Funktionell melankoli i kyrkor

Melankoli är sorg utan objekt. Sorgen har inget att sörja. Genom att spela och sjunga melankoliskt i kyrkor hindras befrielse och gudsriket från att störa verksamheten. Vacker och skön saknad tränger undan och ersätter tron på att kyrkor kan leva befrielse, leva gudsriket.

Melankoli skapar frid och den blir därmed funktionell för kyrkorna. Den hindrar befrielse och motstånd från att störa. Melankolin ersätter hopp och tro i kyrkor. Längtan efter något som saknas är skönare än befrielse. Det gör att kyrkor kan fokusera på att skapa trygghet och ro.

Melankolin har på inget sätt erövrat kyrkorna. Befrielse, ickevåld, civil olydnad skapar utrymme för kyrkor att leva gudsriket. Men melankolin har fått en så stark ställning att den lockar som frestelse. Eller snarare som en saknad utan att den vet vad den saknar.

Per Herngren
15 oktober 2017, version 0.1

Plåsterkyrka eller befrielsekyrka

Plåsterkyrka kan vi kalla den kyrka vars fokus är att ta hand om och plåstra om såren efter kapitalism, nationalstater, gränskontroller och andra maktordningar.

Plåsterkyrkan uppmuntrar individen till att bli duktigare, leva klimatsmart och respektera mångfalden av identiteter. I plåsterkyrkan sitter präster, diakoner och aktiva sällan i fängelse.  Kyrkan håller ordning på ordningen genom uttalanden, kritik och protester. Och genom att plåstra om och göra olika maktordningar uthärdliga.

Plåsterkyrkan bygger trygghet och frid. Den bygger oaser. Korset görs till ett batteri som laddar besökarna så de orkar gå tillbaka till lönearbetet. Korset blir symbol för frid, trygghet och harmoni. Kraften förs över från kors och kyrka till kapitalism, lönearbete och nationalstat.

Kapitalism och stater behöver plåster och omsorg eftersom centralstyrning aldrig riktigt lyckas.

Förverkliga befrielse

Befrielsekyrkan experimenterar och tränar på att leva gudsriket. Den tränger undan nationalstater, kapitalism och andra härskarordningar. Den avskaffar gränser och öppnar jämlika utrymmen för de som underordnas.

Befrielsekyrkan arbetar tillsammans med de som tänker annorlunda och ser inte individuell insikt eller duktighet som lösningen på gemensamma problem.

I befrielsekyrkan är korset inte en vacker bild. Korset och andra straffmetoder är del av kyrkans liv. Befrielse kommer alltid i konflikt med maktordningar. Präster, diakoner och organisatörer hamnar därför regelbundet i fängelse. Befrielsekyrkan bjuder oss ut i otrygghet, osäkerhet och sårbarhet.


Plåster och omsorg behövs för att förverkligande befrielse också misslyckas. Eller för att misslyckandet är det av att förverkliga befrielse.

Per Herngren
11 juni 2017, version 0.1

Tack till min präst Kim Bredefeldt för att du satte igång samtal kring kyrkans verksamheter under Marialunchen i Hammarkullen.

Jesus störde friden och blev avrättad

Påsk firar befrielse från förtryck och slaveri. Men templen omvandlade påsken till en fridens högtid. När Jesus och lärjungarna levde befrielse så började befrielsen smitta av sig. Det störde påskfriden

Det är därför ingen slump att Jesus blev korsfäst i samband med påsken. Korset och korsfästelsen är inte bara en befrielse från lydnad och rädsla för straff och våld, det är också motstånd mot religion som flyr befrielse in i frid och upplevelse.

Per Herngren
2017 04 23, version 0.1

Tack till samtal med Tobias Hadin i Mariakyrkan, Hammarkullen.

Korset upphöjer Jesus till avrättning

Att Jesus upphöjs på korset mystifieras i en del kyrkor. Avrättningen skulle höja Jesus över oss andra. Jesus görs till en upphöjd. Poängen är snarare motsatsen.

Korset är ett avrättningsredskap. Först är det nedfällt så fången kan fängslas på korset. Sedan hissas korset och fången upp för avrättningen.

Precis som på så många andra ställen i bibeln används en konkret händelse poetiskt för att vända upp och ner på rådande maktordningar.

Att upphöja några över andra, att skapa överordnade och underordnade, avskaffas genom korset. Det blir samtidigt en befrielse från straffets makt över oss.

Per Herngren
12 mars 2017, version 0.1

Poesi förstås här inte som liknelse eller bild utan från sin etymologiska betydelse producera, skapa, förändra världen, poiesis.

Tack till Bengt Andreasson, pastor i Rosa Huset för reflektion kring hur korset hissar upp fången.

Befrielse och fest hör ihop: Jesaja 61:1-5

"Guds ande ... har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer och ge de sörjande i Sion huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorgdräkt, lovsång i stället för modlöshet. De skall kallas ”rättfärdighetens träd”, som Herren planterat för att visa sin härlighet. De uråldriga ruinerna skall byggas upp, det sedan länge förfallna sättas i stånd, man skall på nytt bygga upp förstörda städer, som legat öde släkte efter släkte. Främlingar skall valla hjordarna åt er, era åkrar och vingårdar skötas av utlänningar."

Jesaja 61:1-5

Film om civil olydnad - från Gandhi till postprotest

Här är en film där jag avslutar med tio minuters ickevåldsträning. Innan berättar jag om hur plogbillar lämnar protesten (postprotest). Och hur performativ blir en brygga mellan Gandhis ickevåld och queerfeminism.

Välkomna på träning i ickevåld och konfliktingripande

Ifall någon vill gå en tvådagars intensivkurs med liknande övningar som i filmen fast kring mer vardagliga situationer om hur vi skapar jämlikhet och ingriper vid härskartekniker och mobbing är ni mycket välkomna!

Intensivkurser i jämlikare samarbete 
& konfliktingripande

 

Filmad av Vardagens civilkurage 2016

Jag-lovsånger ersätter Gud med jag

Äldre fromma sånger och psalmer sjunger om "oss" och Gud. Omsorgen som växer fram ur mötet med nästan och med gemenskapen var ett möte med Gud. Idag ersätts ofta "vi" och "Gud" med "jag" och "du" i lovsånger.

Jag-du-lovsånger uppfattas som en personlig relation till Gud. Men jag-du-lovsånger ersätter gärna Gud med upplevelsen av Gud. Lovsångerna ersätter i så fall Gud med mig själv. Jaget och min upplevelse av Gud blir Gud.

Per Herngren
8 januari 2017, version 0.1

Bilaga Gustaf Wingren

”Flyr man från sin nästa till Gud, så kommer man inte till Gud utan endast till sig själv, sitt eget jag. Kristus blir icke centrum, när nästan stötes bort ur centrum. Ty Kristus är utgiven för världen, han är människa, i tjänarskepnad. Detta är undret: när nästan är centrum, är Kristus centrum. Vandringen utåt mot jordens människor är en vandring åt det håll, där korset är beläget och där döden sker, d. v. s. en vandring åt det håll, där Han är och där det finns hopp, hopp om livets uppståndelse.”

(Gustaf Wingren 1949)

Referens

Gustaf Wingren, ”Arbetets mening” i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1949), s. 286. Citerat i Bengt Kristensson Uggla, Gustaf Wingren: Människan och teologin (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010), s. 125.

Bekväm i kyrkan

Jag är bara bekväm i den kyrka som gör mig obekväm.

Upplevelse av Gud ersätter Gud

Organisationer, kommuner och stat ersätter ibland jämlikhet och befrielse med upplevelse av delaktighet. Upplevelse får ersätta förverkligande. På motsvarande sätt kan religioner ersätta Gud med upplevelse av Gud, upplevelse av frid och harmoni.

Mötet med  Gud i mötet med fattiga, förföljda och förtryckta ersätts med subjektiva stimulerande, upplevelser.

Upplevelse blir en maktmetod för att ersätta vår gemensamma värld med privat subjektivitet. Det blir också en metod för att ersätta gemensamt motstånd och befrielse med självet, med personlig utveckling.

Fokus på upplevelse av Gud gör sig-själv till Gud.

Per Herngren
Söndag 4 september 2016, version 0.1

Salig frid som messiansk avgud: Sara Ahmed

Frid och lycka tar sig i kyrkor gärna en messiansk gestalt. I lyckan sökes räddningen. Friden görs till målet. Istället för befrielse söker fridsreligioner efter metoder och vägar som lovar salig frid. Friden, harmonin och lyckan görs till ett löfte. “To promise after all is to make the future into an object, into something that can be declared in advance of its arrival.”[1]

Löftet om individuell frid och lycka ersätter gemensam befrielse och ickevåld. Gud som befrielse ersätts med tron på frid. Gud blir frid. Frid blir gud.

Frid görs på så sätt till en skyddsfolie som skyddar oss mot makt och förtryck. Som skyddar oss mot att dras in bland de som förföljs och kämpar. Ett skydd mot det etiska kravet på ingripande. En folie mot solidaritet.

"Bli lycklig" som religionens formel

Friedrich Nietzsche och Sara Ahmed kritiserar hur lyckan har gjorts till formel för religion. “The promise of happiness takes this form: if you have this or have that, or if you do this or do that, then happiness is what follows. In Twilight of the Idols, Nietzsche interprets what I am calling the promise of happiness as the basic formula of religion and morality: ‘Do this and this, refrain from this and this – and you will be happy!”[2]

Religionen görs i så fall till formeln för hur vi kan fly ickevåld och befrielse. Religion blir en flykt. Religion fungerar då som maktens skydd mot revolution, mot omvändelse.

Per Herngren

2016 07 17, version 0.1.1

Fotnot

[1] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 29.

[2] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 29.

Överge tron på ledarskap och regeringar: tidig demokrati i Psaltaren

I Psalm 146 betonar bibeln befrielse snarare än ledarskap och makt. Befrielse och rättvisa ska härska, inte makthierarki, styrmodeller eller centralstyrning. Psaltaren bryter anarkistiskt med tron på regeringar och makt.

"Herren" läser jag som "härska" snarare än en omnipotent härskargud. Befrielse av förtryckta och fångar ska härska snarare än en härskare. Jämlikhet och rättvisa ska härska snarare än regeringar och ledare.

Istället för att återskapa regeringen och ledarskapet i himlen så används språket i bibeln ibland mer dekonstruerande: Jämlikhet är vår kung. Ickevåld är vårt kärnvapen. Den förtryckte är vår gud. Den fattige är vårt skatteverk.

"Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.
Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.
Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,
Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer."
(Psaltaren 146:3-9)

Per Herngren

2016 03 12, version 0.1

Tack för tips av Klara Edvardsson och Kristna Feminister

Decentrerad Gud

Genom att placera Gud eller Kristus i centrum ersätts Gud med Jaget. Min personliga utveckling, min godhet och min frid blir Gud. Mina personliga projekt blir gudar som ersätter och tränger undan Gud.

Eller så centrerar vi Gud så att makten blir Gud. Den gode ledaren, den gode fadern, blir Gud. Gud blir den mäktigaste av mäktiga. Och Gud som mina medmänniskors kamp för befrielse trängs därmed undan.

Jesus och profeter berättar gång på gång hur Gud är själva mötet med de förtryckta och fattiga. De decentrerar Gud istället för att placera Gud i centrum.

Gud är med våra medmänniskor. Gud är den fattige. Gud är solidaritet. Gud sitter i fängelse. Gud bombas. Gud flyr över taggtråd. Gud drunknar med flyktingar som försöker ta sig igenom EUs gränsmurar.

Gud kämpar. Ickevåldslig kamp med våra förtryckta medmänniskor är Gud.

Gud är smärtan i vår nästas ansikte. Vi finner inte Gud i lycka och frid, vi möter Gud i våld, lidande och förtryck. Många konstnärer har målat en korsfäst Jesus med frid och harmoni i blicken. Det är en avgud.

Per Herngren
2015 10 04, version 0.1.1

Tack till Else Blomgrens predikan i Hammarkullen 4 oktober 2015.

Bilaga Gustaf Wingren

”Flyr man från sin nästa till Gud, så kommer man inte till Gud utan endast till sig själv, sitt eget jag. Kristus blir icke centrum, när nästan stötes bort ur centrum. Ty Kristus är utgiven för världen, han är människa, i tjänarskepnad. Detta är undret: när nästan är centrum, är Kristus centrum. Vandringen utåt mot jordens människor är en vandring åt det håll, där korset är beläget och där döden sker, d. v. s. en vandring åt det håll, där Han är och där det finns hopp, hopp om livets uppståndelse.”

(Gustaf Wingren 1949)

Referens

Gustaf Wingren, ”Arbetets mening” i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1949), s. 286. Citerat i Bengt Kristensson Uggla, Gustaf Wingren: Människan och teologin (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010), s. 125.

Tro och sociala system: Matteus 6:25-34

Jesus är en tidig sociolog. Han analyserar tro (tillit) som förutsättning för att gudsriket ska fungera. Men hans analys antyder dessutom att tro egentligen är en förutsättning för alla sociala system.

Tappar folk tron på en valuta blir den värdelös. Tappar folk tron på lönearbete så kollapsar det. Tappar medlemmarna tron på sin familj så splittras den. Tappar soldater tron på kriget så desserter de eller skjuter i luften.

Det går inte att ersätta tro med konsekvenskalkyler, kontroll, detaljstyrning, instruktioner, order eller makt. Sociala system klarar sig inte utan tro.

Tilliten till gudsriket kan trängas undan av tillit till andra ordningar eller trygghetsystem. Då blir gudsriket en chimär. Tro kan dock återigen ge liv till gudsriket.

Per Herngren
2015 09 13, version 0.1

"Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."
(Matteus 6:25-34)

Flyr man sin nästa för Gud finner man bara sig själv: Gustaf Wingren

”Flyr man från sin nästa till Gud, så kommer man inte till Gud utan endast till sig själv, sitt eget jag. Kristus blir icke centrum, när nästan stötes bort ur centrum. Ty Kristus är utgiven för världen, han är människa, i tjänarskepnad. Detta är undret: när nästan är centrum, är Kristus centrum. Vandringen utåt mot jordens människor är en vandring åt det håll, där korset är beläget och där döden sker, d. v. s. en vandring åt det håll, där Han är och där det finns hopp, hopp om livets uppståndelse.”

(Gustaf Wingren 1949)

Referens

Gustaf Wingren, ”Arbetets mening” i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1949), s. 286. Citerat i Bengt Kristensson Uggla, Gustaf Wingren: Människan och teologin (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010), s. 125.

Tack till Bengt Kristensson Uggla för citatet.

Metoder för att slippa bli en nästa

"Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!” (Lukas 10:36-37)

Att vara en nästa är att vara näst intill. Att vara medmänniska är att vara med. Följa med.

Medmänniskan är inte ett ställningstagande. Medmänniskan ser inte som sin uppgift att tycka det goda är gott. Medmänniskan är inte åsikten att elände är olyckligt. Opinionen är inte med. Den som är med hinner inte ägna sig åt åsikter och tyckanden.

En nästa är näst intill där nästan behövs. En nästa är där. 

Inte med makten
Medmänniskan är med i orättvisan för att där bygga rättvisa. Att bli med där orättvisan dominerar är olydnad mot orättvisans ordning. Medmänniska är olydnad mitt i den lydnad som bygger orättvisa.

En del kyrkor tycker mer om att bli en nästa vid individuella tragedier än vid våld, förtryck och makt. Dessa kyrkor hittar på olika medel för att ersätta nästa-varande med från-varande.

Medel för att slippa vara med

1. Utse en annan aktör som Aktören. Det kan vara regeringen eller individen.
2. Kräva att regeringen eller EU eller "ledarna" gör något.
3. Förvisa nästa-varande från kyrkan till hjältar och individer.
4. Vädja till individens godhet.
5. Upphöja enskilda som agerar enskilt till hjältar.
6. Upphöja individuell duktighet och radikalitet till kyrkans moral.
7. Ignorera de som föreslår att kyrkan ska ingripa där krig, våld och förtryck sker.
8. Starta namninsamlingar.
9. Göra kyrkliga uttalanden.
10. Hålla radikala predikningar.
11. Förvandla "individuella" katastrofer till melankoli genom vackra sånger och sorgset tonfall. Genom melankoli överföras fetischistisk kraft från katastrofen till kyrkan.
12. Rikta kyrkan mot frid och trygghet, istället för att leva i sårbarhet och osäkerhet.

En nästa-kyrka ingriper där förtryck och våld sker istället för att dra sig undan. Att ta gemensamma beslut som börjar lösa gemensamma problem är att leva gudsriket. Och det är också att leva i det politiska.

Per Herngren
2015 09 06, version 0.1

Tack till Emma Rudängs inspirerande predikan i Björkö Missionförsamling 2015 09 06

Rasism, kolonialism, militarism, nationalism i scout

Här är en snabb analys över rasistiska, krigiska och nationalistiska symboler i scoutrörelser. Dessa får (ofta oavsiktligt) funktionen av att legitimera kolonial rasism, krig och nationalism. 

Observera att vissa symboler kan vara avskaffade av en del scoutorganisationer. De som är mer historiskt kunniga om scout både historiskt och internationellt får gärna korrigera och hjälpa till med analysen.

Symbol för kolonialt krig och rasism
Uniform med speciell halsduk och hatt som användes i koloniala krig.

Symbol för krig och dödande
Uniformsskjorta, salut, honnör, marschera, utmärkelser/medaljer fästa på skjortans bröstdel.

Symbol för att nationalism och krig hör ihop
Honnör till flagga.

Symbol för nationalism som helighet och egen religion
Stå upp för flaggan

Symbol för att krig och upplysning hör ihop
Namnet scout betecknar en speciell sorts spion som ska skaffa information inför krig och anfall

Symbol för militära hierarki
Utmärkelser och olika hierarkiska grader och beteckningar på både scouter och scoutledarna. 

Kamouflage av kolonial och militaristisk symbolik
Göra honör slarvigt, med humor. Införa att det är frivilligt att ha uniform. Ignorera scouternas koloniala och militaristiska historia.

Per Herngren
2015 08 26, version 0.1.2

Referens

Per Herngren, Nationalstaten är religion: Rousseau, 2015.

Förandliga är att sekularisera

Brist på tro, brist på tillit till gud och gudsriket, frestar kyrkor och tempel att sekularisera sig själva.

Något saknas. Något behöver tillföras. Att förandliga är en bland flera metoder för att sekularisera sin religion. Andra är att tillföra maktdominans eller våld.

Latinets saecularis betyder världslig och temporal, tidsbestämt. Sekulariseringen kan ske på flera olika sätt. Att förandliga sin religion är att tillföra något som ens religion tycks sakna.

Förandligande sekularisering kan genomföras i tre steg:

1. Dualistisk uppdelning mellan religion och värld, religiösa praktiker och världsliga.
2. Religiösa handlingar uppfattas inte som tillräckliga. Något behöver tillföras. Genom melankoli och längtan efter något mer andligt annat bakar kyrkor in brist på tro i sin verksamhet, brist på tillit till gudsriket och det befriande budskapet.
3. Att tillföra andlighet kompenserar bristen på tro. Förandligandet tillför speciella upplevelser och känslor, exempelvis innerlighet, frid, lycka, känsla av gudsnärvaro.

Rent konkret omvandlar sekulariseringen praktiker i den traditionella religionen så att de förandligas istället för att materialisera:

1. Bristen på tro till gudsriket kan åtgärdas genom att individualisera och förandliga gudsriket till något inre och individuellt. Det behöver då inte längre organiseras, finslipas, testas, tränas eller misslyckas.
2. Bristen på tro till omvändelse och befrielse kan åtgärdas genom individuell duktighet och välgörenhet. Rättvis fördelning av makt och resurser omvandlas till upplevelse av godhet.
3. Bristen på tro till budskapet kan åtgärdas genom övertalande och trosviss karisma. Även vackra ord om självhjälp och individuellt ansvar kan tillföra det som religionen tycks sakna. Budskap om materiell och kroppslig befrielse kan förvandlas till insikt genom föredrag och uttalanden. Verser i religiösa sånger kan upprepas igen och igen för att tillföra en upplevelse av andlighet. Eller så kan de sjungas vackert, melankoliskt.
4. Bristen på tillit till bön kan åtgärdas genom att tillföra upprepning, övertalning, speciella tonfall, innerlighet.

 Per Herngren
2015 07 26,  version 0.1.1

Maktkritisk metod

Jag analyserar vad som ibland genomförs i kyrkors gudstjänster och verksamhet. När brist på tro genomförs i en kyrkas handlingar kallas det för performativt handlande: resultatet fullföljs i och med handlingen. Vilket innebär att handling och resultat blir ett. (I instrumentellt handlande är ju medel och resultat istället åtskillda, resultatet kommer senare.)

Jag använder inte metodologisk individualism, det är alltså inte individens tro som analyseras utan tron som utkristalliseras i kyrkors beslut och verksamheter.

Jesus bryter med paranoid kristendom

Bibelexperten Nikodemos säger att han förstår att Jesus utför tecken på Gud och gudsriket. Jesus svar är att Nikodemos missar hela poängen. Den som letar efter tecken på gudsriket ser inte hur gudsriket får liv mitt ibland oss. Det Nikodemos och vi uppfattar är inte tecken på gudsriket. Gudsriket är inte gömt bortom tecknen.

Gudsriket får liv genom att jämlikhet, omsorg, solidaritet, ickevåld, ingripande börjar leva i våra gemenskaper. Istället för att upptäcka spår på gudsriket får vi bli del av gudsriket, av det som ger liv.

Vi finner inte gudsriket genom att mystifiera gudsriket, som något dolt bortom tecknen. Jesus bryter med paranoid kristendom där Gud skulle vara dold bortom kyrka, värld och samhälle.

Gudsriket får liv när vi andas tillsammans. Ande kommer etymologiskt från andning, att få liv, att materialisera. Det gäller människor och växter och djur. Ande har även etymologisk betydelse av vind. Vinden tänkte man sig gav liv till växter och djur, dessa materialiserar som liv genom vinden. Idag vet vi ju att detta delvis är sant genom att luften innehåller syre och koldioxid. Och vinden sprider fröer och pollen. I Jesus svar till Nikodemos förandligar hen inte människan som upphöjd över annat som får liv och materialiserar.

"Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?”Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”" (Johannesevangeliet 3:1-8)

Per Herngren

2015 06 07, version 0.1

Tack till Emanuel Furbackens predikan i Mariakyrkan i Hammarkullen.

Ursäkta Gud, det blev ett missförstånd

Församlingens demokratiskt valda styrelse fick snabbt skicka upp en rättelse:

"Ursäkta Gud, det blev tydligen ett missförstånd med vårt beslut på förra mötet. Vår kyrka har inte alls beslutat att manifestera gudsriket. Vi planerar att utföra en manifestation för gudsriket.

Med förhoppning att missförståndet inte rörde till det alltför mycket!

Fridshälsningar
Lokala kyrkans styrelse"

Demokratisk predikan

Demokratisk predikan använder vi i vissa gudstjänster i Mariakyrkan Hammarkullen.

1 Efter bibelläsning reflekterar vi i runda om bibeltexten. (grupper på 5-6 är bra, ej fler än 8)
2 Den som förberett texten reflekterar lite mer antingen först eller sist i rundan.
3 Den som inte vill säga något säger bara Pass. el Jag passar.

Detta fungerar så befriande i lokalsamhället och församlingen att jag nästan slutat gå till gudstjänster där jag görs till publik och åhörare.

Som latinamerikanska basgrupper läser vi vanligen bibeltextens riktning som tilltal till vårt glokala sammanhang (ej så mkt individuellt tilltal). Det är bara ibland vi vänder riktningen i vår läsning mot texten och försöker förstå den, vad som är bakom den etc, (alltså sällan bibelstudie).

Per Herngren
2015 05 08, version 0.1

Flykten från korset

Kristendomen tar korset som vägen till befrielse och politisk förändring. Kärleken gör sig sårbar och går in våld och förtryck för att leva gudsriket. Sårbarheten blir kyrka.

Kyrkan riktar sig inte mot sig själv, kyrkan griper in vid mobbing, vid jakt på flyktingar, vid gränser som stoppar människor, vid rasism, vid vapenhandel, vid utsugning. Kyrkan skapar jämlikhet och rättvisa när människor över- och underordnas. Kyrkan spränger bojor när människor fängslas.

Korsets kyrka behöver bygga en väl organiserad omsorg för präster, diakoner och medlemmar som sitter i fängelse och för de som tar risker då de intervenerar i våld och krig.

Det är inte alla kyrkor som vill leva i korset. Korset stör friden. För kyrkor som underordnar sig härskandet genom total laglydnad blir korset ett hot. Korset hotar den kyrka som vänt sig mot frid istället för befrielse. En del kyrkor har därför utvecklats effektiva metoder för att fly korset.

• Omvända korset till fetisch. Istället för att i sårbarhet gå in i lidande omvänds korset till magi. Det magiska korset genererar underbar kraft som kan överföras till lönearbete och karriär, plikt och duktighet.
• Omvända korset till något vackert och fridfullt. Genom att underordna korset estetiken förvandlas kyrkor till vackra vilorum, till plats för frid och harmoni istället för befrielse.
• Omvända korset till metafor, tecken och liknelse. Genom att frånta korset funktionen av straff och maktmedel behöver inte heller kyrkor leva i straff och förföljelse. Korset blir istället metafor för lidandet i att inte räcka till på arbetet. Lidandet i att ständigt behöva anstränga sig att vara ordentlig och duktig. Lidandet i att leva i underordning och lydnad. Lidandet i att fly in i upptagenhet.

Per Herngren
2015 03 29, version 0.1.1


Tack till predikan av Emanuel Furbacken i Mariakyrkan, Hammarkullen, palmsöndagen 29 mars 2015.

Rasifiering i söndagskolan

Under samtal i Mariakyrkan i Hammarkullen upptäcktes att en bild som skickats som söndagskolematerial reproducerade traditionella rasstereotyper, bland annat en variant av pickaninny-flickan med stora ögon, tjocka läppar och rakt utstående flätor.

Förutom rasifiering så återskapas även könststereotyper i samma bild. Det är de två tjejernas uppgift i bilden att vara passiva och söta medan alla pojkar i bilden gör en handling, de framställs som subjekt.

Söndagskolematerialet kallas "Skatten - på äventyr med Gud". Ägare är Salt barn & unga i Efs. Equmenia och Svenska Kyrkan Göteborgs stift är samarbetspartners.

Här syns en urklippt del av bilden som skickats till Mariakyrkans söndagskola: http://skatten.nu/2012/03/en-nytandning/

En kort analys av rasstereotyper av Joanna Rubin Dranger professor i illustration på Konstfack
http://www.expressen.se/kultur/den-rasistiska-ikonens-logik/

Wikipedia om den svarta pickaninny-rasstereotypen:
http://en.wikipedia.org/wiki/Pickaninny

Några exempel på pickaninny-flickan samt analys:
http://www.authentichistory.com/diversity/african/3-coon/2-pickaninny/

Exempel på rasstereotyper i serier:
https://feministisktperspektiv.se/2013/09/13/bildskolan-3-rasstereotyper-i-vara-vanligaste-serier/

Naiv materialism

Prövar här ett nytt begrepp: naiv materialism. Fungerar det?

Naiv materialism: Materialisera det samhälle en vill ha i en grupp, gemenskap eller organisation. Och materialisera så jämlikt och inspirerande och enkelt att det blir möjligt för andra grupper att imitera och kopiera.

Naiv materialism förändrar samhällen genom att låta befrielse, ickevåld och civil olydnad smitta av sig. Smittan uppstår när andra dras med och vill imitera och kopiera. Det bildas därmed kedjor av i imitationer åt olika håll.

För att kopiera behöver en något att kopiera. För att härma behöver en något att härma. Förändringar behöver verkligen genomföras, de behöver materialisera, för att de ska kunna upprepas.

Naiviteten (tron, hoppet) är tilliten till att grupper och organisationer som lever revolutionär förändring smittar av sig. Förändring kan mångfaldiga sig.

Per Herngren
2015 02 23, version 0.1

Jesus uppenbarar inte - Jesus ingriper

Jesus ägnar sig inte åt att avslöja en undangömd sanning. I jesusberättelserna intervenerar Jesus i olika ordningar som underordnar och separerar människor. Istället för att avslöja makten eller upplysa oss om orättvisor inför han en jämlikare och mer kärleksfull ordning. Direkt i situationen.

Föreställningen att Jesus, kyrkor, präster ägnar sig åt att uppenbara en dold sanning är en flykt från befrielse in i mysticism.

Per Herngren
2015 02 08, version 0.1

Tack till gudstjänst i Mariakyrkan i Hammarkullen 2015 02 08.

Treenigheten bryter med identitet

Det går inte att vara enig om en är samma. Enighet är relation. Enighet är aldrig individuell enhet. Identitet skulle omöjliggöra enighet. 

Gud som tre gör relationen gudomlig. Och relationer är inte statiska. Gemenskap bygger, skapar. Gud blir blivande snarare än varande.

Den gudomliga relationen bryter tron på en omnipotent härskargud som styr det som sker, som dikterar. Den gudomliga relationen bryter tron på den gode diktatorn, bryter tron på den upphöjde magikern som sänder krafter till den som ber med känsla. 

Den gudomliga relationen blir det som ersätter vår lydnad till en härskare, en fader, en överhöghet.

Den gudomliga relationen bryter också med våra försök att bli självskapande individer. Bryter med individuella lösningar. Bryter med självhjälp och personlig utveckling. Bryter med vår upptagenhet med vår egen förträfflighet.

Per Herngren
2015 01 11, version 0.2

Tack till Else Blomgrens feministteologiska tolkning av treenigheten i Mariakyrkan i Hammarkullen 11 januari 2015.

Inte kallade till kristen identitet

Vi är inte kallade att förstå gudsriket. Vi är inte kallade att tycka om det. Vi är inte kallade till kristen identitet. 

Vi är kallade att leva gudsriket. Vi är kallade att bjuda in förtryckta till rättvis och solidarisk gemenskap. Vi är kallade till befrielse.

Per Herngren 2915 01 06, version 0.1

Tack till predikan av Emanuel Furbacken i Mariakyrkan i Hammarkullen, trettondagen 2015.

Frälsning är att leva i olydnad

"Det svenska ordet frälsning är ett gammalt svenskt ord för "befrielse". Ordet kan härledas från frihalsning, vilket betydde att en träl befriades från sitt halsjärn och förklarades fri."(1)

Frälsning genom Kristus innebar inte att kyrkan fick juridisk status att frihalsa trälar från sina halsjärn. Den kristna frihalsningen, frälsningen, var istället att leva tillsammans utan att fängslas av träldom. Frälsning var alltså en olydnad. Olydnad mot att leva som träl. Frälsning är befrielse genom olydnad till härskande snarare än att domstolen eller staten juridiskt frihalsar oss.

Dagens mäktiga halsjärn är lönearbete, privat egendom och lån. Det kan vara svårare att upptäcka hur vi går in i lydnad även genom subtilare halsjärn. Som ett allt större tryck att inrikta oss mot lycka och frid.

Frälsningen från dessa och andra halsjärn är inte möjlig för individen, för den enskilde, för den som är skild från andra. Vi behöver tillsammans bygga olydiga institutioner, organisationer och system. Frälsning är när träldom och halsjärn trängs undan av andra jämlikare och rättvisare ordningar. 

Att leva frihalsningen, snarare än att juridiskt bli frihalsad, innebär förföljelse, fängelse och andra straff. Halsjärnen försöker få tillbaka oss i lydnad. Frälsning är att leva i sårbarhet. Frälsningen gör oss beroende av varandras solidaritet, av ömsesidigt stöd. Frihalsningen kräver också tro. Tro på att gudsriket är möjligt att leva. Tillit till att vi tillsammans ska kunna leva frihalsningen i jämlikhet och ickevåld. Det som tycks omöjligt blir möjligt.

Per Herngren

2014 12 26, version 0.1

Tack till Else Blomgrens annandagspredikan i Mariakyrkan i Hammarkullen 2014.

Fotnot

1. http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fr%C3%A4lsning

Vit jul

Mysighetsnormen, fridsnormen, lyckonormen och familjenormen hamnar under jul i resonans med varandra. De förstärker varandra. Oavsiktligt skapar detta en dynamik som tenderar att producera både en vit medelklass-jul, samt en familjeorienterad heterohögtid.

Denna vita jul försöker olika kyrkor bryta genom att organisera julfiranden för bruna, nysvenskar, underklass, ensamma och andra som inte passar in i det mysiga och det fridsamma. Dessa julfiranden queerar familjenormen. De bygger olika former av gemenskaper som inte behöver vara riktade mot familj och intimitet.

Jul är hög-tid att bryta frids- och mysighetsnormen. Kyrkor har under jul möjlighet att queera den liberala dyrkan av lycka. Kyrkor kan skapa andra riktningar, andra värden att vända sig till än frid och lycka.

Per Herngren
2014 12 21, version 0.2

Tack till ekumenisk mässa i Mariakyrkan i Hammarkullen 2014 12 21.

Kyrkors olydnad mot kyrkan: träning i ickevåld

Sveriges Kristna Råd uppmanar kyrkorna att göra ickevåldsträning till avgörande del av sin kontinuerliga verksamhet (2010). Den överväldigande majoriteten av kyrkorna har svarat med en massiv olydnad mot kyrkan.

I sin olydnad har kyrkor valt att använda mer tid och resurser till frids- och mysverksamheter än till att träna och praktisera ickevåld.

"Därför uppmanar vi varandra att: ... I våra församlingar utbilda oss inom ickevåldets metoder för social förändring, till exempel genom att stödja och delta i program för preventiv närvaro samt utbildning i ickevåld och konflikthantering i konfliktområden".

(Fred - detta vill kyrkorna i Sverige, Sveriges Kristna Råds skriftserie Nr 14, 2010, tredje tryckning 2013, s 27.)

Per Herngren
2014 11 16, version 0.1

Skrivet under inledning till Helig fred, Kyrkornas globala vecka i Mariakyrkan.

'Trygg kyrka' dras mot makt

Trygghet lanseras alltmer som det stora värdet för en gemenskap. Det görs till riktmärke. Trygghet används som rättesnöre för hur grupper och samlingar ska organiseras.

Ifall en grupp verkligen uppnår Tryggheten så har några fått lida för det: de har blivit bortstötta eller så har de fått underordna sig tryggheten.

Trygghet som det väsentliga värdet för en grupp sätter igång flera maktdynamiker vilka knappast är avsiktliga:

1. Gemenskapen avlägsnar sig från det osäkra och otrygga istället för att leva sårbarhet.
2. Gemenskapen drar sig undan från de kritiska, jobbiga, avvikande och störande.
3. Gemenskapen gör sig alltmer vit, medelklass, normal och åldersseparatistisk.
4. Gemenskapen drar sig undan från ickevåld, från ickevåld som faktiskt berör våld, från ickevåld som går in i förtryck för att sårbart ingripa.
5. Trygghet tränger alltmer undan andra värden som jämlikhet och demokrati, kamp och befrielse, ickevåld och civil olydnad.
6. Trygghet upplever maktingripande som hot mot tryggheten. Upprättelsen upplevs som konfliktskapande. Att konfrontera makt uppfattas som konflikten.
7. Bevarande av ordning och bevarande av det normala (igenkännande) blir alltmer det som skapar trygghet i gemenskap.

Per Herngren

2014 10 19, version 0.1

Tack till mässa i Mariakyrkan i Hammarkullen.

Fridsordning i kyrkor och andlighet

När frid blir ideal, det önskvärda, det vi ska längta efter, produceras fridsordning. Fridsordning är riktning, att rikta sig mot frid, att sträva mot frid.

Fridsordningar reducerar sorg, ilska och andra former av ofrid till något vi behöver komma förbi, komma igenom, för att vi äntligen ska nå fram till frid.

Fridsordningar förvandlar de som stör friden, som kommer med tuff maktkritik, som inte lever efter Fridsnormer, till problem. Fridsordningar har dock olika maktmetoder för att neutralisera de som stör friden.

1. Uppnå inre frid som inte låter sig störas av andra.
2. Lugna ner de som är kritiska och arga.
3. Dra sig undan från de jobbiga.
4. Peka ut de som kommer med kritik som konfliktskapare, glädjedödare och jobbiga.
5. Utnämna frid till den framtida ordning som kommer att uppnås, eller som vi ska sträva efter.
6. Hälsa varandra med Frid! "Jag hoppas du får frid snart!" På så sätt nedgraderas känslor av exempelvis oro, skamm eller upprördhet till något lägre, till något mindre värdefullt.

Per Herngren

2014 10 05, version 0.1

Kyrka blir befrielse istället för flykt

Här är ett första utkast till artikel som Göteborgs stifts tidning Korsväg beställt. Fungerar den? Begriplighet, flyt?

Under en påskfest i ett av kollektiven här i Hammarkullen träffade jag Karolina och Steven från Lutherska Kyrkan i Costa Rica. Steven arbetar i kyrkan med transpersoner och homosexuella. Och han presenterade sig själv som bög. Karolina arbetar i en landsortskyrka med urinvånare, hon presenterade sig som urinvånare. 

Lutherska kyrkan i Costa Rica har valt att bara jobba med förtryckta. De har slopat allt ”vanligt” tonårsarbete och allt ”vanligt” pensionärsarbete. Ingen ”vanlig” söndagskola. Allt kyrkligt arbete är tillsammans med underordnade grupper. Förutom urinvånare, homosexuella och transpersoner jobbar kyrkan även med immigrantarbetare på plantagerna och tillsammans med fattiga.

Ett helt samfund har tagit detta drastiska beslut: Vår kyrka behövs inte för att serva medelklassen. Medelklassen klarar sig. Vi behövs för de förtryckta och de som underordnas!

Lutherska kyrkan vågar dessutom göra sig jämlik med Costa Ricas parlament och regering. Costa Ricas lag erkänner inte äktenskap för homosexuella. Lutherska kyrkan i Costa Rica har då gått före staten och faktiskt infört äktenskap för homosexuella. Det är en kyrka som vågar regera istället för att bara reagera!

Gudsriket är både mål och medel

Gudsriket är inte bara ett framtida mål. Gudsriket är det som börjar. Som i Mohandas Gandhis ickevåld blir mål och medel ett. Gudsriket blir medlet. Målet är medlet. Medlet är att utföra målet.

I nästan alla bibelberättelser om Jesus intervenerar han i en maktordning som skapar ojämlikhet, förtryck och murar. Tillsammans med dem han möter producerar han ny jämlik ordning. Omedelbart, i situationen. Mål och medel blir ett. I varje berättelse sker olydnad mot maktstrukturer och samtidigt genomförs andra jämlikare ordningar. Jesus hänvisar inte till något avlägset gudsrike. Gudsriket genomförs i varje Jesusberättelse.

”Himmelriket är som ett senapskorn som en ... sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön”. (Matteus 13:31)

Underordning genom kön, funktionshinder, klass, sexualitet, nation, ras, ålder och moralisk duktighet trängs undan av nya jämlikare ordningar. Där finns inte längre man eller kvinna, jude eller grek, slav eller fri ... Dessa ordningar ersätts av jämlik, kärleksfull och solidarisk gemenskap. Kyrkor, grupper, kommuniteter och matlag lever Gudssamhällen. Gudsriket organiserar Gudsriket.

Gudsriket är i blivande. Det förändrar framtiden för alltid, direkt i situationen. Därför blev det olyckligt att 'tillkomme' översattes med 'Låt ditt rike komma' i nya översättningen av Herrens bön. Det är som om översättarna just där missar, eller försöker neutralisera, vad som faktiskt genomförs i varje jesus-berättelse. 

 

Kyrkorna är Jesu kropp. De har kallelsen att leva Gudsriket, inte att skjuta bort Gudsriket på framtiden. Gudsrike lever vidare genom att bygga Gudsrike. Liv ger liv. Solidaritet skapar solidaritet. Jämlikhet ger jämlikhet. Omsorg ger omsorg. Gudsriket är både samhälle och handling. Gudsriket bjuder in. Lev det samhälle vi vill ha! Kyrkor kommer att misslyckas. Kyrkans uppgift är att misslyckas. Och försöka igen och igen.

Jesus tror inte på ledarskap eller makthavare

I många av Jesusberättelserna revolutioneras en ordning utan att där egentligen finns några motståndare, det är själva maktordningen som ersätts med en annan ordning, där de underordnade snarare än ledarna blir aktörer.

I de berättelser där Jesus faktiskt konfronterar motståndare behandlas dessa vare sig som överhet eller som fiender. Motståndarna görs snarare till jämlikar. Jesus tycks inte tro på makthavare. Han pekar inte ut makthavare. Han gör inte ledarna till subjekt, till de som borde lösa ”problemen”. Han protesterar inte, han förverkligar. Det finns ingen mystisk makt ovanför de situationer som det berättas om i Nya testamentet.

En befrielsekyrka ägnar sig åt att tillsammans med andra grupper testa och pröva. Det handlar inte speciellt mycket om att folk behöver medvetandegöras. Det handlar mer om att öva upp färdigheter. Det stämmer även med Gandhis betoning på ickevåldsträning och att experimentera med sanningen.

För att inte befrielser ska bli återvändsgränder - events, enstaka aktioner, kampanjer, projekt – behöver befrielsen bygga befrielse: bli självorganiserande. Befrielse rekryterar organisatörer snarare än voluntärer och frivilliga. Här gäller det att inte blanda ihop organisatörer med ledare och ledarskap. Organisatörer är inbjudare, kontaktskapare, omsorgstagare, hantverkare, rengörare, matlagare. Gudssamhällen myllrar. De styrs inte centralt av vare sig ledare eller av någon omnipotent härskargud.

Jesus kallar oss till sårbarhet och osäkerhet

Jesus kallar inte sina lärjungar till sig själva, inte till sitt äkta jag, inte till sin rätta plats, inte till lycka, inte till frid och trygghet. Jesus kallar inte kyrkor bort från våld och förtryck. Istället kallar Jesus oss att möta våld. 

 

Jesus kallar kyrkor till otrygga möten med förtryckta och förtryckare. Jesus kallar oss till osäkerhet och sårbarhet, till ickevåld där våldet frodas. Jesus kallar oss till samarbete med dem som inte är som oss, som inte tycker som oss. Ut ur identitet och likhet. Ut på okända och jobbiga vägar. Kallelsen ger blåsor på fötterna och värk i lederna.

Kyrkor som lever befrielse, lever gudssamhälle. Dessa gudssamhällen blir olydiga mot andra ordningar, ordningar som trängs undan och ersätts av Gudsriket. Befrielse möter motstånd. Gudsriket är inte bara att justera, träna och uppfinna olika former för ickevåld och rättvisa, det är minst lika mycket att stödja de som förföljs, att bygga en omsorg som klarar fängelse och förtryck.

Vare sig härskande eller befrielse fungerar utan tro. Tro betyder tillit. Kyrkans uppgift är inte att skapa tro på regeringar eller ledare. Kyrkan lever Gudsriket genom sin tillit till Gudsriket.

Per Herngren

Utkast till artikel för Korsväg 

2014 08 30, version 0.1

Jesus övertygar inte

Jesus försöker inte påverka. Går vi igenom jesusberättelserna ser vi hur Jesus låter gudsriket ingripa i olika ordningar. Målet blir medlet. 

Gudsriket göms inte undan i framtiden eller i attityder. Jesus försöker inte övertyga om att det vore bra om ... Jesus drar istället direkt in oss i en ny ordning. Varken vi vill eller inte. Vi är dock fria att vända tillbaka.

Kyrkor har ibland funnit olika sätt att neutralisera gudsriket, olika sätt att vända tillbaka:

1. Vore: Gudsriket vore väl bra! Gudsriket görs till något vi pratar om istället för lever och gör.
2. Tycker: Eller vad tycker ni? Gudsriket görs till åsikt.
3. Hjärtat: Gudsriket finns i ert hjärta. Det har ni inom er. Gudsriket individualiseras.
4. Batteri: Kom nära Jesus så får ni kraft från gudsriket. Gud och Jesus görs till fetisch och batteri.
5. Frid: Låt inte förtryck, våld och konflikter störa. Sök istället frid. Gudsriket görs till frid och harmoni istället för politisk revolution.

Per Herngren
2014 06 24, version 0.1

Tack till mässa i Mariakyrkan 24 juni 2014.

Kommunitet som resonans eller konkurrens

En radikal kommunitet som flyttar in i ett område där även underordnade och fattiga bor önskar antagligen arbeta med rättvis fördelning av makt och resurser. Och med glokal demokrati och jämlikhet. Det finns dock flera fällor som frestar kommuniteter till att börja reproducera maktordningar. 

Flera av dessa fallgropar har vi kämpat med att ta oss ur i de ickevålds- och motståndskommuniteter där jag bott och verkat: Omega, Hammarkollektivet och Fikonträdet. Här är först några fällor och sedan möjliga lösningar:

Möjliga fällor?

1. Fokus på egna verksamheter. Lokala traditioner och mötesplatser kan kollapsa av en välvillig kommunitets självupptagenhet, av organisationsegoism. Intensivt engagemang kan producera gravitation som drar bort folk från lokala grupper och organisationer, från mötesplatser och traditioner . På så sätt kan välvillig, radikal medelklass slå ut långvarigt lokalt organiserande.  
2. Idealisera det spontana över det organiserade och institutionaliserade. Spontanitet kamouflerar gärna hur de som tillhör fel ålder, fel hudfärg, fel klass utesluts. De inbjuds inte eftersom de inte finns i telefonboken eller finns med i nätverket på facebook. De som ändå lyckas komma med i gemenskapen ramlar lätt ur för de får inte reda på att tid eller plats har ändrats. 
3. Idealisera det intima och mysiga över det offentliga. Genom att bjuda hem vänner för politiska samtal skapas gärna kotterier av likasinnade. Och likhet knuffar undan de som inte är tillräckligt lika, inte tillräckligt mysiga. 
4. Adoptera en lokal invandrare eller en missbrukare. Genom att bli nära vän med en som annars underordnas och bjuda in hen på matlaget kamoufleras elegant strukturer som producerar vithet, ålderism och klass. 
5. Tänka "förort" istället för byggd, samhälle eller centrum. Det lokala blir sovplats medan engagemang och "djupa" vänner söks därborta i ett annat Centrum. 
6. Rekrytera frivilliga och volontärer istället för organisatörer. Låta folk hjälpa till istället för att leva demokrati.
   Göra intresserade i området till publik genom "viktiga" föredrag och "events" utan att skapa utrymme för att samtala och konspirera.
7. Gentrifiering. Genom att med stor entusiasm göra området finare blir området finare. Hyrorna höjs och finare folk flyttar in, mindre fint folk har inte råd att bo kvar och flyttar därifrån.

Möjliga lösningar?

1. Samarbeta med lokala organisationer. Samarbeta och ta beslut med oliktänkande snarare än med de som tycker lika eller är lika.
2. Bli del av pulser och traditioner. 
3. Låta det ta tid att komma i resonans med andra grupper: resonans som ömsesidigt förstärker varandra. Tänka decennier snarare än år.
4. Organisera "egna" verksamheter som del av ..., så de blir en stärkande del av lokala nätverk och traditioner. Bejaka det egna som något eget, och just därför möjligt att bli del av något annat. 
5. Organisera allianser snarare än lokal enhet.

Per Herngren
2014 06 27, version 0.1

Referens

Per Herngren, Nära naturen: kommunitet skapar vithet, 2014.

Per Herngren, När kristna kommuniteter producerar individualism, 2012.

Per Herngren, Gentrifiering - radikal medelklass tränger bort underklass, 2012.

Bro från tro till oro

Tro behövs inte när saker och ting är frid och fröjd. Tro, tillit, får det omöjliga att fungera i omöjliga situationer. Tron gör jämlikhet möjligt under förtryck. Tron gör frihet möjligt i fångenskap.

Tro gör motstånd mot religioner som utlovar lycka, harmoni och frid. Tron drar in i våld och förtryck, in i fängelse och förföljelse. Frid och harmoni drar istället bort från våld och förtryck, bort från det som stör lyckan. Dessa religioner tränger undan tron och ersätter den med det lyckade, det som laddar och ger kraft. De flyr in i lydnad.

Tron är olydig mot det som är tryggt ordnat. Tron bygger osäker sårbarhet där säkerhet råder. Tron bryter lydnaden mot fridsordningar och lyckoordningar.

Tron stör friden. Tron gör befrielse möjligt.

Per Herngren
2014 06 22, version 0.1.1

Tack till mässa i Mariakyrkan i Hammarkullen 22 juni 2014.

Pingstens ande konspirerar

Ande kommer etymologiskt från andning. Ande är livet som får liv i andning.

Konspirera är att andas tillsammans, kon kommer från tillsammans, med varandra. Och spirera från andas: få liv med varandra.

Den första pingsten handlar inte så mycket om att folk förstår lärjungarna som att folk börjar prata med varandra om vad som just hänt, om vad det innebär att gränserna mellan dem just överskridits. Omöjliga möten och samtal blir möjliga. Folk börjar konspirera. Nya gemenskaper får liv. Gemenskaper som bryter uppdelningar mellan människor. Pingst är hög tid för transande, hög tid att överskrida.

Den gemenskap som får liv bryter sig ur. Att få liv är att bryta sig ur. Bli till. Något annat än det som var blir till. 

Den gemenskap som blir till tränger omedelbart undan andra ordningar. De maktordningar som fått liv i en annan anda försöker genast tränga tillbaka. Den konspirerande gemenskapen blir därför ofta förföljd, utesluten eller ignorerad.

Förföljelsen mot kyrkan börjar redan dagarna efter pingst. För att överleva förföljelsen behöver anden bygga motståndskraft. Liv är inte liv utan att göra motstånd, utan att möta motstånd. Pingst är hög tid för motstånd.

Det geniala med pingst är att något bryter sig ur utan att bli sig själv. Utan att bli en enhet eller identitet. Istället för identitet uppstår möten. Möten och samtal mellan människor som egentligen är olika blir till gemenskap. 

Här skiljer sig pingstens ande från andra andar.

• Nationalismens ande särskiljer och bygger gränser.  Den vill integrera de som kommer "in". Integrera "dem" med "oss".
• Vithetens ande flyttar in i vita områden och umgås gärna med vita. Den älskar mångfald där "de andra" görs lika varandra och därför annorlunda oss. Och där deras annorlundahet legitimerar oss som oss.
• Medelklassens ande tyr sig till medelklass. Och till medvetandegörande, autenticitet och personlig utveckling. 

Makthierarkins ande är lydig. Pingstens ande är olydig.

Per Herngren
2014 06 08, version 0.1.1

Tack till Matilda Nilssons predikan i Mariakyrkan i Hammarkullen pingstdagen 2014

Gud som sociologiskt begrepp: Martin Luther

I Stora Katekesen från 1529 definierar Martin Luther vad en gud är. Definitionen gör gud till ett användbart teoretiskt begrepp för motstånd, politik och sociologi:

"Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud? Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till." (Martin Luther, Den stora katekesen, Första delen.)

Med den definitionen blir lönearbete, ägande, egna hem, kärnfamilj, stat och militärmakt troligen de stora, mäktiga gudarna idag. Revolution eller omvändelse behöver i så fall kämpa med att ersätta dessa etablerade gudar med tilliten till en annan gud.

Revolutionära politiska ordningar, som ickevåld, feminism, socialism och olika religioner, kan alltså inte bara bygga andra ordningar. De behöver dessutom bygga tillit. En tillit som gör att dessa nya ordningar kan ersätta och tränga undan tron på etablerade gudar som ägande, lönearbete, stat, kärnfamilj och krigsmakt.

Tvivel blir i en sådan här politisk teori produktivt. Misslyckanden, självkritik och tvivel är nödvändiga för att revolutionära ordningar inte ska stagnera. Tilliten till en annan ordning kräver att den skapar värde. Ett värde som inte bara i teorin är bättre, utan som i praktiken skapar mer omsorg, mer jämlikhet och mer rättvis fördelning av makt och resurser. Revolution och omvändelse blir en ständig kamp mellan gudar.

Per Herngren
2014 05 25, version 0.1

Referens

Martin Luther, Den stora katekesen, 1529, översättning Gustaf Ljunggren, 1931.


Tack till Ola Bojestigs predikan i Rosa Huset, Equmeniakyrkan i Lövgärdet, Angered, 25 maj 2014.

Kristna Freds döljer Kristna Freds

På sextio- till åttiotalet var folkrörelserna mer centrerade kring självbestämmande lokalgrupper. Vi kan kalla detta för centrerad kring decentralisering. Centrerad förstås här inte som centralism utan som riktning, vart folkrörelserna vänder sig (Sara Ahmed).

Centrala organ skulle ge lokalgruppernas service och koordinera men inte styra gemensamma samlingar, samt organisera årsmöten.  Mycket egen central verksamhet byggdes upp men i många folkrörelser dominerade inte centralismen . Centrala organ var i flera folkrörelser maktmässigt mer som en lokalgrupp.

Sedan försköts makt alltmer från lokalgrupperna till centrala beslutsorgan. Folkrörelserna kom in i centralstyrelsecentralism.

Sedan slutet på nittiotalet har makt förskjutits från centrala organ till anställd personal (Filip Wijkström red). Folkrörelser har gått från lokalgruppscentrering till centralstyrelsecentrering till personalcentrering.

Rekrytering till personal har gått från rekrytering bland medlemmar till rekrytering från andra organisationer och folkrörelser. Det har bildats en personal-folkrörelsesfär utanför, eller snarare mellan, folkrörelserna.

Organisatörer förvandlas till volontärer

Medlemmar som aktiva organisatörer och beslutande har förskjutits till att bli åskådare, ekonomiskt stödjande och ställa upp på frivilliga insatser vilka beslutas och styrs centralt av personal. Medlemsdemokrati har gått över till frivilliginsatser, ställa upp. Organisatörer förvandlas till volontärer.

Folkrörelser som hamnar i sådana här dynamiker riskerar att avskaffa demokratin. När demokratin inte hotas utifrån utan avskaffar sig själv kallas det för postdemokrati.

Kristna Freds osynliggör folkrörelsen Kristna Freds

Under min tid i Kristna Freds från 1982 har jag sett liknande tendenser även där. Dessa tendenser tror jag inte är konspiratoriska, det är snarare så att Kristna Freds till vissa delar fastnar i en centraliserande dynamik. Det mest pinsamma minnet är när Kristna Freds lokalgrupp i Örebro inte fick använda Kristna Freds logga.

Det finns ingen organisation som är enhetlig och det finns alltid grupper i Kristna Freds som drar i decentraliserande riktningar. Det finns givetvis även personal som vägrar blir ledare för samlingar och aktiviteter, de arbetar mer som stöd. Viljan att stödja lokalgrupper kan dock ifall okritiska metoder används ibland förvandlas till välvilja. En välvilja som förvandlar människor från organisatörer till åhörare eller volontärer. Det kan även bildas andra dynamiker som osynliggör febril aktivitet utanför centrum, och som på så sätt osynliggör decentraliserade verksamheter som kan samla lika många eller fler än "riksorganisationens" aktiviteter.

Kristna Freds tidning har kalendarium som tidigare lyfte fram Kristna Freds verksamheter runt om i landet. Själv är jag med i Kristna Freds Göteborg och Kristna Freds Smeder. Dessa har spännande och dessutom ganska många verksamheter varje år: läger, kurser och samlingar. Detta lyftes tidigare fram i den centrala Kristna Freds tidningen. Sedan några år, möjligen från och till i bortåt tio år, har Kristna Freds tidning övergått till att lyfta fram centralorganisationens verksamhet samt verksamheter i Stockholmstrakten. Kristna Freds Göteborg och Kristna Freds Smeder har långa perioder systematiskt osynliggjorts i kalendarier. Det har varit några undantag vissa år (Tack till er som intresserade er för oss lokalgrupper!).

Detta osynliggörande får funktionen av att legitimera centraliseringen av Kristna Freds. Det får också funktionen att ersätta decentraliserad lokalgruppsdemokrati, självständiga demokratiska verskamheter, med centralstyrd verksamhet.

Bilden av Kristna Freds i den centrala tidningen legitimerar också en förskjutning av medlemskapet från aktiv organiserande demokrati till frivilliginsatser, åskådare och stödjande.

Per Herngren
2014 05 11, version 0.2

Tack till fina självkritiska samtal med centralstyrelseledamot och personal under Kristna Freds ickevåldstränarträff 10-11 maj 2014.

Referens

Sara Ahmed, Queer Phenomenology: Orientations, Objects, Others, Duke University Press, 2006.
Per Herngren, Demokrati blir postdemokrati, 2012.
Filip Wijkström (red), Civilsamhället i samhällskontraktet : en antologi om vad som står på spel, Stockholm: European Civil Society Press, 2012.


I Civilsamhället i samhällskontraktet handlar nedanstående kapitel speciellt om folkrörelsernas förvandling:

Filip Wijkström ; s. 35-53: De medlemslösa organisationernas tidevarvApostolis Papakostas ; s. 55-69: Förorten och föreningen: förvandlingen av det lokala Lisa Kings ; s. 71-92: Efter medlemskapet? engagemang och föreningsliv för en ny tidTorbjörn Einarsson och Johan Hvenmark ; s. 93-122: Hybrider i civilsamhället: när filantropiskan och ekonomiskan kom till bynFilip Wijkström ; s. 123-150: Privata välgörare i den svenska staten: en slitstark men komplex historiaMartin Gustavsson; s 153-173, Folkbildningsfältets grindvakter: en studie i organisatorisk isomorfi Tobias Harding ; s. 175-194: Idrotten och kommersen: marknaden som hot eller möjlighet? Johan R. Norberg & Karin Redelius ; s. 195-216: Produktivitet eller effektivitet? ideell redovisning i kommersiella kläder Agneta Gustafson ; s. 217-244: Överenskommelsen som spegel och arena: betraktelser över ett avtal i tidenMarta Reuter ; s. 245-287: Från röst till service: Vad hände sedan? eller som2 fisken i vattnetTommy Lundström & Filip Wijkström ; s. 289-306: Det borgerliga samhällets återkomst / Lars Trägårdh

Jesus kallar oss till osäkerhet och sårbarhet

Jesus kallar inte sina lärjungar hem, inte heller till lönearbete, inte till sig själva, inte till sitt rätta jag, inte till sin rätta plats, inte till lycka, inte till frid och trygghet.

Istället kallar Jesus oss att möta våld och ofred. Jesus kallar oss till otrygga möten med förtryckta och förtryckare. Jesus kallar oss till samarbete med dem som inte är som oss, som inte tycker som oss. Ut ur identitet och likhet. Ut på okända och jobbiga vägar. 

Jesus kallar oss till osäkerhet och sårbarhet, till ickevåld där våldet lever. Kallelsen ger blåsor på fötterna och värk i lederna.

Per Herngren

2014 05 04, version 0.1

Tack till Else Blomgrens predikan i Mariakyrkan i Hammarkullen 4 maj 2014.

Bön som flykt från bön

Bön är att inte klara sig själv. Bön ropar efter varandra. Bön förverkligar i beroende. Bön förverkligar beroende. Bön bygger ömsesidig hjälp snarare än hjälp till självhjälp. 

Bön bygger osäkra samhällen inte säkra. Bön är befrielse genom osäkerhet. Befrielse är beroende av osäkerhet. Bön är osäkerhetspolitik.

Bön gör oss sårbara för våld och förtryck. Bön är sårbarhet som går in i våld och förtryck. Bön är sårbarhetspolitik.

När bön i kyrkor görs om till batteri, till påfyllande kraft, till magisk fetischism, till upplevelse, till något fint, då görs bön till flykt från bön.

Per Herngren
2014 04 27, version 0.2

Hur Jesus tämjdes och blev mild och fridsam

Här är en intressant text om hur Jesus redan av evangelieförfattarna började förvandlas från revolutionär till mild och fridsam.

Resa Azlan Att tämja en revolutionär

Här är en sammanfattning i slutet av texten:
"De kristna kände också ett behov av att distansera sig från det revolutionära nit som hade lett till att Jerusalem raserades. På så sätt fick den äldsta kyrkan en möjlighet att avvärja det hämndgiriga Roms vrede och kunde rikta sitt evangeliska budskap främst mot romarna, eftersom den judiska läran inte längre var accepterad. Därmed inleddes den långa process där Jesus förvandlades från revolutionär judisk nationalist till en fridsam andlig ledare... Det var en Jesus som romarna kunde godta och faktiskt godtog trehundra år senare".

Reza Aslan (född 1972) är iransk-amerikansk religionshistoriker och sociolog, och författare till den prisbelönta boken ”No God but God”, en bok om islam.
Texten är hämtad ur hans uppmärksammade bok ”Upprorsmakaren – berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus” som ges ut på Weyler förlag i maj (”Zealot. The life and times of Jesus of Nazareth”)

Nära naturen: kommunitet skapar vithet

Små välvilliga mekanismer kan få antirasistiska kristna kommuniteter att oavsiktligt producera vithet och avstånd (apartheid) till bruna.

1. Längtan till naturen, odlande och det fridfulla blir lätt flykt från flyktingar, bruna och hemlösa; flykt från dem som grannar, samarbete och umgänge.
2. "Vardagsgemenskap" i kommuniteten kan bygga en inspirerande och "påfyllande" vit oas. En oas från kommunitetens engagemang i kyrkan med att hjälpa. Vardagsgemenskapen blir i så fall i sig en flykt från vardagen med bruna och hemlösa.
3. Regelbunden intim bön i hemmet frestar gärna till de vitas bön. Bön som vit intimitet. Och vitas bön för de bruna.

Har ni fler exempel eller funderingar? Skriv gärna kommentar!

Per Herngren
2014 04 10, version 0.1.1

"Åhöraregudstjänst"

Jag prövade att börja använda ett nytt ord förra året: åhöraregudstjänst. Det är en gudstjänst som gör deltagare till åhörare istället för deltagare.

Under en åhöraregudstjänst lyder åhörare olika instruktioner. De sjunger en sång. Ställer sig upp. Sätter sig ner. De läser en bön. De samtalar inte. De deltar inte med tankar under predikan.

I åhöraregudstjänst görs deltagare till individer. När det i bibeln eller psalmboken står "oss" läses det "mig". Ett "vi" läses "jag".

Gemenskapen betonas, men gemenskapen är till för individen, för att ge kraft till individen.

Ett sätt att befria gudstjänsten ur åhöraregudstjänst är att med kaffe och te sitta vid småbord. Och att under predikan få tillfälle att samtala vid borden, exempelvis genom runda i smågrupper.  Alla får på så sätt möjlighet att delta i predikan.

Ett annat sätt är att inspirerat av den första nattvarden göra nattvarden till en måltid, där nattvardsgäster äter och samtalar med varandra. En del av nattvarden kan innehålla instiftelseorden och fungera ungefär som dagens nattvarder, tja, förutom individualiseringen av nattvarden då.

Per Herngren

2013 03 16, version 0.1

Gud är verb

Gudsnamnet Jhvh eller Jahve har den språkliga formen av ett verb. Ordbegynnelsen visar att det är något pågående, enligt Ola Wikander, exeget och lärare i klassisk hebreiska. Resten av ordet är från hyh vilket kan översättas till vara eller bliva. Det kan också läsas skapa.

I Giles Deleuzes filosofi är varat i blivande snarare än i ett konstant vara. Det stämmer med förståelsen av gud som skapande. Gud är blivande liv, blivande kärlek, blivande jämlikhet, blivande ickevåld, blivande befrielse.

Vi frestas här dock att läsa in något avklarat. Tjaha, då var det klart. Revolutionen är genomförd. Och nu?

För att skapandet, blivandet, inte ska reduceras till något som är färdigt eller som förskjuts till framtid får vi med Deleuze snarare läsa Gud som blivande av blivande, skapande av skapande. Då blir det inte skapande av kärlek punkt slut, utan skapande av det som skapar kärlek. Solidaritet som skapar solidaritet. Jämlikhet som skapar jämlikhet. Befrielse som skapar befrielse.

Målet förverkligas hela tiden. Och målet blir medlet för att uppnå målet. Gud är mål och medel som ett.

Därigenom blir dessutom vi indragna. Gud som handling skulle annars kunna läsas som att vi inte behöver handla, att vi är passiva eller lydiga. Gud som skapande av skapande gör oss, djur och växter medskapande.

Ifall vi är medskapande med skapandet (Gud) blir vårt organiserande ett organiserande av organiserande. Istället för att utföra en revolution, istället för en samhällelig omvändelse som skulle vara helt genomförd, är vi snarare med och bygger revolutioner som bygger revolutioner.

Befrielse innebär alltid olydnad mot härskande ordningar (Erich Fromm). Befrielse som bygger befrielse innebär i så fall olydnad som organiserar olydnad.

Hmm, Gud är alltså vare sig styrande eller ett batteri. Gud är det som får oss (och annan materia) att fortleva, som får oss att bygga det som bygger vidare.

Per Herngren
2014 03 08, version 0.1

Referens

Ola Wikander, "Gud är ett verb", Språktidningen mars 2014, s 56-57.
Ola Wikander, Gud är ett verb - tankar om Gamla testamentet, Norstedts, 2014.

Hur organiserar vi gudsriket? Surdeg

Jäst och bakterier blandar sig i mjöl och socker. Och tillsammans med degen sätter de fart och får liv. Var för sig händer inte så mycket. Det är bara genom att blanda sig i som dessa egenskaper uppstår.

Gudsriket organiseras genom samarbete. Samarbete som blandar sig i. Genom att blanda sig i maktordningar ändras dessas egenskaper. Ett gudsrike som blandar sig i genomsyrar. Bara genom att blanda sig i andra ordningar skapas liv, ett liv som kan fortsätta genomsyra. Ett liv som skapar liv.

"”Himmelriket är som en surdeg som en ... arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”" (Matteus 13:32-33)

Per Herngren
2014 02 11, version 0.1

Referens

Matteusevangeliet, 13:32-33, Bibel 2000.

Hur organiserar vi gudsriket? Senapsfrön

Gudsriket organiseras på märkliga sätt. Det är inte centralstyrt av någon regering, ledare, präst eller härskargud. Det underordnar sig inte en Stor Ordning. Det trasslar in sig. Det ingriper i död och förtryck. Det mångfaldigar sig och gräver ner sig på oväntade ställen.

Senapsfrön

Gudsriket vänder på vår föreställning om helhet och del. Helheten byggs in som del i delen. Det stora finns inte i det stora. Det stora finns i det lilla.

Gudsriket är inte ett framtida mål. Gudsriket är det som börjar. Mål och medel blir ett, intrasslat. Målet blir medlet. Medlet är redan målet. Varje grupp, möte, kommunitet, matlag, kyrka, aktion och varje samhälle organiseras som gudsriket. Därmed är gudsriket också det som organiserar gudsriket.

Gudsriket bygger gudsriket. Liv ger liv. Solidaritet skapar solidaritet. Jämlikhet ger jämlikhet. Omsorg ger omsorg. Gudsriket är både samhälle och handling.  Gudsriket bjuder in. Lev med oss!

"”Himmelriket är som ett senapskorn som en ... sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”" (Matteus 13:31)

Per Herngren
2014 02 06, version 0.1

Bortom liknelser - bilaga

Ovanstående citat betecknas som liknelse på svenska. Det gör inte jag. Jag förstår dem som översättningar av faktisk dynamik.

Andra möjliga översättningar än 'liknelse'

Jag gissar att Jesus istället för liknelse mer menar som 1,3 och 5 nedan än som likhet, metafor eller liknelse.

par-ab-ol-ay
1) a placing of one thing by the side of another, juxtaposition, as of ships in battle 2) metaph. 2a) a comparing, comparison of one thing with another, likeness, similitude 2b) an example by which a doctrine or precept is illustrated 2c) a narrative, fictitious but agreeable to the laws and usages of human life, by which either the duties of men or the things of God, particularly the nature and history of God's kingdom are figuratively portrayed 2d) a parable: an earthly story with a heavenly meaning 3) a pithy and instructive saying, involving some likeness or comparison and having preceptive or admonitory force 3a) an aphorism, a maxim 4) a proverb 5) an act by which one exposes himself or his possessions to danger, a venture, a risk.
( http://www.greekbible.com/l.php?parabolh/_n-----asf-_pπαραβολή,n)

Bibeln har inga liknelser

Liknelser' neutraliserar berättelserna i bibeln. Det blir ett maktbegrepp för att göra bibeln menlös och ickekrävande. Jag föreslår att man istället använder ordet översättning. Bibelns berättelser innehåller faktiska innovationer, förslag på möjliga lösningar. Dessa kan vara bra eller dåliga, de behöver alltid översättas och finslipas. Liknelse gör istället bibeln till ett pedagogiskt problem. Liknelse gör bibelläsningen individuell och subjektiv. Liknelser i bibeln blir till för att jag bättre ska förstå en helt annan mening, något liknande. Meningen i liknelsen skulle alltså finnas gömd någon annanstans. Eftersom meningen mystifieras går den inte att se, vi behöver därför se något liknande för att förstå. Liknelsen blir därmed en paranoid kod. Var hittar jag den där meningen som finns någon annanstans än i bibeltexten? Meningen i bibeln blir inte framför bibeln, hur kan detta användas? Meningen hamnar bakom, bortanför bibeln, som något som inte kan uppfattas direkt.En bra översättning görs väldigt respektfull. Hur översätter vi detta i det här lokala sammanhanget? En bra översättning tappar ofta likheten. Det som försöker likna missar ofta den faktiska betydelsen.
(http://befrielseteologi.blogspot.se/2011/10/bibeln-har-inga-liknelser.html)

Referens

Matteusevangeliet, 13:31, Bibel 2000.
http://www.greekbible.com/l.php?parabolh/_n-----asf-_pπαραβολή,n
http://befrielseteologi.blogspot.se/2011/10/bibeln-har-inga-liknelser.html