Naiv materialism

Prövar här ett nytt begrepp: naiv materialism. Fungerar det?

Naiv materialism: Materialisera det samhälle en vill ha i en grupp, gemenskap eller organisation. Och materialisera så jämlikt och inspirerande och enkelt att det blir möjligt för andra grupper att imitera och kopiera.

Naiv materialism förändrar samhällen genom att låta befrielse, ickevåld och civil olydnad smitta av sig. Smittan uppstår när andra dras med och vill imitera och kopiera. Det bildas därmed kedjor av i imitationer åt olika håll.

För att kopiera behöver en något att kopiera. För att härma behöver en något att härma. Förändringar behöver verkligen genomföras, de behöver materialisera, för att de ska kunna upprepas.

Naiviteten (tron, hoppet) är tilliten till att grupper och organisationer som lever revolutionär förändring smittar av sig. Förändring kan mångfaldiga sig.

Per Herngren
2015 02 23, version 0.1

Jesus uppenbarar inte - Jesus ingriper

Jesus ägnar sig inte åt att avslöja en undangömd sanning. I jesusberättelserna intervenerar Jesus i olika ordningar som underordnar och separerar människor. Istället för att avslöja makten eller upplysa oss om orättvisor inför han en jämlikare och mer kärleksfull ordning. Direkt i situationen.

Föreställningen att Jesus, kyrkor, präster ägnar sig åt att uppenbara en dold sanning är en flykt från befrielse in i mysticism.

Per Herngren
2015 02 08, version 0.1

Tack till gudstjänst i Mariakyrkan i Hammarkullen 2015 02 08.

Treenigheten bryter med identitet

Det går inte att vara enig om en är samma. Enighet är relation. Enighet är aldrig individuell enhet. Identitet skulle omöjliggöra enighet. 

Gud som tre gör relationen gudomlig. Och relationer är inte statiska. Gemenskap bygger, skapar. Gud blir blivande snarare än varande.

Den gudomliga relationen bryter tron på en omnipotent härskargud som styr det som sker, som dikterar. Den gudomliga relationen bryter tron på den gode diktatorn, bryter tron på den upphöjde magikern som sänder krafter till den som ber med känsla. 

Den gudomliga relationen blir det som ersätter vår lydnad till en härskare, en fader, en överhöghet.

Den gudomliga relationen bryter också med våra försök att bli självskapande individer. Bryter med individuella lösningar. Bryter med självhjälp och personlig utveckling. Bryter med vår upptagenhet med vår egen förträfflighet.

Per Herngren
2015 01 11, version 0.2

Tack till Else Blomgrens feministteologiska tolkning av treenigheten i Mariakyrkan i Hammarkullen 11 januari 2015.

Inte kallade till kristen identitet

Vi är inte kallade att förstå gudsriket. Vi är inte kallade att tycka om det. Vi är inte kallade till kristen identitet. 

Vi är kallade att leva gudsriket. Vi är kallade att bjuda in förtryckta till rättvis och solidarisk gemenskap. Vi är kallade till befrielse.

Per Herngren 2915 01 06, version 0.1

Tack till predikan av Emanuel Furbacken i Mariakyrkan i Hammarkullen, trettondagen 2015.

Frälsning är att leva i olydnad

"Det svenska ordet frälsning är ett gammalt svenskt ord för "befrielse". Ordet kan härledas från frihalsning, vilket betydde att en träl befriades från sitt halsjärn och förklarades fri."(1)

Frälsning genom Kristus innebar inte att kyrkan fick juridisk status att frihalsa trälar från sina halsjärn. Den kristna frihalsningen, frälsningen, var istället att leva tillsammans utan att fängslas av träldom. Frälsning var alltså en olydnad. Olydnad mot att leva som träl. Frälsning är befrielse genom olydnad till härskande snarare än att domstolen eller staten juridiskt frihalsar oss.

Dagens mäktiga halsjärn är lönearbete, privat egendom och lån. Det kan vara svårare att upptäcka hur vi går in i lydnad även genom subtilare halsjärn. Som ett allt större tryck att inrikta oss mot lycka och frid.

Frälsningen från dessa och andra halsjärn är inte möjlig för individen, för den enskilde, för den som är skild från andra. Vi behöver tillsammans bygga olydiga institutioner, organisationer och system. Frälsning är när träldom och halsjärn trängs undan av andra jämlikare och rättvisare ordningar. 

Att leva frihalsningen, snarare än att juridiskt bli frihalsad, innebär förföljelse, fängelse och andra straff. Halsjärnen försöker få tillbaka oss i lydnad. Frälsning är att leva i sårbarhet. Frälsningen gör oss beroende av varandras solidaritet, av ömsesidigt stöd. Frihalsningen kräver också tro. Tro på att gudsriket är möjligt att leva. Tillit till att vi tillsammans ska kunna leva frihalsningen i jämlikhet och ickevåld. Det som tycks omöjligt blir möjligt.

Per Herngren

2014 12 26, version 0.1

Tack till Else Blomgrens annandagspredikan i Mariakyrkan i Hammarkullen 2014.

Fotnot

1. http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fr%C3%A4lsning

Vit jul

Mysighetsnormen, fridsnormen, lyckonormen och familjenormen hamnar under jul i resonans med varandra. De förstärker varandra. Oavsiktligt skapar detta en dynamik som tenderar att producera både en vit medelklass-jul, samt en familjeorienterad heterohögtid.

Denna vita jul försöker olika kyrkor bryta genom att organisera julfiranden för bruna, nysvenskar, underklass, ensamma och andra som inte passar in i det mysiga och det fridsamma. Dessa julfiranden queerar familjenormen. De bygger olika former av gemenskaper som inte behöver vara riktade mot familj och intimitet.

Jul är hög-tid att bryta frids- och mysighetsnormen. Kyrkor har under jul möjlighet att queera den liberala dyrkan av lycka. Kyrkor kan skapa andra riktningar, andra värden att vända sig till än frid och lycka.

Per Herngren
2014 12 21, version 0.2

Tack till ekumenisk mässa i Mariakyrkan i Hammarkullen 2014 12 21.

Kyrkors olydnad mot kyrkan: träning i ickevåld

Sveriges Kristna Råd uppmanar kyrkorna att göra ickevåldsträning till avgörande del av sin kontinuerliga verksamhet (2010). Den överväldigande majoriteten av kyrkorna har svarat med en massiv olydnad mot kyrkan.

I sin olydnad har kyrkor valt att använda mer tid och resurser till frids- och mysverksamheter än till att träna och praktisera ickevåld.

"Därför uppmanar vi varandra att: ... I våra församlingar utbilda oss inom ickevåldets metoder för social förändring, till exempel genom att stödja och delta i program för preventiv närvaro samt utbildning i ickevåld och konflikthantering i konfliktområden".

(Fred - detta vill kyrkorna i Sverige, Sveriges Kristna Råds skriftserie Nr 14, 2010, tredje tryckning 2013, s 27.)

Per Herngren
2014 11 16, version 0.1

Skrivet under inledning till Helig fred, Kyrkornas globala vecka i Mariakyrkan.

'Trygg kyrka' dras mot makt

Trygghet lanseras alltmer som det stora värdet för en gemenskap. Det görs till riktmärke. Trygghet används som rättesnöre för hur grupper och samlingar ska organiseras.

Ifall en grupp verkligen uppnår Tryggheten så har några fått lida för det: de har blivit bortstötta eller så har de fått underordna sig tryggheten.

Trygghet som det väsentliga värdet för en grupp sätter igång flera maktdynamiker vilka knappast är avsiktliga:

1. Gemenskapen avlägsnar sig från det osäkra och otrygga istället för att leva sårbarhet.
2. Gemenskapen drar sig undan från de kritiska, jobbiga, avvikande och störande.
3. Gemenskapen gör sig alltmer vit, medelklass, normal och åldersseparatistisk.
4. Gemenskapen drar sig undan från ickevåld, från ickevåld som faktiskt berör våld, från ickevåld som går in i förtryck för att sårbart ingripa.
5. Trygghet tränger alltmer undan andra värden som jämlikhet och demokrati, kamp och befrielse, ickevåld och civil olydnad.
6. Trygghet upplever maktingripande som hot mot tryggheten. Upprättelsen upplevs som konfliktskapande. Att konfrontera makt uppfattas som konflikten.
7. Bevarande av ordning och bevarande av det normala (igenkännande) blir alltmer det som skapar trygghet i gemenskap.

Per Herngren

2014 10 19, version 0.1

Tack till mässa i Mariakyrkan i Hammarkullen.

Fridsordning i kyrkor och andlighet

När frid blir ideal, det önskvärda, det vi ska längta efter, produceras fridsordning. Fridsordning är riktning, att rikta sig mot frid, att sträva mot frid.

Fridsordningar reducerar sorg, ilska och andra former av ofrid till något vi behöver komma förbi, komma igenom, för att vi äntligen ska nå fram till frid.

Fridsordningar förvandlar de som stör friden, som kommer med tuff maktkritik, som inte lever efter Fridsnormer, till problem. Fridsordningar har dock olika maktmetoder för att neutralisera de som stör friden.

1. Uppnå inre frid som inte låter sig störas av andra.
2. Lugna ner de som är kritiska och arga.
3. Dra sig undan från de jobbiga.
4. Peka ut de som kommer med kritik som konfliktskapare, glädjedödare och jobbiga.
5. Utnämna frid till den framtida ordning som kommer att uppnås, eller som vi ska sträva efter.
6. Hälsa varandra med Frid! "Jag hoppas du får frid snart!" På så sätt nedgraderas känslor av exempelvis oro, skamm eller upprördhet till något lägre, till något mindre värdefullt.

Per Herngren

2014 10 05, version 0.1

Kyrka blir befrielse istället för flykt

Här är ett första utkast till artikel som Göteborgs stifts tidning Korsväg beställt. Fungerar den? Begriplighet, flyt?

Under en påskfest i ett av kollektiven här i Hammarkullen träffade jag Karolina och Steven från Lutherska Kyrkan i Costa Rica. Steven arbetar i kyrkan med transpersoner och homosexuella. Och han presenterade sig själv som bög. Karolina arbetar i en landsortskyrka med urinvånare, hon presenterade sig som urinvånare. 

Lutherska kyrkan i Costa Rica har valt att bara jobba med förtryckta. De har slopat allt ”vanligt” tonårsarbete och allt ”vanligt” pensionärsarbete. Ingen ”vanlig” söndagskola. Allt kyrkligt arbete är tillsammans med underordnade grupper. Förutom urinvånare, homosexuella och transpersoner jobbar kyrkan även med immigrantarbetare på plantagerna och tillsammans med fattiga.

Ett helt samfund har tagit detta drastiska beslut: Vår kyrka behövs inte för att serva medelklassen. Medelklassen klarar sig. Vi behövs för de förtryckta och de som underordnas!

Lutherska kyrkan vågar dessutom göra sig jämlik med Costa Ricas parlament och regering. Costa Ricas lag erkänner inte äktenskap för homosexuella. Lutherska kyrkan i Costa Rica har då gått före staten och faktiskt infört äktenskap för homosexuella. Det är en kyrka som vågar regera istället för att bara reagera!

Gudsriket är både mål och medel

Gudsriket är inte bara ett framtida mål. Gudsriket är det som börjar. Som i Mohandas Gandhis ickevåld blir mål och medel ett. Gudsriket blir medlet. Målet är medlet. Medlet är att utföra målet.

I nästan alla bibelberättelser om Jesus intervenerar han i en maktordning som skapar ojämlikhet, förtryck och murar. Tillsammans med dem han möter producerar han ny jämlik ordning. Omedelbart, i situationen. Mål och medel blir ett. I varje berättelse sker olydnad mot maktstrukturer och samtidigt genomförs andra jämlikare ordningar. Jesus hänvisar inte till något avlägset gudsrike. Gudsriket genomförs i varje Jesusberättelse.

”Himmelriket är som ett senapskorn som en ... sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön”. (Matteus 13:31)

Underordning genom kön, funktionshinder, klass, sexualitet, nation, ras, ålder och moralisk duktighet trängs undan av nya jämlikare ordningar. Där finns inte längre man eller kvinna, jude eller grek, slav eller fri ... Dessa ordningar ersätts av jämlik, kärleksfull och solidarisk gemenskap. Kyrkor, grupper, kommuniteter och matlag lever Gudssamhällen. Gudsriket organiserar Gudsriket.

Gudsriket är i blivande. Det förändrar framtiden för alltid, direkt i situationen. Därför blev det olyckligt att 'tillkomme' översattes med 'Låt ditt rike komma' i nya översättningen av Herrens bön. Det är som om översättarna just där missar, eller försöker neutralisera, vad som faktiskt genomförs i varje jesus-berättelse. 

 

Kyrkorna är Jesu kropp. De har kallelsen att leva Gudsriket, inte att skjuta bort Gudsriket på framtiden. Gudsrike lever vidare genom att bygga Gudsrike. Liv ger liv. Solidaritet skapar solidaritet. Jämlikhet ger jämlikhet. Omsorg ger omsorg. Gudsriket är både samhälle och handling. Gudsriket bjuder in. Lev det samhälle vi vill ha! Kyrkor kommer att misslyckas. Kyrkans uppgift är att misslyckas. Och försöka igen och igen.

Jesus tror inte på ledarskap eller makthavare

I många av Jesusberättelserna revolutioneras en ordning utan att där egentligen finns några motståndare, det är själva maktordningen som ersätts med en annan ordning, där de underordnade snarare än ledarna blir aktörer.

I de berättelser där Jesus faktiskt konfronterar motståndare behandlas dessa vare sig som överhet eller som fiender. Motståndarna görs snarare till jämlikar. Jesus tycks inte tro på makthavare. Han pekar inte ut makthavare. Han gör inte ledarna till subjekt, till de som borde lösa ”problemen”. Han protesterar inte, han förverkligar. Det finns ingen mystisk makt ovanför de situationer som det berättas om i Nya testamentet.

En befrielsekyrka ägnar sig åt att tillsammans med andra grupper testa och pröva. Det handlar inte speciellt mycket om att folk behöver medvetandegöras. Det handlar mer om att öva upp färdigheter. Det stämmer även med Gandhis betoning på ickevåldsträning och att experimentera med sanningen.

För att inte befrielser ska bli återvändsgränder - events, enstaka aktioner, kampanjer, projekt – behöver befrielsen bygga befrielse: bli självorganiserande. Befrielse rekryterar organisatörer snarare än voluntärer och frivilliga. Här gäller det att inte blanda ihop organisatörer med ledare och ledarskap. Organisatörer är inbjudare, kontaktskapare, omsorgstagare, hantverkare, rengörare, matlagare. Gudssamhällen myllrar. De styrs inte centralt av vare sig ledare eller av någon omnipotent härskargud.

Jesus kallar oss till sårbarhet och osäkerhet

Jesus kallar inte sina lärjungar till sig själva, inte till sitt äkta jag, inte till sin rätta plats, inte till lycka, inte till frid och trygghet. Jesus kallar inte kyrkor bort från våld och förtryck. Istället kallar Jesus oss att möta våld. 

 

Jesus kallar kyrkor till otrygga möten med förtryckta och förtryckare. Jesus kallar oss till osäkerhet och sårbarhet, till ickevåld där våldet frodas. Jesus kallar oss till samarbete med dem som inte är som oss, som inte tycker som oss. Ut ur identitet och likhet. Ut på okända och jobbiga vägar. Kallelsen ger blåsor på fötterna och värk i lederna.

Kyrkor som lever befrielse, lever gudssamhälle. Dessa gudssamhällen blir olydiga mot andra ordningar, ordningar som trängs undan och ersätts av Gudsriket. Befrielse möter motstånd. Gudsriket är inte bara att justera, träna och uppfinna olika former för ickevåld och rättvisa, det är minst lika mycket att stödja de som förföljs, att bygga en omsorg som klarar fängelse och förtryck.

Vare sig härskande eller befrielse fungerar utan tro. Tro betyder tillit. Kyrkans uppgift är inte att skapa tro på regeringar eller ledare. Kyrkan lever Gudsriket genom sin tillit till Gudsriket.

Per Herngren

Utkast till artikel för Korsväg 

2014 08 30, version 0.1

Jesus övertygar inte

Jesus försöker inte påverka. Går vi igenom jesusberättelserna ser vi hur Jesus låter gudsriket ingripa i olika ordningar. Målet blir medlet. 

Gudsriket göms inte undan i framtiden eller i attityder. Jesus försöker inte övertyga om att det vore bra om ... Jesus drar istället direkt in oss i en ny ordning. Varken vi vill eller inte. Vi är dock fria att vända tillbaka.

Kyrkor har ibland funnit olika sätt att neutralisera gudsriket, olika sätt att vända tillbaka:

1. Vore: Gudsriket vore väl bra! Gudsriket görs till något vi pratar om istället för lever och gör.
2. Tycker: Eller vad tycker ni? Gudsriket görs till åsikt.
3. Hjärtat: Gudsriket finns i ert hjärta. Det har ni inom er. Gudsriket individualiseras.
4. Batteri: Kom nära Jesus så får ni kraft från gudsriket. Gud och Jesus görs till fetisch och batteri.
5. Frid: Låt inte förtryck, våld och konflikter störa. Sök istället frid. Gudsriket görs till frid och harmoni istället för politisk revolution.

Per Herngren
2014 06 24, version 0.1

Tack till mässa i Mariakyrkan 24 juni 2014.

Kommunitet som resonans eller konkurrens

En radikal kommunitet som flyttar in i ett område där även underordnade och fattiga bor önskar antagligen arbeta med rättvis fördelning av makt och resurser. Och med glokal demokrati och jämlikhet. Det finns dock flera fällor som frestar kommuniteter till att börja reproducera maktordningar. 

Flera av dessa fallgropar har vi kämpat med att ta oss ur i de ickevålds- och motståndskommuniteter där jag bott och verkat: Omega, Hammarkollektivet och Fikonträdet. Här är först några fällor och sedan möjliga lösningar:

Möjliga fällor?

1. Fokus på egna verksamheter. Lokala traditioner och mötesplatser kan kollapsa av en välvillig kommunitets självupptagenhet, av organisationsegoism. Intensivt engagemang kan producera gravitation som drar bort folk från lokala grupper och organisationer, från mötesplatser och traditioner . På så sätt kan välvillig, radikal medelklass slå ut långvarigt lokalt organiserande.  
2. Idealisera det spontana över det organiserade och institutionaliserade. Spontanitet kamouflerar gärna hur de som tillhör fel ålder, fel hudfärg, fel klass utesluts. De inbjuds inte eftersom de inte finns i telefonboken eller finns med i nätverket på facebook. De som ändå lyckas komma med i gemenskapen ramlar lätt ur för de får inte reda på att tid eller plats har ändrats. 
3. Idealisera det intima och mysiga över det offentliga. Genom att bjuda hem vänner för politiska samtal skapas gärna kotterier av likasinnade. Och likhet knuffar undan de som inte är tillräckligt lika, inte tillräckligt mysiga. 
4. Adoptera en lokal invandrare eller en missbrukare. Genom att bli nära vän med en som annars underordnas och bjuda in hen på matlaget kamoufleras elegant strukturer som producerar vithet, ålderism och klass. 
5. Tänka "förort" istället för byggd, samhälle eller centrum. Det lokala blir sovplats medan engagemang och "djupa" vänner söks därborta i ett annat Centrum. 
6. Rekrytera frivilliga och volontärer istället för organisatörer. Låta folk hjälpa till istället för att leva demokrati.
   Göra intresserade i området till publik genom "viktiga" föredrag och "events" utan att skapa utrymme för att samtala och konspirera.
7. Gentrifiering. Genom att med stor entusiasm göra området finare blir området finare. Hyrorna höjs och finare folk flyttar in, mindre fint folk har inte råd att bo kvar och flyttar därifrån.

Möjliga lösningar?

1. Samarbeta med lokala organisationer. Samarbeta och ta beslut med oliktänkande snarare än med de som tycker lika eller är lika.
2. Bli del av pulser och traditioner. 
3. Låta det ta tid att komma i resonans med andra grupper: resonans som ömsesidigt förstärker varandra. Tänka decennier snarare än år.
4. Organisera "egna" verksamheter som del av ..., så de blir en stärkande del av lokala nätverk och traditioner. Bejaka det egna som något eget, och just därför möjligt att bli del av något annat. 
5. Organisera allianser snarare än lokal enhet.

Per Herngren
2014 06 27, version 0.1

Referens

Per Herngren, Nära naturen: kommunitet skapar vithet, 2014.

Per Herngren, När kristna kommuniteter producerar individualism, 2012.

Per Herngren, Gentrifiering - radikal medelklass tränger bort underklass, 2012.

Bro från tro till oro

Tro behövs inte när saker och ting är frid och fröjd. Tro, tillit, får det omöjliga att fungera i omöjliga situationer. Tron gör jämlikhet möjligt under förtryck. Tron gör frihet möjligt i fångenskap.

Tro gör motstånd mot religioner som utlovar lycka, harmoni och frid. Tron drar in i våld och förtryck, in i fängelse och förföljelse. Frid och harmoni drar istället bort från våld och förtryck, bort från det som stör lyckan. Dessa religioner tränger undan tron och ersätter den med det lyckade, det som laddar och ger kraft. De flyr in i lydnad.

Tron är olydig mot det som är tryggt ordnat. Tron bygger osäker sårbarhet där säkerhet råder. Tron bryter lydnaden mot fridsordningar och lyckoordningar.

Tron stör friden. Tron gör befrielse möjligt.

Per Herngren
2014 06 22, version 0.1.1

Tack till mässa i Mariakyrkan i Hammarkullen 22 juni 2014.

Pingstens ande konspirerar

Ande kommer etymologiskt från andning. Ande är livet som får liv i andning.

Konspirera är att andas tillsammans, kon kommer från tillsammans, med varandra. Och spirera från andas: få liv med varandra.

Den första pingsten handlar inte så mycket om att folk förstår lärjungarna som att folk börjar prata med varandra om vad som just hänt, om vad det innebär att gränserna mellan dem just överskridits. Omöjliga möten och samtal blir möjliga. Folk börjar konspirera. Nya gemenskaper får liv. Gemenskaper som bryter uppdelningar mellan människor. Pingst är hög tid för transande, hög tid att överskrida.

Den gemenskap som får liv bryter sig ur. Att få liv är att bryta sig ur. Bli till. Något annat än det som var blir till. 

Den gemenskap som blir till tränger omedelbart undan andra ordningar. De maktordningar som fått liv i en annan anda försöker genast tränga tillbaka. Den konspirerande gemenskapen blir därför ofta förföljd, utesluten eller ignorerad.

Förföljelsen mot kyrkan börjar redan dagarna efter pingst. För att överleva förföljelsen behöver anden bygga motståndskraft. Liv är inte liv utan att göra motstånd, utan att möta motstånd. Pingst är hög tid för motstånd.

Det geniala med pingst är att något bryter sig ur utan att bli sig själv. Utan att bli en enhet eller identitet. Istället för identitet uppstår möten. Möten och samtal mellan människor som egentligen är olika blir till gemenskap. 

Här skiljer sig pingstens ande från andra andar.

• Nationalismens ande särskiljer och bygger gränser.  Den vill integrera de som kommer "in". Integrera "dem" med "oss".
• Vithetens ande flyttar in i vita områden och umgås gärna med vita. Den älskar mångfald där "de andra" görs lika varandra och därför annorlunda oss. Och där deras annorlundahet legitimerar oss som oss.
• Medelklassens ande tyr sig till medelklass. Och till medvetandegörande, autenticitet och personlig utveckling. 

Makthierarkins ande är lydig. Pingstens ande är olydig.

Per Herngren
2014 06 08, version 0.1.1

Tack till Matilda Nilssons predikan i Mariakyrkan i Hammarkullen pingstdagen 2014

Gud som sociologiskt begrepp: Martin Luther

I Stora Katekesen från 1529 definierar Martin Luther vad en gud är. Definitionen gör gud till ett användbart teoretiskt begrepp för motstånd, politik och sociologi:

"Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud? Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till." (Martin Luther, Den stora katekesen, Första delen.)

Med den definitionen blir lönearbete, ägande, egna hem, kärnfamilj, stat och militärmakt troligen de stora, mäktiga gudarna idag. Revolution eller omvändelse behöver i så fall kämpa med att ersätta dessa etablerade gudar med tilliten till en annan gud.

Revolutionära politiska ordningar, som ickevåld, feminism, socialism och olika religioner, kan alltså inte bara bygga andra ordningar. De behöver dessutom bygga tillit. En tillit som gör att dessa nya ordningar kan ersätta och tränga undan tron på etablerade gudar som ägande, lönearbete, stat, kärnfamilj och krigsmakt.

Tvivel blir i en sådan här politisk teori produktivt. Misslyckanden, självkritik och tvivel är nödvändiga för att revolutionära ordningar inte ska stagnera. Tilliten till en annan ordning kräver att den skapar värde. Ett värde som inte bara i teorin är bättre, utan som i praktiken skapar mer omsorg, mer jämlikhet och mer rättvis fördelning av makt och resurser. Revolution och omvändelse blir en ständig kamp mellan gudar.

Per Herngren
2014 05 25, version 0.1

Referens

Martin Luther, Den stora katekesen, 1529, översättning Gustaf Ljunggren, 1931.


Tack till Ola Bojestigs predikan i Rosa Huset, Equmeniakyrkan i Lövgärdet, Angered, 25 maj 2014.

Kristna Freds döljer Kristna Freds

På sextio- till åttiotalet var folkrörelserna mer centrerade kring självbestämmande lokalgrupper. Vi kan kalla detta för centrerad kring decentralisering. Centrerad förstås här inte som centralism utan som riktning, vart folkrörelserna vänder sig (Sara Ahmed).

Centrala organ skulle ge lokalgruppernas service och koordinera men inte styra gemensamma samlingar, samt organisera årsmöten.  Mycket egen central verksamhet byggdes upp men i många folkrörelser dominerade inte centralismen . Centrala organ var i flera folkrörelser maktmässigt mer som en lokalgrupp.

Sedan försköts makt alltmer från lokalgrupperna till centrala beslutsorgan. Folkrörelserna kom in i centralstyrelsecentralism.

Sedan slutet på nittiotalet har makt förskjutits från centrala organ till anställd personal (Filip Wijkström red). Folkrörelser har gått från lokalgruppscentrering till centralstyrelsecentrering till personalcentrering.

Rekrytering till personal har gått från rekrytering bland medlemmar till rekrytering från andra organisationer och folkrörelser. Det har bildats en personal-folkrörelsesfär utanför, eller snarare mellan, folkrörelserna.

Organisatörer förvandlas till volontärer

Medlemmar som aktiva organisatörer och beslutande har förskjutits till att bli åskådare, ekonomiskt stödjande och ställa upp på frivilliga insatser vilka beslutas och styrs centralt av personal. Medlemsdemokrati har gått över till frivilliginsatser, ställa upp. Organisatörer förvandlas till volontärer.

Folkrörelser som hamnar i sådana här dynamiker riskerar att avskaffa demokratin. När demokratin inte hotas utifrån utan avskaffar sig själv kallas det för postdemokrati.

Kristna Freds osynliggör folkrörelsen Kristna Freds

Under min tid i Kristna Freds från 1982 har jag sett liknande tendenser även där. Dessa tendenser tror jag inte är konspiratoriska, det är snarare så att Kristna Freds till vissa delar fastnar i en centraliserande dynamik. Det mest pinsamma minnet är när Kristna Freds lokalgrupp i Örebro inte fick använda Kristna Freds logga.

Det finns ingen organisation som är enhetlig och det finns alltid grupper i Kristna Freds som drar i decentraliserande riktningar. Det finns givetvis även personal som vägrar blir ledare för samlingar och aktiviteter, de arbetar mer som stöd. Viljan att stödja lokalgrupper kan dock ifall okritiska metoder används ibland förvandlas till välvilja. En välvilja som förvandlar människor från organisatörer till åhörare eller volontärer. Det kan även bildas andra dynamiker som osynliggör febril aktivitet utanför centrum, och som på så sätt osynliggör decentraliserade verksamheter som kan samla lika många eller fler än "riksorganisationens" aktiviteter.

Kristna Freds tidning har kalendarium som tidigare lyfte fram Kristna Freds verksamheter runt om i landet. Själv är jag med i Kristna Freds Göteborg och Kristna Freds Smeder. Dessa har spännande och dessutom ganska många verksamheter varje år: läger, kurser och samlingar. Detta lyftes tidigare fram i den centrala Kristna Freds tidningen. Sedan några år, möjligen från och till i bortåt tio år, har Kristna Freds tidning övergått till att lyfta fram centralorganisationens verksamhet samt verksamheter i Stockholmstrakten. Kristna Freds Göteborg och Kristna Freds Smeder har långa perioder systematiskt osynliggjorts i kalendarier. Det har varit några undantag vissa år (Tack till er som intresserade er för oss lokalgrupper!).

Detta osynliggörande får funktionen av att legitimera centraliseringen av Kristna Freds. Det får också funktionen att ersätta decentraliserad lokalgruppsdemokrati, självständiga demokratiska verskamheter, med centralstyrd verksamhet.

Bilden av Kristna Freds i den centrala tidningen legitimerar också en förskjutning av medlemskapet från aktiv organiserande demokrati till frivilliginsatser, åskådare och stödjande.

Per Herngren
2014 05 11, version 0.2

Tack till fina självkritiska samtal med centralstyrelseledamot och personal under Kristna Freds ickevåldstränarträff 10-11 maj 2014.

Referens

Sara Ahmed, Queer Phenomenology: Orientations, Objects, Others, Duke University Press, 2006.
Per Herngren, Demokrati blir postdemokrati, 2012.
Filip Wijkström (red), Civilsamhället i samhällskontraktet : en antologi om vad som står på spel, Stockholm: European Civil Society Press, 2012.


I Civilsamhället i samhällskontraktet handlar nedanstående kapitel speciellt om folkrörelsernas förvandling:

Filip Wijkström ; s. 35-53: De medlemslösa organisationernas tidevarvApostolis Papakostas ; s. 55-69: Förorten och föreningen: förvandlingen av det lokala Lisa Kings ; s. 71-92: Efter medlemskapet? engagemang och föreningsliv för en ny tidTorbjörn Einarsson och Johan Hvenmark ; s. 93-122: Hybrider i civilsamhället: när filantropiskan och ekonomiskan kom till bynFilip Wijkström ; s. 123-150: Privata välgörare i den svenska staten: en slitstark men komplex historiaMartin Gustavsson; s 153-173, Folkbildningsfältets grindvakter: en studie i organisatorisk isomorfi Tobias Harding ; s. 175-194: Idrotten och kommersen: marknaden som hot eller möjlighet? Johan R. Norberg & Karin Redelius ; s. 195-216: Produktivitet eller effektivitet? ideell redovisning i kommersiella kläder Agneta Gustafson ; s. 217-244: Överenskommelsen som spegel och arena: betraktelser över ett avtal i tidenMarta Reuter ; s. 245-287: Från röst till service: Vad hände sedan? eller som2 fisken i vattnetTommy Lundström & Filip Wijkström ; s. 289-306: Det borgerliga samhällets återkomst / Lars Trägårdh

Jesus kallar oss till osäkerhet och sårbarhet

Jesus kallar inte sina lärjungar hem, inte heller till lönearbete, inte till sig själva, inte till sitt rätta jag, inte till sin rätta plats, inte till lycka, inte till frid och trygghet.

Istället kallar Jesus oss att möta våld och ofred. Jesus kallar oss till otrygga möten med förtryckta och förtryckare. Jesus kallar oss till samarbete med dem som inte är som oss, som inte tycker som oss. Ut ur identitet och likhet. Ut på okända och jobbiga vägar. 

Jesus kallar oss till osäkerhet och sårbarhet, till ickevåld där våldet lever. Kallelsen ger blåsor på fötterna och värk i lederna.

Per Herngren

2014 05 04, version 0.1

Tack till Else Blomgrens predikan i Mariakyrkan i Hammarkullen 4 maj 2014.

Bön som flykt från bön

Bön är att inte klara sig själv. Bön ropar efter varandra. Bön förverkligar i beroende. Bön förverkligar beroende. Bön bygger ömsesidig hjälp snarare än hjälp till självhjälp. 

Bön bygger osäkra samhällen inte säkra. Bön är befrielse genom osäkerhet. Befrielse är beroende av osäkerhet. Bön är osäkerhetspolitik.

Bön gör oss sårbara för våld och förtryck. Bön är sårbarhet som går in i våld och förtryck. Bön är sårbarhetspolitik.

När bön i kyrkor görs om till batteri, till påfyllande kraft, till magisk fetischism, till upplevelse, till något fint, då görs bön till flykt från bön.

Per Herngren
2014 04 27, version 0.2

Hur Jesus tämjdes och blev mild och fridsam

Här är en intressant text om hur Jesus redan av evangelieförfattarna började förvandlas från revolutionär till mild och fridsam.

Resa Azlan Att tämja en revolutionär

Här är en sammanfattning i slutet av texten:
"De kristna kände också ett behov av att distansera sig från det revolutionära nit som hade lett till att Jerusalem raserades. På så sätt fick den äldsta kyrkan en möjlighet att avvärja det hämndgiriga Roms vrede och kunde rikta sitt evangeliska budskap främst mot romarna, eftersom den judiska läran inte längre var accepterad. Därmed inleddes den långa process där Jesus förvandlades från revolutionär judisk nationalist till en fridsam andlig ledare... Det var en Jesus som romarna kunde godta och faktiskt godtog trehundra år senare".

Reza Aslan (född 1972) är iransk-amerikansk religionshistoriker och sociolog, och författare till den prisbelönta boken ”No God but God”, en bok om islam.
Texten är hämtad ur hans uppmärksammade bok ”Upprorsmakaren – berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus” som ges ut på Weyler förlag i maj (”Zealot. The life and times of Jesus of Nazareth”)

Nära naturen: kommunitet skapar vithet

Små välvilliga mekanismer kan få antirasistiska kristna kommuniteter att oavsiktligt producera vithet och avstånd (apartheid) till bruna.

1. Längtan till naturen, odlande och det fridfulla blir lätt flykt från flyktingar, bruna och hemlösa; flykt från dem som grannar, samarbete och umgänge.
2. "Vardagsgemenskap" i kommuniteten kan bygga en inspirerande och "påfyllande" vit oas. En oas från kommunitetens engagemang i kyrkan med att hjälpa. Vardagsgemenskapen blir i så fall i sig en flykt från vardagen med bruna och hemlösa.
3. Regelbunden intim bön i hemmet frestar gärna till de vitas bön. Bön som vit intimitet. Och vitas bön för de bruna.

Har ni fler exempel eller funderingar? Skriv gärna kommentar!

Per Herngren
2014 04 10, version 0.1.1

"Åhöraregudstjänst"

Jag prövade att börja använda ett nytt ord förra året: åhöraregudstjänst. Det är en gudstjänst som gör deltagare till åhörare istället för deltagare.

Under en åhöraregudstjänst lyder åhörare olika instruktioner. De sjunger en sång. Ställer sig upp. Sätter sig ner. De läser en bön. De samtalar inte. De deltar inte med tankar under predikan.

I åhöraregudstjänst görs deltagare till individer. När det i bibeln eller psalmboken står "oss" läses det "mig". Ett "vi" läses "jag".

Gemenskapen betonas, men gemenskapen är till för individen, för att ge kraft till individen.

Ett sätt att befria gudstjänsten ur åhöraregudstjänst är att med kaffe och te sitta vid småbord. Och att under predikan få tillfälle att samtala vid borden, exempelvis genom runda i smågrupper.  Alla får på så sätt möjlighet att delta i predikan.

Ett annat sätt är att inspirerat av den första nattvarden göra nattvarden till en måltid, där nattvardsgäster äter och samtalar med varandra. En del av nattvarden kan innehålla instiftelseorden och fungera ungefär som dagens nattvarder, tja, förutom individualiseringen av nattvarden då.

Per Herngren

2013 03 16, version 0.1

Gud är verb

Gudsnamnet Jhvh eller Jahve har den språkliga formen av ett verb. Ordbegynnelsen visar att det är något pågående, enligt Ola Wikander, exeget och lärare i klassisk hebreiska. Resten av ordet är från hyh vilket kan översättas till vara eller bliva. Det kan också läsas skapa.

I Giles Deleuzes filosofi är varat i blivande snarare än i ett konstant vara. Det stämmer med förståelsen av gud som skapande. Gud är blivande liv, blivande kärlek, blivande jämlikhet, blivande ickevåld, blivande befrielse.

Vi frestas här dock att läsa in något avklarat. Tjaha, då var det klart. Revolutionen är genomförd. Och nu?

För att skapandet, blivandet, inte ska reduceras till något som är färdigt eller som förskjuts till framtid får vi med Deleuze snarare läsa Gud som blivande av blivande, skapande av skapande. Då blir det inte skapande av kärlek punkt slut, utan skapande av det som skapar kärlek. Solidaritet som skapar solidaritet. Jämlikhet som skapar jämlikhet. Befrielse som skapar befrielse.

Målet förverkligas hela tiden. Och målet blir medlet för att uppnå målet. Gud är mål och medel som ett.

Därigenom blir dessutom vi indragna. Gud som handling skulle annars kunna läsas som att vi inte behöver handla, att vi är passiva eller lydiga. Gud som skapande av skapande gör oss, djur och växter medskapande.

Ifall vi är medskapande med skapandet (Gud) blir vårt organiserande ett organiserande av organiserande. Istället för att utföra en revolution, istället för en samhällelig omvändelse som skulle vara helt genomförd, är vi snarare med och bygger revolutioner som bygger revolutioner.

Befrielse innebär alltid olydnad mot härskande ordningar (Erich Fromm). Befrielse som bygger befrielse innebär i så fall olydnad som organiserar olydnad.

Hmm, Gud är alltså vare sig styrande eller ett batteri. Gud är det som får oss (och annan materia) att fortleva, som får oss att bygga det som bygger vidare.

Per Herngren
2014 03 08, version 0.1

Referens

Ola Wikander, "Gud är ett verb", Språktidningen mars 2014, s 56-57.
Ola Wikander, Gud är ett verb - tankar om Gamla testamentet, Norstedts, 2014.

Hur organiserar vi gudsriket? Surdeg

Jäst och bakterier blandar sig i mjöl och socker. Och tillsammans med degen sätter de fart och får liv. Var för sig händer inte så mycket. Det är bara genom att blanda sig i som dessa egenskaper uppstår.

Gudsriket organiseras genom samarbete. Samarbete som blandar sig i. Genom att blanda sig i maktordningar ändras dessas egenskaper. Ett gudsrike som blandar sig i genomsyrar. Bara genom att blanda sig i andra ordningar skapas liv, ett liv som kan fortsätta genomsyra. Ett liv som skapar liv.

"”Himmelriket är som en surdeg som en ... arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”" (Matteus 13:32-33)

Per Herngren
2014 02 11, version 0.1

Referens

Matteusevangeliet, 13:32-33, Bibel 2000.

Hur organiserar vi gudsriket? Senapsfrön

Gudsriket organiseras på märkliga sätt. Det är inte centralstyrt av någon regering, ledare, präst eller härskargud. Det underordnar sig inte en Stor Ordning. Det trasslar in sig. Det ingriper i död och förtryck. Det mångfaldigar sig och gräver ner sig på oväntade ställen.

Senapsfrön

Gudsriket vänder på vår föreställning om helhet och del. Helheten byggs in som del i delen. Det stora finns inte i det stora. Det stora finns i det lilla.

Gudsriket är inte ett framtida mål. Gudsriket är det som börjar. Mål och medel blir ett, intrasslat. Målet blir medlet. Medlet är redan målet. Varje grupp, möte, kommunitet, matlag, kyrka, aktion och varje samhälle organiseras som gudsriket. Därmed är gudsriket också det som organiserar gudsriket.

Gudsriket bygger gudsriket. Liv ger liv. Solidaritet skapar solidaritet. Jämlikhet ger jämlikhet. Omsorg ger omsorg. Gudsriket är både samhälle och handling.  Gudsriket bjuder in. Lev med oss!

"”Himmelriket är som ett senapskorn som en ... sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”" (Matteus 13:31)

Per Herngren
2014 02 06, version 0.1

Bortom liknelser - bilaga

Ovanstående citat betecknas som liknelse på svenska. Det gör inte jag. Jag förstår dem som översättningar av faktisk dynamik.

Andra möjliga översättningar än 'liknelse'

Jag gissar att Jesus istället för liknelse mer menar som 1,3 och 5 nedan än som likhet, metafor eller liknelse.

par-ab-ol-ay
1) a placing of one thing by the side of another, juxtaposition, as of ships in battle 2) metaph. 2a) a comparing, comparison of one thing with another, likeness, similitude 2b) an example by which a doctrine or precept is illustrated 2c) a narrative, fictitious but agreeable to the laws and usages of human life, by which either the duties of men or the things of God, particularly the nature and history of God's kingdom are figuratively portrayed 2d) a parable: an earthly story with a heavenly meaning 3) a pithy and instructive saying, involving some likeness or comparison and having preceptive or admonitory force 3a) an aphorism, a maxim 4) a proverb 5) an act by which one exposes himself or his possessions to danger, a venture, a risk.
( http://www.greekbible.com/l.php?parabolh/_n-----asf-_pπαραβολή,n)

Bibeln har inga liknelser

Liknelser' neutraliserar berättelserna i bibeln. Det blir ett maktbegrepp för att göra bibeln menlös och ickekrävande. Jag föreslår att man istället använder ordet översättning. Bibelns berättelser innehåller faktiska innovationer, förslag på möjliga lösningar. Dessa kan vara bra eller dåliga, de behöver alltid översättas och finslipas. Liknelse gör istället bibeln till ett pedagogiskt problem. Liknelse gör bibelläsningen individuell och subjektiv. Liknelser i bibeln blir till för att jag bättre ska förstå en helt annan mening, något liknande. Meningen i liknelsen skulle alltså finnas gömd någon annanstans. Eftersom meningen mystifieras går den inte att se, vi behöver därför se något liknande för att förstå. Liknelsen blir därmed en paranoid kod. Var hittar jag den där meningen som finns någon annanstans än i bibeltexten? Meningen i bibeln blir inte framför bibeln, hur kan detta användas? Meningen hamnar bakom, bortanför bibeln, som något som inte kan uppfattas direkt.En bra översättning görs väldigt respektfull. Hur översätter vi detta i det här lokala sammanhanget? En bra översättning tappar ofta likheten. Det som försöker likna missar ofta den faktiska betydelsen.
(http://befrielseteologi.blogspot.se/2011/10/bibeln-har-inga-liknelser.html)

Referens

Matteusevangeliet, 13:31, Bibel 2000.
http://www.greekbible.com/l.php?parabolh/_n-----asf-_pπαραβολή,n
http://befrielseteologi.blogspot.se/2011/10/bibeln-har-inga-liknelser.html

Frid - från vänskaplig politik till individualism

Frid och fred var från början samma germanska ord. Frid och fred betydde att inte använda våld mot varandra utan istället älska varandra. Det engelska friendly, vänskaplig, har samma germanska ursprung. Även att fria, förklara sin kärlek, har samma etymologi.

Från början hänvisade inte fred till härskare och riken. Det var ett sätt att ta beslut tillsammans, att förhålla sig till varandra, att fungera ihop. Frid och fred var att kunna leva vänskapligt ihop även då en var oense och hade konflikter. Det kopplades till gemensamma beslut, till tinget. Frid och fred gjorde på så sätt alla (hmm, icke livegna män ...) politiska.

Klyfta mellan beslutsfattare och folket

I modern tid, när nationalstater använder nationalismen som religion och tro, produceras en dualism mellan beslutsfattare och folket. Därmed blev det användbart att också skapa en klyfta mellan frid och fred. Denna klyfta mellan frid och fred blev på så sätt en viktig maktteknik för att skilja på folk och regerande. I germanskan var annars folket de som samlades till ting. De som tog beslut.

Frid individualiserades

Frid reducerades till att bli subjektiv upplevelse av harmoni. Frid som hade varit ett praktiskt sätt att hantera konflikter och ta gemensamma beslut utan våld förvandlades till upplevelse av konfliktlöshet. 

Frid blev en del av nationalstaternas individualisering av folket. Ett sätt att skilja det politiska från det personliga. Det politiska skulle "politiker" syssla med.

Fred förstatligades

Fred som tidigare varit ett sätt att göra oss alla politiska hänvisades till relation mellan riken. Ofta fick fred beteckna det krigstillstånd där fienden hade krossats eller underordnat sig.

Uppdelningen förvandlade både frid och fred till effektiva maktmetoder för att göra oss ickepolitiska. För att förlägga regerande någon annanstans än hos folket.

Per Herngren
2014 01 25, version 0.1

Referens

Tore Janson, "Germanerna syns i varenda mening", Språktidningen, januari 2014, s 49.

Folket var en samling

Folket betydde på germanska samling. De som samlades till ting. Men folket kunde också användas som begrepp för andra samlingar. Nationalstater och nationalistiska rörelser har dock förvandlat folket till en kategori. Folket används inte längre för att beteckna samlingar och gemenskaper. Just därför kunde staten lägga beslag på "folket". Folket blev en fantom som legitimerade staten. Myten om nationalstater uppstod. Men det har aldrig funnits någon stat som blivit identiskt med ett folk. Folk blandar sig med varandra.

Laglydig kristen aktivism blir flykt från befrielse

Kyrkor behöver laglydig aktivism för rättvisa, klimat, och rättigheter för att hindra att dess medlemmar förvandlar dem till befrielsekyrkor. Kampanjer mot förtryck, nätverk för klimatet, riksmöten för miljön, seminarier för jämlikhet, gudstjänster för fred, fungerar ifall det är ensidig laglydnad som flykt från befrielse.

Radikala kristna grupper i rika delar av världen fokuserar gärna på laglydig aktivism. Civil olydnad används bara undantagsvis vid extremt våld eller förtryck. Psykologen Erich Fromm vänder på detta. Vill vi ha befrielse och politisk förändring måste engagemangets fokus ligga på olydnad - inte på laglydig aktivism.

Lydnad och lagligt engagemang blir mer av ett undantag eller ett komplement, enligt Erich Fromm. Visst lydnad behövs. Ifall kristen aktivism bara vore olydig så blir det lika mycket flykt från befrielse som ensidig laglydnad. Lydnad behövs för att bevara normer och ordningar. Ordningar behöver ordnas. Laglydig aktivism hjälper till att justera och få ordning på ordningen. Detta behövs också. Olydnad blir dock huvudfokus för de kommuniteter och kyrkor som vill leva befrielse och förändring, leva gudsriket.

Befrielse är olydnad

Befrielse kräver olydnad, enligt Erich Fromm som var del av Frankfurtskolan och som var med och byggde upp kritisk teori. Befrielse är en ständig pågående olydnad. Befrielsekyrkor innebär därför alltid olydnad.

Frihet och olydnad är omöjliga att separera. De är både mål och medel.

"But not only is the capacity for disobedience the condition for freedom; freedom is also the condition for disobedience. If" we are "afraid of freedom," we  "cannot have the courage to be disobedient. Indeed, freedom and the capacity for disobedience are inseparable".

Laglydiga kyrkor hindrar befrielse

Laglydig kristen aktivism är inte bara otillräcklig. Nej, problemet är snarare att lydiga aktioner producerar lydnad. De stärker därmed rådande maktordningar.

Här ligger Fromm nära Henry David Thoreau som i sin Civil olydnad från 1849 skriver att problemet inte är regeringen utan de som protesterar mot orättvisa men ändå lyder. Befrielse är kamp mot organisationers och gruppers lydnad, befrielse blir därmed också en befrielse från laglydig aktivism, fogligt justerande av ordning.

Laglydnad gör kyrkor falska

En religiös och politisk organisation som förkunnar befrielse men utesluter olydnad från sin verksamhet blir, enligt Fromm, osann och falsk. Det som gör den falsk är att den säger sig hävda frihet men producerar underordning, lydnad och ofrihet.

"hence any social, political, and religious system which proclaims freedom, yet stamps out disobedience, cannot speak the truth."

Per Herngren

2014 01 18, version 0.2.2

Referens

Erich Fromm, "Disobedience as a Psychological and Moral Problem", 1963. Publicerad bland annat i Ed. Larence Behrems and Leonard Rosen, Writing and Reading Across the Curriculum, New York: Pearson, 2009, samt även i Erich Fromm, On Disobedience and Other Essays, Routledge & Kegan Paul, 1984.

Delar av denna text var tidigare publicerad på: Per Herngren, Fokus olydnad inte laglydig aktivism: Erich Fromm, 2013.

Välkommen! Helgkurs i ickevåld & konflikthantering lö-sö 22-23 februari

Välkommen på helgkurs! (OBS sänkt kurspris.)

Jämlikare samarbete & konflikthantering

lördag-söndag 22-23 februari 2014 i Göteborg

Anmälan

Deltagarna övar ett brett spektrum av metoder för effektivare och jämlikare samarbete, dialog, ickevåld, samt för att ingripa vid konflikter, övergrepp och härskartekniker.

Detta är en professionell konflikthanteringskurs som är öppen både för de som vill fortbilda sig och för de som vill börja lära sig konflikthantering. Kursen bygger på metoder från performativ förverkligande feminism, proaktiv konflikthantering samt ickevåld. Kursen innehåller inga Aha!-övningar eller värderingsövningar. Istället används realistiska situationer och metoder.

Kursledare Per Herngren har gett ut nio böcker på fyra språk. Han är utsedd till Årets Folkbildare i Sverige. Han har utbildat i samarbets- och beslutstekniker sedan 1985. Han har lett kurser i Europa, i Syd- och Nordamerika samt i Mellanöstern. Läs mer om Per Herngren.

 

Kurspriset är sänkt tack vare samarbete med Urban Studies, Göteborgs Universitet och Chalmers.

Anmälan och praktisk info på Studieförbundet Bilda

http://ickevald.net/perherngren/kurser.htm#2014feb

Tid: 10.00-17.00 båda dagarna
Plats: Göteborgs Universitet, Chalmers, Urbana Studier, Hammarkulletorget 62B, vån 7, Hållplats "Hammarkullen", Göteborg.
Pris: 1500 kr inkl kaffe och fika (Sänkt pris tack vare bidrag. Tidigare var priset 1900 kr).
Anmälan: Studieförbundet Bilda.
Kontakt: Ingela Bergström, 0322-795 97,
ingela.bergstrom(snabel-a)bilda.nu.
Per Herngren 070-8877211, konfliktingripande(snabel-a)gmail.comBoende: Centrala hotell och vandrarhem i Göteborg ligger 15-30 minuter med spårvagn till kurslokalen.

Härma inte Jesus

I radikala kommuniteter lanseras ibland att vi ska likna Jesus, göra som Jesus, leva som Jesus, bli som Jesus. Filosofen Gilles Deleuze visar hur Jesus snarare lär oss att göra något annat.

I varje jesusberättelse ingriper Jesus i en maktordning och skapar skillnad. Han är olydig mot en ordning samtidigt som han bygger en helt annan ordning. Det vi som gemenskaper behöver upprepa med Jesus är inte likhet utan skapande av skillnad.

Jesus revolution, gudsriket, genomförs alltså inte genom repetition av likhet utan genom repetition av skillnad.

Kommuniteter och kyrkor behövs för att skapa skillnad. Och därmed tränga undan och ersätta ordningar som bygger likhet och normalitet.

Per Herngren
2013 11 22, version 0.1

Referens

 Gilles Deluze, Difference and Repetition, New York, Columbia University Press, 1994, orginal 1968.

Frid utesluter fred

Fred är sammanflätat med konflikt. Fred är hur konflikter hanteras utan orättvisa, våld eller förtryck. Fred behövs eftersom relationer inte är harmoniska. Harmoni behöver inte fred. När frid och harmoni råder är fred irrelevant. Relationer utan konflikter behöver ingen fred. 

Fred med sig själv. Komma till freds med sig själv är hur jag hanterar tillkortakommande och skuld utan att angripa mig själv, utan att hamna i ångest eller depression. Den lycklige behöver inte fred med sig själv.

Komma till freds med sitt liv är möjligt trots att livet inte alltid varit gott mot en.

Fred i en relation ger utrymme att samarbeta eller hålla ihop även då vi inte är bästisar, även när smekmånaden är över, även när relationen kan vara kämpig.

Fred i en grupp är ett bejakande av att det finns konflikter i gruppen. En grupp som befinner sig i "intimitetens konsensus" (Vi förstår varandra såå! Ååh, vi tänker precis samma!) behöver inte fred.

Fred med sin kyrka är irrelevant för den "nyfrälste". Däremot är det en möjlighet för den som blivit utsatt för en kyrka som gjort en illa, eller som blivit övergiven av sin kyrka.

Fred i samhällen och mellan samhällen skapar utrymme att lösa problem och konflikter utan att ta till ojämlikhet, våld och hot.

Fredshälsningar till varandra har sitt ursprung i "vare fredad". Hälsningen "vandra i fred!" har under årtusenden uttryckt en önskan att den andre inte ska bli rånad och överfallen. Frid hade en gång i tiden betydelsen fredad i motsatt till fredlös. Jämför också med "fristad". Genom förandligande av kyrka och kristendom har frid fått betydelsen harmoni. Frid blir i dessa fall ett sätt att göra kristendomen subjektiv, till subjektiv upplevelse. Frid har i modern tid förvandlats till individuell och subjektiv känsla till skillnad mot fred som är relation.

Bibeln och dess kristendom handlar om rätt vid orätt, ingripa i förtryck och ojämlikhet. Och om att göra sig sårbar inför våld. Om att inte ha kontroll och om att kunna misslyckas. 

Kristendomen och bibeln bryr sig inte så mycket om hur vi ska bli riktigt goda vänner. Eller fortsätta att vara bästisar. Inte heller om hur vi ska uppnå harmoni och frid. 

Kristendomen är inte en religion som intresserar sig för lyckan. Hur du ska lyckas. Kristendomen gör dig inte lycklig. Andra religioner, läror och praktiker ägnar sig åt sådant. När det pratas om frid i kyrkor används det dock alltför ofta som medel för att omvända kristendomen så den blir religion tillägnad harmoni och lycka.

Per Herngren
2013 11 03, version 0.1

Befrielseteologi eller medvetandegöra

I kyrkor och kommuniteter använder radikala kristna gärna bibelord, film och högläsning av olika texter för att sätta igång samtal. Dessa samtal kan dra åt olika håll. I tradition från upplysning, medvetandegörande och gnosticism handlar samtalen gärna om hur deltagarna ska bli medvetna om, och kanske även avslöja, våld, förtryck och olika maktordningar.

Föreställningen är att ökat medvetande om makt och förtryck leder till förändring. Det skulle dock kunna vara så att fokus på medvetandegörande istället är en flykt från befrielse. Den radikale psykoanalytikern Erich Fromm menar att befrielse är olydnad. Men vi dras till att istället fly befrielse in i lydnad.

Befrielseteologi och basgrupper i Latinamerika använder texter, bilder och film på ett möjligen mer befriande sätt än västerländska kyrkors fokus på "medvetandegörande". Samtalen i basgrupper i Latinamerika fokuserar på: Vad har denna text eller denna film med vår situation att göra? Hur intervenerar den här bilden i vårt sammanhang? Hur tvingar filmen oss att ändra på vårt organiserande och på våra samhällen? Vad är det för nya innovationer vi kan utveckla utifrån det här bibelordet? Vad säger den här berättelsen om hur vi kan skapa befrielse?

Motsättningen mellan dessa olika traditioner handlar delvis om hur vi begriper "text". Handlar texter om att läsaren ska förstå meningen bakom dem? Eller handlar texter snarare om att läsa dem som tilltal? Detta ger två motsatta riktningar i texten. Vänder sig texten till oss och intervenerar i våra liv? Eller vänder vi oss mot texten för att förstå en mening som gömmer sig i texten?

Per Herngren
2013 10 20, version 0.1.1

Referens

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.

Du duger! Men duger vi?

Vi har inte kommit till predikan än, och i två sånger har jag redan sjungit att jag duger. Alla moment i gudstjänsten förklaras ordentligt så ingen ska uppfatta att här träffas innegänget, de förtrogna. Förutom den här kyrkan rör jag mig även i en annan kyrka vilken också betonar att du duger. Och att du är välkommen. Till vad?

Ifall inte kyrkor erbjuder olydnad och intervention i våld och förtryck, möjligheter till rättvis fördelning av makt och resurser, så blir jag snarare välkomnad in i rådande maktordningar. Problemet tycks främst vara ifall jag vore utanför ordningen. Detta blir extra tydligt när kyrkan kämpar mot utanförskap, snarare än för jämlikhet och rättvis fördelning av makt. Begreppet utanförskap gör Dom utanför till problemet, att de är utanför är problemet. Lösningen är innanför. Att få in Dom som är utanför.

En ensidig betoning på att du duger, att du inte ska känna dig utanför, återskapar en uppdelning i Vi och Dom. Och där Vi utpekas som lösningen. Och där Vi legitimeras som lösningen genom att omsluta alla. Kyrkan välkomnar dig inte att vara med och innovativt förändra maktordningar. Tja, förutom att få ordningarna att bli mer välkomnande. Kyrkan ordnar så ingen ska bli utanför ordningen. Kyrkan får ordning på ordningen.

Jag duger och är välkommen till kapitalism, lönearbete och nationalstat. Jag duger som enskild. Som enskild individ ska jag känna att jag är välkommen in i ordningen.

Kyrkors kamp mot utanförskap kan legitimera rådande ordningar som just rådande. Som ordningar som borde välkomna mig. Där jag egentligen hör hemma. Där jag borde känna mig hemma. Där det är tänkt att jag ska inordna mig.

Här riskerar även radikal rättighetspolitik att legitimera rådande ordningar. Homosexuella, bisexuella och transpersoner har rätt att vara med, rätt att på lika villkor ordnas in i ordningen, rätt att inte diskrimineras. Hmm, men är ordningen rätt? Ordningen är kanske orätt. Den borde kanske queeras, trängas undan av andra ordningar?

Kyrkor reduceras ibland till välkomnande oaser som gör det möjligt med allt hårdare kapitalism, individualism och nationalism. Att tillsammans försöka leva gudsriket ersätts med individuell känsla av frid. Känn att du duger. Här kan du ladda batterierna. Gå i frid. Inte ilska. Gå absolut inte i ilska.

Per Herngren
2013 10 13, version 0.2

Kyrka+kapitalism=uppoffrande individualism: Erich Fromm

Tillsammans skapade kapitalism och protestantism en ensam och tung individualism. Det är inte främst en egoistisk individualism utan snarare en uppoffrande individualism. Kapitalism skapar moral. Enligt psykologen Erich Fromm genererar denna uppoffrande moral ofta febril aktivitet.

Strävan att göra något, hjälpa till är en hybrid av protestantism och kapitalism. Individen, deras gemensamma avkomma, känner sig obetydlig och tyngs av bördan att hen borde ställa upp. Hen tar sig ur hopplösheten genom att göra sig upptagen.

"the feeling of powerlessness and insignificance, ... represent a state of mind ... One possible way to escape this unbearable state of uncertainty and the paralysing feeling of one's own insignificance is the very trait which became so prominent in Calvinism: the development of a frantic activity and a striving to do something." (Fromm, Escape from freedom, p 78-79)

Vinst och asketism

I och med bonus och vinster förknippar vi gärna kapitalism med överflöd, rofferi och tjuveri. Men överflödet gäller bara vissa. Arbetarklass och lägre medelklass lär av kapitalismen att leva ett uppoffrande liv: ett liv ägnat åt lönearbete, stat, nation, egna hem, familj, banklån, besparing. Denna asketism har kapitalismen tagit över från protestantismen.

"Besides the affirmation of the individual which capitalism brought about, it also led to a self-negation and asceticism which is the direct continuation of the Protestant spirit." (Fromm, Escape from freedom, p 94-94)

Ömsesidig förstärkning

Kapitalism och protestantism är ett motvilligt par och deras relation kommer mer ur resonans mellan dem än gemensamt syfte. Genom att kapitalism och protestantism hamnar i resonans börjar de oavsiktligt förstärka olika saker hos varandra.

Även kristen antikapitalism hamnar lätt i resonans med kapitalism. Ett exempel är när radikala kristna individuellt ska leva enkelt, istället för att experimentera med, och bygga upp, olika former av gemensam, solidarisk ekonomi och egendom. Ansträngningarna att som enskilda leva enkelt, ickekonsumistiskt och klimatsmart förstärker kapitalismens individualism: en individualism som lägger bördan på individen. En individualism som använder även fritiden till att göra sig upptagen istället för att bygga befriande förändring.

"In Calvinism this meaning of effort was part of the religious doctrine. Originally it referred essentially to moral effort, ... These considerations show that the compulsion to unceasing effort and work was far from being in contradiction to a basic conviction of man's powerlessness; rather was it the psychological result. Effort and work in this sense assumed an entirely irrational character. They were not to change fate" (Fromm, Escape from freedom, p 80)

Per Herngren
2013, version 0.1

Referens

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.

Bilaga

Kapitalism och kyrkor producerar negativ frihet

Kapitalism gör, tillsammans med flera kyrkor, individen fri från gemenskapens krav. Det är en frihet-från snarare än en positiv befriande frihet. Individen blir själv ansvarig för sitt öde. Genom att kapitalism och protestantism samtidigt producerar uppoffring görs även individen ansvarig för jobb, samhälle och ekonomi. Individen blir dessutom ansvarig för världen: fattigdom, klimatpåverkan och miljöförstöring.

"the general characteristics of capitalistic economy: the principle of individualistic activity. In contrast with the feudal system of the Middle Ages under which everybody had a fixed place in an ordered and transparent social system, capitalistic economy put the individual entirely on his own feet. What he did, how he did it, whether he succeeded or whether he failed, was entirely his own affair. That this principle furthered the process of individualisation is obvious and is always mentioned as an important item on the credit side of modern culture. But in furthering "freedom from", this principle helped to sever all ties between one individual and the other and thereby isolated and separated the individual from his fellow men. This development had been prepared by the teachings of the Reformation." (Erich Fromm Escape from freedom p 93-94)

Hur kyrkor lever samhällsförändring - Lisa Lottadotter Gerenmark

Gästbloggaren Lisa Lottadotter Gerenmark är diakon i Vårgårda, samt medlem i Motståndskommuniteten Fikonträdet och plogbillarna och hon är även ageravolontär, bland annat i Sydafrika. Hennes artikel nedan publicerades i Svensk Kyrkotidning 2013.

När Jesus gick på jorden bröt han regel efter regel, allt för människans skull. Han botade sjuka på sabbaten, talade med kvinnor och delade bröd med samhällets outsiders. Genom att bryta de gällande ordningarna så skapade han också nya ordningar för hur vi som människor ska leva och vara mot varandra.

Som kristna ska vi leva i Jesu efterföljd.

Att arbeta med globala rättvisefrågor är inte bara att samla in pengar, lika lite som diakoni bara är själavårdssamtal. Global rättvisa handlar om att vi som människor måste förstå att vårt sätt att leva påverkar hela jorden och i sin tur också människor på andra sidan jordklotet, människor som svälter eller tvingas fly från krig. Globalt rättvisearbete är inte insamling av pengar för att stilla vårt dåliga samvete, det handlar om att påverka vårt sätt att leva. 20% av världens befolkning lever på 80% av världens tillgångar, vi tillhör de 20 procenten, vi måste ta ansvar för det.

Jag skulle vilja säga att globalt rättvisearbete handlar om att leva gudsriket här och nu, eller om en pratar Gandhi – leva så att mål och medel blir ett. Genom direkt aktion kan vi genom våra handlingar här och nu göra vår värld bättre. Jesus använde sig av direkt aktion, genom hans direkta handlingar förvandlades de utstötta till jämlikar.

Jag ska ge några exempel på hur vi som kyrka kan leva Gudsriket här och nu.

Klimat

Om vi som kyrka minskar våra utsläpp genom att exempelvis äta mindre kött eller handla ekologiskt så bidrar vi direkt till en bättre värld där människor inte behöver fly på grund av översvämningar eller återkommande orkanstormar. 

Krig och konflikt

Om vi går in på en vapenfabrik och firar gudstjänst så omvandlar vi genom vår handling den vapenfabriken till ett Guds hus, om några dessutom avrustar vapen under gudstjänstens gång så förvandlas det vapnet från något dödligt, skadligt för människan, till något gott eller åtminstone harmlöst och färre människor dödas.

Fattigdom

Om församlingen blir en församling för fairtrade och inhandlar fairtrademärkta produkter, i den mån det finns, så skapar det, genom våra direkta handlingar bättre förutsättningar för människor att ta sig ur fattigdom. En ny ekonomisk ordning blir verklighet genom vårt agerande.

Papperslöshet

Genom att vi som kyrka ger människor fristad skapar vi en bättre värld där människor får lov att leva, älska och vara, oavsett nationalitet, läggning eller religion. Om vi berättar om detta på församlingens hemsida och inte bara gör det i hemlighet blir det dessutom en handling som smittar av sig och påverkar människor, politiker och organisationer att också de ge människor fristad.

Att bedriva diakoni är att leva med Gud, att följa i Jesu fotspår. Diakoni är påverkansarbete, både globalt och lokalt. Att arbeta för rättvisefrågor på andra sidan jorden och hemma i våra församlingar. Som kristna kan vi inte längre se på när människor svälter, drabbas av krig eller tvångsdeporteras av den svenska polisen. Men framförallt måste vi börja förstå att allt detta hänger ihop med oss själva, vi måste förstå att detta är vårt ansvar, det ligger på oss. Mahatma Gandhi sa ”lev enkelt, så att andra helt enkelt kan få leva” det är ord som vi måste börja ta till oss.

Som diakon är det mitt ansvar att leda församlingen i det diakonala arbetet, jag ska inspirera och stötta i den diakonala verksamheten. Mitt ansvar är också att vi genom vår diakonala verksamhet inte bara tystar vårt dåliga samvete, utan faktiskt också börjar göra hållbara förändringar. Förändringen måste börja hos oss själva, vi som kyrka kan inte begära av enskilda vad vi själva inte förmår att göra.

Fokus idag ligger allt för mycket på enskilda individers ansvar. Inspirerad av Per Herngrens text om klimatångest säger jag att vi som kyrka måste gå före, vi kan inte fortsätta predika om individuellt ansvar, vi måste själva börja leva ut Gudsriket. Per skriver att klimatångesten gör oss handlingsförlamade, det individuella ansvaret blir för tungt att bära. Istället måste vi arbeta tillsammans, och våra församlingar kan vara en sådan grupp av människor som tillsammans arbetar för en bättre värld.

Det handlar inte bara om klimatfrågan utan om allt förändringsarbete som är nödvändig för att göra vår värld frisk igen. Frisk från krig och förtryck, klimatförändringar och rasism/sexism/homofobi etc.

Tillsammans kan vi som människor göra mycket, på egen hand är vi sårbara. Med stöd av varandra vågar vi oss på förändring, vi vågar stå emot när samhället skriker ”konsumera mera”! Tillsammans kan vi ge en familj fristad, på egen hand blir vi snart utmattade.  Som grupp smittar vi oss på varandra och sedan på andra, det är i gemenskap med andra som en hållbar förändring blir möjlig.

Lisa Lottadotter Gerenmark

2013

Ungdomsverksamhet producerar klass och ras?

Vissa dynamiker i kyrkors ungdomsverksamhet kan oavsiktligt producera klass- och rasskillnader. Analysen utgår från ungdomsverksamheter som verkar för tolerans och rättigheter. 

Mitt förslag för att motverka produktion av klass och ras är att ungdomsverksamheter behöver bli mer politiskt fokuserade på att uppfinna, träna och leva de samhällen vi vill ha. Och på att med ickevåld och civil olydnad intervenera i, och tränga undan, förtryckande maktordningar. Träning i ickevåld, queerande, feminism och demokrati behöver varvas med direkta interventioner i maktordningar.

Lokalt gentemot regionalt och riks
Lokal ungdomsverksamhet kan motverka produktion av skillnad; samtidigt som regions- och riksläger samt kristna musikfestivaler producerar vit medelklass.

Vit medelklass-gravitation
Traditionella konferenser och läger kan ha stark dragningskraft på ungdomar uppväxta i traditionell kyrklig verksamhet. Själva längtan eller dragningskraften efter den "vanliga" kyrkliga gemenskapen kan producera vithet och medelklass. Det gör att det kan vara svårt för nya verksamheter som ickevåldsträning att konkurrera med kyrkans "vanliga" verksamheter.

"Ta hand om" eller organisera
Ungdomsverksamhet som är inriktat på prekariat (föräldrar med osäkra jobb), nysvenskar och låglöneklass fokuserar på att "ta hand om" och "sysselsätta". Medan vit medelklass-ungdom rekryteras till distrikts- och rikskonferenser samt styrelser. Vit medelklass-ungdom tränas på att organisera och styra.

Bruna ungdomar görs till garanter för kyrkors tolerans
Bruna ges speciella uppdrag som ska motverka diskriminering. Det blir "deras" uppgift. Vissa bruna individer lyfts därmed fram som de som gör att kyrkor kan vara stolta över sin antirasism.

Intersektion klass och ras döljer skillnader
Genom att individuellt lyfta fram och välja in bruna medelklassungdomar i regions- och riksstyrelser döljs hur kyrkor är med och producerar ras och klass. (Intersektion är att olika maktordningar korsar och förändrar varandra.)

Pyramidformad maktstruktur
Genom att ungdomsorganisationer fortfarande använder pyramidformad demokratisk maktstruktur blir elitism och klass självproducerande. Lokalt, regionalt och riks görs till urvalsprocesser. 

Riks återskapar nationalism
"Riks" återskapar nationalism och nationalstaten inom kyrkan. Rikskonferenser och riksstyrelser producerar nationalism och ger nationalstaten energi och kraft. Detta sker genom att nationalstaten görs till modell för kyrkans organisation.

Fokus på tolerans och rättigheter
Fokus på tolerans och rättigheter riskerar att dölja och legitimera rådande maktordningar i kyrkor. Det behöver ske en förskjutning mot politisk intervention och kreativt uppfinnande av nya ordningar.

I hur stor utsträckning verkar dessa klass och ras-dynamiker i kyrkors verksamhet? Ser ni andra nyanser eller mekanismer som jag missar här? Vilka verktyg har kyrkor använt för att motverka dessa dynamiker? Analysen är inte på långa håll färdig så skriv gärna en kommentar.

Per Herngren
2013 08 14, version 0.1

Välkommen på helgkurs i ickevåld och konflikthantering

Mer info om olika kurser & anmälan och mer info