något avlägset mål. Ickevåld är medel/mål som avviker.

Ifall målet förverkligas i medlet blir mål och medel två aspekter av samma sak. Martin Luther Kings läromästare Mohandas Gandhi uttryckte det så här: “But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end” (Gandhis Collected Works vol 76, p 31, original 1939.)

Per Herngren
2022, version 0.1

Referens

Martin Luther King Jr., ”Love, Law, and Civil Disobedience”, Speech that Dr. King delivered in 1961 to the annual meeting of the Fellowship of the Concerned in Atlanta. King, in King, Martin Luther, Jr., 1929-1968. (1991). A testament of hope : the essential writings of Martin Luther King, Jr. San Francisco: Harper San Francisco.

Mohandas Gandhi, Gandhis Collected Works vol 76, ebok, 1999.

Första version publicerad på ickevald.net/perherngren 2022.

Poddavsnitt där Bonnie och Per samtalar om performativ

 Performativ är handlingar som genomför slutmålet. Mål och medel blir ett. Läser man igenom alla Jesus-berättelser i Nya testamentet så är det möjligt att tolka dem performativt. Gudsriket genomförs med jämlikhet, försoning, förlåtelse, upprättelse i varje berättelse. Gudsriket blir både mål och medel.

I det här poddavsnittet utreder Bonnie Dahlström, civilkuragetränare, performativ i samtal med Per Herngren.

 

Att komma till liv är att bli olydig - pingst & livgiverskan

Pingst firar att kyrkan får liv. Så fort kyrkan får eget liv bryter den sig ur omyndigheten. Kyrkan tar sig ur underordningen till förtryck och makt. Kyrkan blir självständig. Och det är från pingst kyrkan blir förföljd.

Anden kallas på flera språk för livgiverskan. Ande är etymologiskt även kopplat till andning. Att andas är att få liv. Andning är en puls som skapar liv. Genom att känna pulsen, hos andningen eller blodet, kan vi kontrollera om någon är vid liv. När kyrkan andas får den liv. Kyrkan blir självgående.

Kyrkans arbete har alltid byggt pulser till skillnad från dagens betoning på event, kampanjer och projekt som istället bygger in sin egen självdestruktivitet, ett närliggande avslut. Event, kampanjer och projekt skyddar de dominerande ordningarna från att andra ordningar ska få ett eget liv.

Samtal och beslut med främlingar och utlänningar

Pingsten är när kyrkan bryter sig ur rädslan och det privata och blir olydig, myndig, självständig. Före pingst skapar kyrkan en privat värld, undangömd från det gemensamma, undangömd från härskare och soldater. Pingst är när kyrkan intervenerar i våra politiska och gemensamma världar.

Pingst är en högtid för hur kyrkan börjar samtala med främlingen, med utlänningen. Kyrkan slutar prata bara med sig själv. Möten med de som inte är som vi skapar innovativa samtal. Anden är nyskapande och innovativ. Det blir den genom att möta andra istället för att bli upptagen med sig själv. Samtalen med främligen gör gemensamma beslut möjliga. Pingst är högtiden för hur kyrkan blir politisk. Frestelsen idag är att skapa en pre-pingst-kyrka. En individualistisk och privat kyrka. En kyrka som är rädd för att bli förföljd.

Anden tar inte bara kyrkan ur det privata livet. Att få eget liv är också att ta sig ur mekanisk lydnad. Det är att bli myndig och sluta vara en kugge i hjulet. Från pingst börjar kyrkan andas och ingripa i den offentliga världen.


Per Herngren
Pingst 20 maj 2018, version 0.1

Inspirerad av Emma Rudängs predikan, och hur hon utvecklar livgiverskan och mötet med främlingen.

Plåsterkyrka eller befrielsekyrka

Plåsterkyrka kan vi kalla den kyrka vars fokus är att ta hand om och plåstra om såren efter kapitalism, nationalstater, gränskontroller och andra maktordningar.

Plåsterkyrkan uppmuntrar individen till att bli duktigare, leva klimatsmart och respektera mångfalden av identiteter. I plåsterkyrkan sitter präster, diakoner och aktiva sällan i fängelse.  Kyrkan håller ordning på ordningen genom uttalanden, kritik och protester. Och genom att plåstra om och göra olika maktordningar uthärdliga.

Plåsterkyrkan bygger trygghet och frid. Den bygger oaser. Korset görs till ett batteri som laddar besökarna så de orkar gå tillbaka till lönearbetet. Korset blir symbol för frid, trygghet och harmoni. Kraften förs över från kors och kyrka till kapitalism, lönearbete och nationalstat.

Kapitalism och stater behöver plåster och omsorg eftersom centralstyrning aldrig riktigt lyckas.

Förverkliga befrielse

Befrielsekyrkan experimenterar och tränar på att leva gudsriket. Den tränger undan nationalstater, kapitalism och andra härskarordningar. Den avskaffar gränser och öppnar jämlika utrymmen för de som underordnas.

Befrielsekyrkan arbetar tillsammans med de som tänker annorlunda och ser inte individuell insikt eller duktighet som lösningen på gemensamma problem.

I befrielsekyrkan är korset inte en vacker bild. Korset och andra straffmetoder är del av kyrkans liv. Befrielse kommer alltid i konflikt med maktordningar. Präster, diakoner och organisatörer hamnar därför regelbundet i fängelse. Befrielsekyrkan bjuder oss ut i otrygghet, osäkerhet och sårbarhet.


Plåster och omsorg behövs för att förverkligande befrielse också misslyckas. Eller för att misslyckandet är det av att förverkliga befrielse.

Per Herngren
11 juni 2017, version 0.1

Tack till min präst Kim Bredefeldt för att du satte igång samtal kring kyrkans verksamheter under Marialunchen i Hammarkullen.

Jesus störde friden och blev avrättad

Påsk firar befrielse från förtryck och slaveri. Men templen omvandlade påsken till en fridens högtid. När Jesus och lärjungarna levde befrielse så började befrielsen smitta av sig. Det störde påskfriden

Det är därför ingen slump att Jesus blev korsfäst i samband med påsken. Korset och korsfästelsen är inte bara en befrielse från lydnad och rädsla för straff och våld, det är också motstånd mot religion som flyr befrielse in i frid och upplevelse.

Per Herngren
2017 04 23, version 0.1

Tack till samtal med Tobias Hadin i Mariakyrkan, Hammarkullen.

Korset upphöjer Jesus till avrättning

Att Jesus upphöjs på korset mystifieras i en del kyrkor. Avrättningen skulle höja Jesus över oss andra. Jesus görs till en upphöjd. Poängen är snarare motsatsen.

Korset är ett avrättningsredskap. Först är det nedfällt så fången kan fängslas på korset. Sedan hissas korset och fången upp för avrättningen.

Precis som på så många andra ställen i bibeln används en konkret händelse poetiskt för att vända upp och ner på rådande maktordningar.

Att upphöja några över andra, att skapa överordnade och underordnade, avskaffas genom korset. Det blir samtidigt en befrielse från straffets makt över oss.

Per Herngren
12 mars 2017, version 0.1

Poesi förstås här inte som liknelse eller bild utan från sin etymologiska betydelse producera, skapa, förändra världen, poiesis.

Tack till Bengt Andreasson, pastor i Rosa Huset för reflektion kring hur korset hissar upp fången.

Befrielse och fest hör ihop: Jesaja 61:1-5

"Guds ande ... har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer och ge de sörjande i Sion huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorgdräkt, lovsång i stället för modlöshet. De skall kallas ”rättfärdighetens träd”, som Herren planterat för att visa sin härlighet. De uråldriga ruinerna skall byggas upp, det sedan länge förfallna sättas i stånd, man skall på nytt bygga upp förstörda städer, som legat öde släkte efter släkte. Främlingar skall valla hjordarna åt er, era åkrar och vingårdar skötas av utlänningar."

Jesaja 61:1-5

Salig frid som messiansk avgud: Sara Ahmed

Frid och lycka tar sig i kyrkor gärna en messiansk gestalt. I lyckan sökes räddningen. Friden görs till målet. Istället för befrielse söker fridsreligioner efter metoder och vägar som lovar salig frid. Friden, harmonin och lyckan görs till ett löfte. “To promise after all is to make the future into an object, into something that can be declared in advance of its arrival.”[1]

Löftet om individuell frid och lycka ersätter gemensam befrielse och ickevåld. Gud som befrielse ersätts med tron på frid. Gud blir frid. Frid blir gud.

Frid görs på så sätt till en skyddsfolie som skyddar oss mot makt och förtryck. Som skyddar oss mot att dras in bland de som förföljs och kämpar. Ett skydd mot det etiska kravet på ingripande. En folie mot solidaritet.

"Bli lycklig" som religionens formel

Friedrich Nietzsche och Sara Ahmed kritiserar hur lyckan har gjorts till formel för religion. “The promise of happiness takes this form: if you have this or have that, or if you do this or do that, then happiness is what follows. In Twilight of the Idols, Nietzsche interprets what I am calling the promise of happiness as the basic formula of religion and morality: ‘Do this and this, refrain from this and this – and you will be happy!”[2]

Religionen görs i så fall till formeln för hur vi kan fly ickevåld och befrielse. Religion blir en flykt. Religion fungerar då som maktens skydd mot revolution, mot omvändelse.

Per Herngren

2016 07 17, version 0.1.1

Fotnot

[1] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 29.

[2] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 29.

Överge tron på ledarskap och regeringar: tidig demokrati i Psaltaren

I Psalm 146 betonar bibeln befrielse snarare än ledarskap och makt. Befrielse och rättvisa ska härska, inte makthierarki, styrmodeller eller centralstyrning. Psaltaren bryter anarkistiskt med tron på regeringar och makt.

"Herren" läser jag som "härska" snarare än en omnipotent härskargud. Befrielse av förtryckta och fångar ska härska snarare än en härskare. Jämlikhet och rättvisa ska härska snarare än regeringar och ledare.

Istället för att återskapa regeringen och ledarskapet i himlen så används språket i bibeln ibland mer dekonstruerande: Jämlikhet är vår kung. Ickevåld är vårt kärnvapen. Den förtryckte är vår gud. Den fattige är vårt skatteverk.

"Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.
Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.
Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,
Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer."
(Psaltaren 146:3-9)

Per Herngren

2016 03 12, version 0.1

Tack för tips av Klara Edvardsson och Kristna Feminister

Decentrerad Gud

Genom att placera Gud eller Kristus i centrum ersätts Gud med Jaget. Min personliga utveckling, min godhet och min frid blir Gud. Mina personliga projekt blir gudar som ersätter och tränger undan Gud.

Eller så centrerar vi Gud så att makten blir Gud. Den gode ledaren, den gode fadern, blir Gud. Gud blir den mäktigaste av mäktiga. Och Gud som mina medmänniskors kamp för befrielse trängs därmed undan.

Jesus och profeter berättar gång på gång hur Gud är själva mötet med de förtryckta och fattiga. De decentrerar Gud istället för att placera Gud i centrum.

Gud är med våra medmänniskor. Gud är den fattige. Gud är solidaritet. Gud sitter i fängelse. Gud bombas. Gud flyr över taggtråd. Gud drunknar med flyktingar som försöker ta sig igenom EUs gränsmurar.

Gud kämpar. Ickevåldslig kamp med våra förtryckta medmänniskor är Gud.

Gud är smärtan i vår nästas ansikte. Vi finner inte Gud i lycka och frid, vi möter Gud i våld, lidande och förtryck. Många konstnärer har målat en korsfäst Jesus med frid och harmoni i blicken. Det är en avgud.

Per Herngren
2015 10 04, version 0.1.1

Tack till Else Blomgrens predikan i Hammarkullen 4 oktober 2015.

Bilaga Gustaf Wingren

”Flyr man från sin nästa till Gud, så kommer man inte till Gud utan endast till sig själv, sitt eget jag. Kristus blir icke centrum, när nästan stötes bort ur centrum. Ty Kristus är utgiven för världen, han är människa, i tjänarskepnad. Detta är undret: när nästan är centrum, är Kristus centrum. Vandringen utåt mot jordens människor är en vandring åt det håll, där korset är beläget och där döden sker, d. v. s. en vandring åt det håll, där Han är och där det finns hopp, hopp om livets uppståndelse.”

(Gustaf Wingren 1949)

Referens

Gustaf Wingren, ”Arbetets mening” i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1949), s. 286. Citerat i Bengt Kristensson Uggla, Gustaf Wingren: Människan och teologin (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010), s. 125.

Tro och sociala system: Matteus 6:25-34

Jesus är en tidig sociolog. Han analyserar tro (tillit) som förutsättning för att gudsriket ska fungera. Men hans analys antyder dessutom att tro egentligen är en förutsättning för alla sociala system.

Tappar folk tron på en valuta blir den värdelös. Tappar folk tron på lönearbete så kollapsar det. Tappar medlemmarna tron på sin familj så splittras den. Tappar soldater tron på kriget så desserter de eller skjuter i luften.

Det går inte att ersätta tro med konsekvenskalkyler, kontroll, detaljstyrning, instruktioner, order eller makt. Sociala system klarar sig inte utan tro.

Tilliten till gudsriket kan trängas undan av tillit till andra ordningar eller trygghetsystem. Då blir gudsriket en chimär. Tro kan dock återigen ge liv till gudsriket.

Per Herngren
2015 09 13, version 0.1

"Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."
(Matteus 6:25-34)

Flyr man sin nästa för Gud finner man bara sig själv: Gustaf Wingren

”Flyr man från sin nästa till Gud, så kommer man inte till Gud utan endast till sig själv, sitt eget jag. Kristus blir icke centrum, när nästan stötes bort ur centrum. Ty Kristus är utgiven för världen, han är människa, i tjänarskepnad. Detta är undret: när nästan är centrum, är Kristus centrum. Vandringen utåt mot jordens människor är en vandring åt det håll, där korset är beläget och där döden sker, d. v. s. en vandring åt det håll, där Han är och där det finns hopp, hopp om livets uppståndelse.”

(Gustaf Wingren 1949)

Referens

Gustaf Wingren, ”Arbetets mening” i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1949), s. 286. Citerat i Bengt Kristensson Uggla, Gustaf Wingren: Människan och teologin (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010), s. 125.

Tack till Bengt Kristensson Uggla för citatet.

Jesus bryter med paranoid kristendom

Bibelexperten Nikodemos säger att han förstår att Jesus utför tecken på Gud och gudsriket. Jesus svar är att Nikodemos missar hela poängen. Den som letar efter tecken på gudsriket ser inte hur gudsriket får liv mitt ibland oss. Det Nikodemos och vi uppfattar är inte tecken på gudsriket. Gudsriket är inte gömt bortom tecknen.

Gudsriket får liv genom att jämlikhet, omsorg, solidaritet, ickevåld, ingripande börjar leva i våra gemenskaper. Istället för att upptäcka spår på gudsriket får vi bli del av gudsriket, av det som ger liv.

Vi finner inte gudsriket genom att mystifiera gudsriket, som något dolt bortom tecknen. Jesus bryter med paranoid kristendom där Gud skulle vara dold bortom kyrka, värld och samhälle.

Gudsriket får liv när vi andas tillsammans. Ande kommer etymologiskt från andning, att få liv, att materialisera. Det gäller människor och växter och djur. Ande har även etymologisk betydelse av vind. Vinden tänkte man sig gav liv till växter och djur, dessa materialiserar som liv genom vinden. Idag vet vi ju att detta delvis är sant genom att luften innehåller syre och koldioxid. Och vinden sprider fröer och pollen. I Jesus svar till Nikodemos förandligar hen inte människan som upphöjd över annat som får liv och materialiserar.

"Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?”Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”" (Johannesevangeliet 3:1-8)

Per Herngren

2015 06 07, version 0.1

Tack till Emanuel Furbackens predikan i Mariakyrkan i Hammarkullen.

Demokratisk predikan

Demokratisk predikan använder vi i vissa gudstjänster i Mariakyrkan Hammarkullen.

1 Efter bibelläsning reflekterar vi i runda om bibeltexten. (grupper på 5-6 är bra, ej fler än 8)
2 Den som förberett texten reflekterar lite mer antingen först eller sist i rundan.
3 Den som inte vill säga något säger bara Pass. el Jag passar.

Detta fungerar så befriande i lokalsamhället och församlingen att jag nästan slutat gå till gudstjänster där jag görs till publik och åhörare.

Som latinamerikanska basgrupper läser vi vanligen bibeltextens riktning som tilltal till vårt glokala sammanhang (ej så mkt individuellt tilltal). Det är bara ibland vi vänder riktningen i vår läsning mot texten och försöker förstå den, vad som är bakom den etc, (alltså sällan bibelstudie).

Per Herngren
2015 05 08, version 0.1

Flykten från korset

Kristendomen tar korset som vägen till befrielse och politisk förändring. Kärleken gör sig sårbar och går in våld och förtryck för att leva gudsriket. Sårbarheten blir kyrka.

Kyrkan riktar sig inte mot sig själv, kyrkan griper in vid mobbing, vid jakt på flyktingar, vid gränser som stoppar människor, vid rasism, vid vapenhandel, vid utsugning. Kyrkan skapar jämlikhet och rättvisa när människor över- och underordnas. Kyrkan spränger bojor när människor fängslas.

Korsets kyrka behöver bygga en väl organiserad omsorg för präster, diakoner och medlemmar som sitter i fängelse och för de som tar risker då de intervenerar i våld och krig.

Det är inte alla kyrkor som vill leva i korset. Korset stör friden. För kyrkor som underordnar sig härskandet genom total laglydnad blir korset ett hot. Korset hotar den kyrka som vänt sig mot frid istället för befrielse. En del kyrkor har därför utvecklats effektiva metoder för att fly korset.

• Omvända korset till fetisch. Istället för att i sårbarhet gå in i lidande omvänds korset till magi. Det magiska korset genererar underbar kraft som kan överföras till lönearbete och karriär, plikt och duktighet.
• Omvända korset till något vackert och fridfullt. Genom att underordna korset estetiken förvandlas kyrkor till vackra vilorum, till plats för frid och harmoni istället för befrielse.
• Omvända korset till metafor, tecken och liknelse. Genom att frånta korset funktionen av straff och maktmedel behöver inte heller kyrkor leva i straff och förföljelse. Korset blir istället metafor för lidandet i att inte räcka till på arbetet. Lidandet i att ständigt behöva anstränga sig att vara ordentlig och duktig. Lidandet i att leva i underordning och lydnad. Lidandet i att fly in i upptagenhet.

Per Herngren
2015 03 29, version 0.1.1


Tack till predikan av Emanuel Furbacken i Mariakyrkan, Hammarkullen, palmsöndagen 29 mars 2015.

Naiv materialism

Prövar här ett nytt begrepp: naiv materialism. Fungerar det?

Naiv materialism: Materialisera det samhälle en vill ha i en grupp, gemenskap eller organisation. Och materialisera så jämlikt och inspirerande och enkelt att det blir möjligt för andra grupper att imitera och kopiera.

Naiv materialism förändrar samhällen genom att låta befrielse, ickevåld och civil olydnad smitta av sig. Smittan uppstår när andra dras med och vill imitera och kopiera. Det bildas därmed kedjor av i imitationer åt olika håll.

För att kopiera behöver en något att kopiera. För att härma behöver en något att härma. Förändringar behöver verkligen genomföras, de behöver materialisera, för att de ska kunna upprepas.

Naiviteten (tron, hoppet) är tilliten till att grupper och organisationer som lever revolutionär förändring smittar av sig. Förändring kan mångfaldiga sig.

Per Herngren
2015 02 23, version 0.1

Inte kallade till kristen identitet

Vi är inte kallade att förstå gudsriket. Vi är inte kallade att tycka om det. Vi är inte kallade till kristen identitet. 

Vi är kallade att leva gudsriket. Vi är kallade att bjuda in förtryckta till rättvis och solidarisk gemenskap. Vi är kallade till befrielse.

Per Herngren 2915 01 06, version 0.1

Tack till predikan av Emanuel Furbacken i Mariakyrkan i Hammarkullen, trettondagen 2015.