Frälsning är att leva i olydnad

"Det svenska ordet frälsning är ett gammalt svenskt ord för "befrielse". Ordet kan härledas från frihalsning, vilket betydde att en träl befriades från sitt halsjärn och förklarades fri."(1)

Frälsning genom Kristus innebar inte att kyrkan fick juridisk status att frihalsa trälar från sina halsjärn. Den kristna frihalsningen, frälsningen, var istället att leva tillsammans utan att fängslas av träldom. Frälsning var alltså en olydnad. Olydnad mot att leva som träl. Frälsning är befrielse genom olydnad till härskande snarare än att domstolen eller staten juridiskt frihalsar oss.

Dagens mäktiga halsjärn är lönearbete, privat egendom och lån. Det kan vara svårare att upptäcka hur vi går in i lydnad även genom subtilare halsjärn. Som ett allt större tryck att inrikta oss mot lycka och frid.

Frälsningen från dessa och andra halsjärn är inte möjlig för individen, för den enskilde, för den som är skild från andra. Vi behöver tillsammans bygga olydiga institutioner, organisationer och system. Frälsning är när träldom och halsjärn trängs undan av andra jämlikare och rättvisare ordningar. 

Att leva frihalsningen, snarare än att juridiskt bli frihalsad, innebär förföljelse, fängelse och andra straff. Halsjärnen försöker få tillbaka oss i lydnad. Frälsning är att leva i sårbarhet. Frälsningen gör oss beroende av varandras solidaritet, av ömsesidigt stöd. Frihalsningen kräver också tro. Tro på att gudsriket är möjligt att leva. Tillit till att vi tillsammans ska kunna leva frihalsningen i jämlikhet och ickevåld. Det som tycks omöjligt blir möjligt.

Per Herngren

2014 12 26, version 0.1

Tack till Else Blomgrens annandagspredikan i Mariakyrkan i Hammarkullen 2014.

Fotnot

1. http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fr%C3%A4lsning

Vit jul

Mysighetsnormen, fridsnormen, lyckonormen och familjenormen hamnar under jul i resonans med varandra. De förstärker varandra. Oavsiktligt skapar detta en dynamik som tenderar att producera både en vit medelklass-jul, samt en familjeorienterad heterohögtid.

Denna vita jul försöker olika kyrkor bryta genom att organisera julfiranden för bruna, nysvenskar, underklass, ensamma och andra som inte passar in i det mysiga och det fridsamma. Dessa julfiranden queerar familjenormen. De bygger olika former av gemenskaper som inte behöver vara riktade mot familj och intimitet.

Jul är hög-tid att bryta frids- och mysighetsnormen. Kyrkor har under jul möjlighet att queera den liberala dyrkan av lycka. Kyrkor kan skapa andra riktningar, andra värden att vända sig till än frid och lycka.

Per Herngren
2014 12 21, version 0.2

Tack till ekumenisk mässa i Mariakyrkan i Hammarkullen 2014 12 21.

Kyrkors olydnad mot kyrkan: träning i ickevåld

Sveriges Kristna Råd uppmanar kyrkorna att göra ickevåldsträning till avgörande del av sin kontinuerliga verksamhet (2010). Den överväldigande majoriteten av kyrkorna har svarat med en massiv olydnad mot kyrkan.

I sin olydnad har kyrkor valt att använda mer tid och resurser till frids- och mysverksamheter än till att träna och praktisera ickevåld.

"Därför uppmanar vi varandra att: ... I våra församlingar utbilda oss inom ickevåldets metoder för social förändring, till exempel genom att stödja och delta i program för preventiv närvaro samt utbildning i ickevåld och konflikthantering i konfliktområden".

(Fred - detta vill kyrkorna i Sverige, Sveriges Kristna Råds skriftserie Nr 14, 2010, tredje tryckning 2013, s 27.)

Per Herngren
2014 11 16, version 0.1

Skrivet under inledning till Helig fred, Kyrkornas globala vecka i Mariakyrkan.

'Trygg kyrka' dras mot makt

Trygghet lanseras alltmer som det stora värdet för en gemenskap. Det görs till riktmärke. Trygghet används som rättesnöre för hur grupper och samlingar ska organiseras.

Ifall en grupp verkligen uppnår Tryggheten så har några fått lida för det: de har blivit bortstötta eller så har de fått underordna sig tryggheten.

Trygghet som det väsentliga värdet för en grupp sätter igång flera maktdynamiker vilka knappast är avsiktliga:

1. Gemenskapen avlägsnar sig från det osäkra och otrygga istället för att leva sårbarhet.
2. Gemenskapen drar sig undan från de kritiska, jobbiga, avvikande och störande.
3. Gemenskapen gör sig alltmer vit, medelklass, normal och åldersseparatistisk.
4. Gemenskapen drar sig undan från ickevåld, från ickevåld som faktiskt berör våld, från ickevåld som går in i förtryck för att sårbart ingripa.
5. Trygghet tränger alltmer undan andra värden som jämlikhet och demokrati, kamp och befrielse, ickevåld och civil olydnad.
6. Trygghet upplever maktingripande som hot mot tryggheten. Upprättelsen upplevs som konfliktskapande. Att konfrontera makt uppfattas som konflikten.
7. Bevarande av ordning och bevarande av det normala (igenkännande) blir alltmer det som skapar trygghet i gemenskap.

Per Herngren

2014 10 19, version 0.1

Tack till mässa i Mariakyrkan i Hammarkullen.

Fridsordning i kyrkor och andlighet

När frid blir ideal, det önskvärda, det vi ska längta efter, produceras fridsordning. Fridsordning är riktning, att rikta sig mot frid, att sträva mot frid.

Fridsordningar reducerar sorg, ilska och andra former av ofrid till något vi behöver komma förbi, komma igenom, för att vi äntligen ska nå fram till frid.

Fridsordningar förvandlar de som stör friden, som kommer med tuff maktkritik, som inte lever efter Fridsnormer, till problem. Fridsordningar har dock olika maktmetoder för att neutralisera de som stör friden.

1. Uppnå inre frid som inte låter sig störas av andra.
2. Lugna ner de som är kritiska och arga.
3. Dra sig undan från de jobbiga.
4. Peka ut de som kommer med kritik som konfliktskapare, glädjedödare och jobbiga.
5. Utnämna frid till den framtida ordning som kommer att uppnås, eller som vi ska sträva efter.
6. Hälsa varandra med Frid! "Jag hoppas du får frid snart!" På så sätt nedgraderas känslor av exempelvis oro, skamm eller upprördhet till något lägre, till något mindre värdefullt.

Per Herngren

2014 10 05, version 0.1

Kyrka blir befrielse istället för flykt

Här är ett första utkast till artikel som Göteborgs stifts tidning Korsväg beställt. Fungerar den? Begriplighet, flyt?

Under en påskfest i ett av kollektiven här i Hammarkullen träffade jag Karolina och Steven från Lutherska Kyrkan i Costa Rica. Steven arbetar i kyrkan med transpersoner och homosexuella. Och han presenterade sig själv som bög. Karolina arbetar i en landsortskyrka med urinvånare, hon presenterade sig som urinvånare. 

Lutherska kyrkan i Costa Rica har valt att bara jobba med förtryckta. De har slopat allt ”vanligt” tonårsarbete och allt ”vanligt” pensionärsarbete. Ingen ”vanlig” söndagskola. Allt kyrkligt arbete är tillsammans med underordnade grupper. Förutom urinvånare, homosexuella och transpersoner jobbar kyrkan även med immigrantarbetare på plantagerna och tillsammans med fattiga.

Ett helt samfund har tagit detta drastiska beslut: Vår kyrka behövs inte för att serva medelklassen. Medelklassen klarar sig. Vi behövs för de förtryckta och de som underordnas!

Lutherska kyrkan vågar dessutom göra sig jämlik med Costa Ricas parlament och regering. Costa Ricas lag erkänner inte äktenskap för homosexuella. Lutherska kyrkan i Costa Rica har då gått före staten och faktiskt infört äktenskap för homosexuella. Det är en kyrka som vågar regera istället för att bara reagera!

Gudsriket är både mål och medel

Gudsriket är inte bara ett framtida mål. Gudsriket är det som börjar. Som i Mohandas Gandhis ickevåld blir mål och medel ett. Gudsriket blir medlet. Målet är medlet. Medlet är att utföra målet.

I nästan alla bibelberättelser om Jesus intervenerar han i en maktordning som skapar ojämlikhet, förtryck och murar. Tillsammans med dem han möter producerar han ny jämlik ordning. Omedelbart, i situationen. Mål och medel blir ett. I varje berättelse sker olydnad mot maktstrukturer och samtidigt genomförs andra jämlikare ordningar. Jesus hänvisar inte till något avlägset gudsrike. Gudsriket genomförs i varje Jesusberättelse.

”Himmelriket är som ett senapskorn som en ... sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön”. (Matteus 13:31)

Underordning genom kön, funktionshinder, klass, sexualitet, nation, ras, ålder och moralisk duktighet trängs undan av nya jämlikare ordningar. Där finns inte längre man eller kvinna, jude eller grek, slav eller fri ... Dessa ordningar ersätts av jämlik, kärleksfull och solidarisk gemenskap. Kyrkor, grupper, kommuniteter och matlag lever Gudssamhällen. Gudsriket organiserar Gudsriket.

Gudsriket är i blivande. Det förändrar framtiden för alltid, direkt i situationen. Därför blev det olyckligt att 'tillkomme' översattes med 'Låt ditt rike komma' i nya översättningen av Herrens bön. Det är som om översättarna just där missar, eller försöker neutralisera, vad som faktiskt genomförs i varje jesus-berättelse. 

 

Kyrkorna är Jesu kropp. De har kallelsen att leva Gudsriket, inte att skjuta bort Gudsriket på framtiden. Gudsrike lever vidare genom att bygga Gudsrike. Liv ger liv. Solidaritet skapar solidaritet. Jämlikhet ger jämlikhet. Omsorg ger omsorg. Gudsriket är både samhälle och handling. Gudsriket bjuder in. Lev det samhälle vi vill ha! Kyrkor kommer att misslyckas. Kyrkans uppgift är att misslyckas. Och försöka igen och igen.

Jesus tror inte på ledarskap eller makthavare

I många av Jesusberättelserna revolutioneras en ordning utan att där egentligen finns några motståndare, det är själva maktordningen som ersätts med en annan ordning, där de underordnade snarare än ledarna blir aktörer.

I de berättelser där Jesus faktiskt konfronterar motståndare behandlas dessa vare sig som överhet eller som fiender. Motståndarna görs snarare till jämlikar. Jesus tycks inte tro på makthavare. Han pekar inte ut makthavare. Han gör inte ledarna till subjekt, till de som borde lösa ”problemen”. Han protesterar inte, han förverkligar. Det finns ingen mystisk makt ovanför de situationer som det berättas om i Nya testamentet.

En befrielsekyrka ägnar sig åt att tillsammans med andra grupper testa och pröva. Det handlar inte speciellt mycket om att folk behöver medvetandegöras. Det handlar mer om att öva upp färdigheter. Det stämmer även med Gandhis betoning på ickevåldsträning och att experimentera med sanningen.

För att inte befrielser ska bli återvändsgränder - events, enstaka aktioner, kampanjer, projekt – behöver befrielsen bygga befrielse: bli självorganiserande. Befrielse rekryterar organisatörer snarare än voluntärer och frivilliga. Här gäller det att inte blanda ihop organisatörer med ledare och ledarskap. Organisatörer är inbjudare, kontaktskapare, omsorgstagare, hantverkare, rengörare, matlagare. Gudssamhällen myllrar. De styrs inte centralt av vare sig ledare eller av någon omnipotent härskargud.

Jesus kallar oss till sårbarhet och osäkerhet

Jesus kallar inte sina lärjungar till sig själva, inte till sitt äkta jag, inte till sin rätta plats, inte till lycka, inte till frid och trygghet. Jesus kallar inte kyrkor bort från våld och förtryck. Istället kallar Jesus oss att möta våld. 

 

Jesus kallar kyrkor till otrygga möten med förtryckta och förtryckare. Jesus kallar oss till osäkerhet och sårbarhet, till ickevåld där våldet frodas. Jesus kallar oss till samarbete med dem som inte är som oss, som inte tycker som oss. Ut ur identitet och likhet. Ut på okända och jobbiga vägar. Kallelsen ger blåsor på fötterna och värk i lederna.

Kyrkor som lever befrielse, lever gudssamhälle. Dessa gudssamhällen blir olydiga mot andra ordningar, ordningar som trängs undan och ersätts av Gudsriket. Befrielse möter motstånd. Gudsriket är inte bara att justera, träna och uppfinna olika former för ickevåld och rättvisa, det är minst lika mycket att stödja de som förföljs, att bygga en omsorg som klarar fängelse och förtryck.

Vare sig härskande eller befrielse fungerar utan tro. Tro betyder tillit. Kyrkans uppgift är inte att skapa tro på regeringar eller ledare. Kyrkan lever Gudsriket genom sin tillit till Gudsriket.

Per Herngren

Utkast till artikel för Korsväg 

2014 08 30, version 0.1

Jesus övertygar inte

Jesus försöker inte påverka. Går vi igenom jesusberättelserna ser vi hur Jesus låter gudsriket ingripa i olika ordningar. Målet blir medlet. 

Gudsriket göms inte undan i framtiden eller i attityder. Jesus försöker inte övertyga om att det vore bra om ... Jesus drar istället direkt in oss i en ny ordning. Varken vi vill eller inte. Vi är dock fria att vända tillbaka.

Kyrkor har ibland funnit olika sätt att neutralisera gudsriket, olika sätt att vända tillbaka:

1. Vore: Gudsriket vore väl bra! Gudsriket görs till något vi pratar om istället för lever och gör.
2. Tycker: Eller vad tycker ni? Gudsriket görs till åsikt.
3. Hjärtat: Gudsriket finns i ert hjärta. Det har ni inom er. Gudsriket individualiseras.
4. Batteri: Kom nära Jesus så får ni kraft från gudsriket. Gud och Jesus görs till fetisch och batteri.
5. Frid: Låt inte förtryck, våld och konflikter störa. Sök istället frid. Gudsriket görs till frid och harmoni istället för politisk revolution.

Per Herngren
2014 06 24, version 0.1

Tack till mässa i Mariakyrkan 24 juni 2014.

Kommunitet som resonans eller konkurrens

En radikal kommunitet som flyttar in i ett område där även underordnade och fattiga bor önskar antagligen arbeta med rättvis fördelning av makt och resurser. Och med glokal demokrati och jämlikhet. Det finns dock flera fällor som frestar kommuniteter till att börja reproducera maktordningar. 

Flera av dessa fallgropar har vi kämpat med att ta oss ur i de ickevålds- och motståndskommuniteter där jag bott och verkat: Omega, Hammarkollektivet och Fikonträdet. Här är först några fällor och sedan möjliga lösningar:

Möjliga fällor?

1. Fokus på egna verksamheter. Lokala traditioner och mötesplatser kan kollapsa av en välvillig kommunitets självupptagenhet, av organisationsegoism. Intensivt engagemang kan producera gravitation som drar bort folk från lokala grupper och organisationer, från mötesplatser och traditioner . På så sätt kan välvillig, radikal medelklass slå ut långvarigt lokalt organiserande.  
2. Idealisera det spontana över det organiserade och institutionaliserade. Spontanitet kamouflerar gärna hur de som tillhör fel ålder, fel hudfärg, fel klass utesluts. De inbjuds inte eftersom de inte finns i telefonboken eller finns med i nätverket på facebook. De som ändå lyckas komma med i gemenskapen ramlar lätt ur för de får inte reda på att tid eller plats har ändrats. 
3. Idealisera det intima och mysiga över det offentliga. Genom att bjuda hem vänner för politiska samtal skapas gärna kotterier av likasinnade. Och likhet knuffar undan de som inte är tillräckligt lika, inte tillräckligt mysiga. 
4. Adoptera en lokal invandrare eller en missbrukare. Genom att bli nära vän med en som annars underordnas och bjuda in hen på matlaget kamoufleras elegant strukturer som producerar vithet, ålderism och klass. 
5. Tänka "förort" istället för byggd, samhälle eller centrum. Det lokala blir sovplats medan engagemang och "djupa" vänner söks därborta i ett annat Centrum. 
6. Rekrytera frivilliga och volontärer istället för organisatörer. Låta folk hjälpa till istället för att leva demokrati.
   Göra intresserade i området till publik genom "viktiga" föredrag och "events" utan att skapa utrymme för att samtala och konspirera.
7. Gentrifiering. Genom att med stor entusiasm göra området finare blir området finare. Hyrorna höjs och finare folk flyttar in, mindre fint folk har inte råd att bo kvar och flyttar därifrån.

Möjliga lösningar?

1. Samarbeta med lokala organisationer. Samarbeta och ta beslut med oliktänkande snarare än med de som tycker lika eller är lika.
2. Bli del av pulser och traditioner. 
3. Låta det ta tid att komma i resonans med andra grupper: resonans som ömsesidigt förstärker varandra. Tänka decennier snarare än år.
4. Organisera "egna" verksamheter som del av ..., så de blir en stärkande del av lokala nätverk och traditioner. Bejaka det egna som något eget, och just därför möjligt att bli del av något annat. 
5. Organisera allianser snarare än lokal enhet.

Per Herngren
2014 06 27, version 0.1

Referens

Per Herngren, Nära naturen: kommunitet skapar vithet, 2014.

Per Herngren, När kristna kommuniteter producerar individualism, 2012.

Per Herngren, Gentrifiering - radikal medelklass tränger bort underklass, 2012.

Bro från tro till oro

Tro behövs inte när saker och ting är frid och fröjd. Tro, tillit, får det omöjliga att fungera i omöjliga situationer. Tron gör jämlikhet möjligt under förtryck. Tron gör frihet möjligt i fångenskap.

Tro gör motstånd mot religioner som utlovar lycka, harmoni och frid. Tron drar in i våld och förtryck, in i fängelse och förföljelse. Frid och harmoni drar istället bort från våld och förtryck, bort från det som stör lyckan. Dessa religioner tränger undan tron och ersätter den med det lyckade, det som laddar och ger kraft. De flyr in i lydnad.

Tron är olydig mot det som är tryggt ordnat. Tron bygger osäker sårbarhet där säkerhet råder. Tron bryter lydnaden mot fridsordningar och lyckoordningar.

Tron stör friden. Tron gör befrielse möjligt.

Per Herngren
2014 06 22, version 0.1.1

Tack till mässa i Mariakyrkan i Hammarkullen 22 juni 2014.

Pingstens ande konspirerar

Ande kommer etymologiskt från andning. Ande är livet som får liv i andning.

Konspirera är att andas tillsammans, kon kommer från tillsammans, med varandra. Och spirera från andas: få liv med varandra.

Den första pingsten handlar inte så mycket om att folk förstår lärjungarna som att folk börjar prata med varandra om vad som just hänt, om vad det innebär att gränserna mellan dem just överskridits. Omöjliga möten och samtal blir möjliga. Folk börjar konspirera. Nya gemenskaper får liv. Gemenskaper som bryter uppdelningar mellan människor. Pingst är hög tid för transande, hög tid att överskrida.

Den gemenskap som får liv bryter sig ur. Att få liv är att bryta sig ur. Bli till. Något annat än det som var blir till. 

Den gemenskap som blir till tränger omedelbart undan andra ordningar. De maktordningar som fått liv i en annan anda försöker genast tränga tillbaka. Den konspirerande gemenskapen blir därför ofta förföljd, utesluten eller ignorerad.

Förföljelsen mot kyrkan börjar redan dagarna efter pingst. För att överleva förföljelsen behöver anden bygga motståndskraft. Liv är inte liv utan att göra motstånd, utan att möta motstånd. Pingst är hög tid för motstånd.

Det geniala med pingst är att något bryter sig ur utan att bli sig själv. Utan att bli en enhet eller identitet. Istället för identitet uppstår möten. Möten och samtal mellan människor som egentligen är olika blir till gemenskap. 

Här skiljer sig pingstens ande från andra andar.

• Nationalismens ande särskiljer och bygger gränser.  Den vill integrera de som kommer "in". Integrera "dem" med "oss".
• Vithetens ande flyttar in i vita områden och umgås gärna med vita. Den älskar mångfald där "de andra" görs lika varandra och därför annorlunda oss. Och där deras annorlundahet legitimerar oss som oss.
• Medelklassens ande tyr sig till medelklass. Och till medvetandegörande, autenticitet och personlig utveckling. 

Makthierarkins ande är lydig. Pingstens ande är olydig.

Per Herngren
2014 06 08, version 0.1.1

Tack till Matilda Nilssons predikan i Mariakyrkan i Hammarkullen pingstdagen 2014

Gud som sociologiskt begrepp: Martin Luther

I Stora Katekesen från 1529 definierar Martin Luther vad en gud är. Definitionen gör gud till ett användbart teoretiskt begrepp för motstånd, politik och sociologi:

"Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud? Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till." (Martin Luther, Den stora katekesen, Första delen.)

Med den definitionen blir lönearbete, ägande, egna hem, kärnfamilj, stat och militärmakt troligen de stora, mäktiga gudarna idag. Revolution eller omvändelse behöver i så fall kämpa med att ersätta dessa etablerade gudar med tilliten till en annan gud.

Revolutionära politiska ordningar, som ickevåld, feminism, socialism och olika religioner, kan alltså inte bara bygga andra ordningar. De behöver dessutom bygga tillit. En tillit som gör att dessa nya ordningar kan ersätta och tränga undan tron på etablerade gudar som ägande, lönearbete, stat, kärnfamilj och krigsmakt.

Tvivel blir i en sådan här politisk teori produktivt. Misslyckanden, självkritik och tvivel är nödvändiga för att revolutionära ordningar inte ska stagnera. Tilliten till en annan ordning kräver att den skapar värde. Ett värde som inte bara i teorin är bättre, utan som i praktiken skapar mer omsorg, mer jämlikhet och mer rättvis fördelning av makt och resurser. Revolution och omvändelse blir en ständig kamp mellan gudar.

Per Herngren
2014 05 25, version 0.1

Referens

Martin Luther, Den stora katekesen, 1529, översättning Gustaf Ljunggren, 1931.


Tack till Ola Bojestigs predikan i Rosa Huset, Equmeniakyrkan i Lövgärdet, Angered, 25 maj 2014.

Kristna Freds döljer Kristna Freds

På sextio- till åttiotalet var folkrörelserna mer centrerade kring självbestämmande lokalgrupper. Vi kan kalla detta för centrerad kring decentralisering. Centrerad förstås här inte som centralism utan som riktning, vart folkrörelserna vänder sig (Sara Ahmed).

Centrala organ skulle ge lokalgruppernas service och koordinera men inte styra gemensamma samlingar, samt organisera årsmöten.  Mycket egen central verksamhet byggdes upp men i många folkrörelser dominerade inte centralismen . Centrala organ var i flera folkrörelser maktmässigt mer som en lokalgrupp.

Sedan försköts makt alltmer från lokalgrupperna till centrala beslutsorgan. Folkrörelserna kom in i centralstyrelsecentralism.

Sedan slutet på nittiotalet har makt förskjutits från centrala organ till anställd personal (Filip Wijkström red). Folkrörelser har gått från lokalgruppscentrering till centralstyrelsecentrering till personalcentrering.

Rekrytering till personal har gått från rekrytering bland medlemmar till rekrytering från andra organisationer och folkrörelser. Det har bildats en personal-folkrörelsesfär utanför, eller snarare mellan, folkrörelserna.

Organisatörer förvandlas till volontärer

Medlemmar som aktiva organisatörer och beslutande har förskjutits till att bli åskådare, ekonomiskt stödjande och ställa upp på frivilliga insatser vilka beslutas och styrs centralt av personal. Medlemsdemokrati har gått över till frivilliginsatser, ställa upp. Organisatörer förvandlas till volontärer.

Folkrörelser som hamnar i sådana här dynamiker riskerar att avskaffa demokratin. När demokratin inte hotas utifrån utan avskaffar sig själv kallas det för postdemokrati.

Kristna Freds osynliggör folkrörelsen Kristna Freds

Under min tid i Kristna Freds från 1982 har jag sett liknande tendenser även där. Dessa tendenser tror jag inte är konspiratoriska, det är snarare så att Kristna Freds till vissa delar fastnar i en centraliserande dynamik. Det mest pinsamma minnet är när Kristna Freds lokalgrupp i Örebro inte fick använda Kristna Freds logga.

Det finns ingen organisation som är enhetlig och det finns alltid grupper i Kristna Freds som drar i decentraliserande riktningar. Det finns givetvis även personal som vägrar blir ledare för samlingar och aktiviteter, de arbetar mer som stöd. Viljan att stödja lokalgrupper kan dock ifall okritiska metoder används ibland förvandlas till välvilja. En välvilja som förvandlar människor från organisatörer till åhörare eller volontärer. Det kan även bildas andra dynamiker som osynliggör febril aktivitet utanför centrum, och som på så sätt osynliggör decentraliserade verksamheter som kan samla lika många eller fler än "riksorganisationens" aktiviteter.

Kristna Freds tidning har kalendarium som tidigare lyfte fram Kristna Freds verksamheter runt om i landet. Själv är jag med i Kristna Freds Göteborg och Kristna Freds Smeder. Dessa har spännande och dessutom ganska många verksamheter varje år: läger, kurser och samlingar. Detta lyftes tidigare fram i den centrala Kristna Freds tidningen. Sedan några år, möjligen från och till i bortåt tio år, har Kristna Freds tidning övergått till att lyfta fram centralorganisationens verksamhet samt verksamheter i Stockholmstrakten. Kristna Freds Göteborg och Kristna Freds Smeder har långa perioder systematiskt osynliggjorts i kalendarier. Det har varit några undantag vissa år (Tack till er som intresserade er för oss lokalgrupper!).

Detta osynliggörande får funktionen av att legitimera centraliseringen av Kristna Freds. Det får också funktionen att ersätta decentraliserad lokalgruppsdemokrati, självständiga demokratiska verskamheter, med centralstyrd verksamhet.

Bilden av Kristna Freds i den centrala tidningen legitimerar också en förskjutning av medlemskapet från aktiv organiserande demokrati till frivilliginsatser, åskådare och stödjande.

Per Herngren
2014 05 11, version 0.2

Tack till fina självkritiska samtal med centralstyrelseledamot och personal under Kristna Freds ickevåldstränarträff 10-11 maj 2014.

Referens

Sara Ahmed, Queer Phenomenology: Orientations, Objects, Others, Duke University Press, 2006.
Per Herngren, Demokrati blir postdemokrati, 2012.
Filip Wijkström (red), Civilsamhället i samhällskontraktet : en antologi om vad som står på spel, Stockholm: European Civil Society Press, 2012.


I Civilsamhället i samhällskontraktet handlar nedanstående kapitel speciellt om folkrörelsernas förvandling:

Filip Wijkström ; s. 35-53: De medlemslösa organisationernas tidevarvApostolis Papakostas ; s. 55-69: Förorten och föreningen: förvandlingen av det lokala Lisa Kings ; s. 71-92: Efter medlemskapet? engagemang och föreningsliv för en ny tidTorbjörn Einarsson och Johan Hvenmark ; s. 93-122: Hybrider i civilsamhället: när filantropiskan och ekonomiskan kom till bynFilip Wijkström ; s. 123-150: Privata välgörare i den svenska staten: en slitstark men komplex historiaMartin Gustavsson; s 153-173, Folkbildningsfältets grindvakter: en studie i organisatorisk isomorfi Tobias Harding ; s. 175-194: Idrotten och kommersen: marknaden som hot eller möjlighet? Johan R. Norberg & Karin Redelius ; s. 195-216: Produktivitet eller effektivitet? ideell redovisning i kommersiella kläder Agneta Gustafson ; s. 217-244: Överenskommelsen som spegel och arena: betraktelser över ett avtal i tidenMarta Reuter ; s. 245-287: Från röst till service: Vad hände sedan? eller som2 fisken i vattnetTommy Lundström & Filip Wijkström ; s. 289-306: Det borgerliga samhällets återkomst / Lars Trägårdh

Jesus kallar oss till osäkerhet och sårbarhet

Jesus kallar inte sina lärjungar hem, inte heller till lönearbete, inte till sig själva, inte till sitt rätta jag, inte till sin rätta plats, inte till lycka, inte till frid och trygghet.

Istället kallar Jesus oss att möta våld och ofred. Jesus kallar oss till otrygga möten med förtryckta och förtryckare. Jesus kallar oss till samarbete med dem som inte är som oss, som inte tycker som oss. Ut ur identitet och likhet. Ut på okända och jobbiga vägar. 

Jesus kallar oss till osäkerhet och sårbarhet, till ickevåld där våldet lever. Kallelsen ger blåsor på fötterna och värk i lederna.

Per Herngren

2014 05 04, version 0.1

Tack till Else Blomgrens predikan i Mariakyrkan i Hammarkullen 4 maj 2014.

Bön som flykt från bön

Bön är att inte klara sig själv. Bön ropar efter varandra. Bön förverkligar i beroende. Bön förverkligar beroende. Bön bygger ömsesidig hjälp snarare än hjälp till självhjälp. 

Bön bygger osäkra samhällen inte säkra. Bön är befrielse genom osäkerhet. Befrielse är beroende av osäkerhet. Bön är osäkerhetspolitik.

Bön gör oss sårbara för våld och förtryck. Bön är sårbarhet som går in i våld och förtryck. Bön är sårbarhetspolitik.

När bön i kyrkor görs om till batteri, till påfyllande kraft, till magisk fetischism, till upplevelse, till något fint, då görs bön till flykt från bön.

Per Herngren
2014 04 27, version 0.2

Hur Jesus tämjdes och blev mild och fridsam

Här är en intressant text om hur Jesus redan av evangelieförfattarna började förvandlas från revolutionär till mild och fridsam.

Resa Azlan Att tämja en revolutionär

Här är en sammanfattning i slutet av texten:
"De kristna kände också ett behov av att distansera sig från det revolutionära nit som hade lett till att Jerusalem raserades. På så sätt fick den äldsta kyrkan en möjlighet att avvärja det hämndgiriga Roms vrede och kunde rikta sitt evangeliska budskap främst mot romarna, eftersom den judiska läran inte längre var accepterad. Därmed inleddes den långa process där Jesus förvandlades från revolutionär judisk nationalist till en fridsam andlig ledare... Det var en Jesus som romarna kunde godta och faktiskt godtog trehundra år senare".

Reza Aslan (född 1972) är iransk-amerikansk religionshistoriker och sociolog, och författare till den prisbelönta boken ”No God but God”, en bok om islam.
Texten är hämtad ur hans uppmärksammade bok ”Upprorsmakaren – berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus” som ges ut på Weyler förlag i maj (”Zealot. The life and times of Jesus of Nazareth”)