Landsförrädare kallade P P Waldenström de missionsförbundare som föreslog att samfundet skulle förespråka militär avrustning. Under slutet av Waldenström-epoken, och i slutet av första världskriget, lyckades dock dessa landsförrädare få generalkonferensen att protestera mot krigsförberedelser och upprustning. Men bara några år tidigare hade generalkonferensen uttalat sitt stöd för kung Oscar II och tagit avstånd från norges unionsbrott. Waldenström ifrågasatte fribaptisternas och pacifisternas lojaliteter mot nationen och kungamakten. Här kan vi ana att förrädare är nära kopplat till begrepp som lojalitet och underordning.
Hans Lagerberg har efter fem års efterforskning skrivit en intressant bok om förrädare i historien (Förrädare, Ordfront 2000). Här berättar han de klassiska berättelserna om Judas, Quisling och Brutus.
Men vi får också höra hur 2600 österbottniska bönder tvångsvärvas för Karl XII krig men att bara 700 inställer sig. Och när socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress 1916, manade sina riksdagspolitiker ”icke en man, icke ett öre åt militarismen” så skriker både moderspartiet och de stora tidningarna; landsförrädare!
Lagerbergs bok blir bäst när han fördjupar sina berättelser och låter förrädarna få utrymme. Mellan gestaltningarna kan texten ibland tyngas av exempel och fragmentariska berättelser.
Boken handlar främst om förrädarna i vår historia. Men om man fick önska sig en fortsättning så skulle det vara en utredning förräderiets funktion i vårt samhälle. Det finns ingen som säger, ”hej, jag ska bli en svikare när jag blir stor”. Förrädari är en stämpel som gruppen eller samhället sätter på en individ eller grupp. Ibland kan man i boken få för sig att de enskilda förrädarna genom enkla val skapar sig en karriär som svikare. Men i andra passager visas tydligt hur avvikare, rebeller, befriare bekämpas och stämplas som förrädare.
De historiska berättelserna varvas både med personliga bekännelser och intressanta teorier. En fortsättning skulle dock behövas för att systematisera och kritisk granska alla teorierna om förräderi. Även om författaren medvetet valt berättandet snarare än teoretiserandet så kan man som läsare irritera sig på påståenden som inte underbyggs. Konfliktfyllda grupper som religiösa eller anarkister buntas ibland ihop och ses som något enhetligt och väldefinierat. Trots detta har boken mycket att lära.
Hans Lagerberg ger oss med sin bok en grundläggande lärdom: Förräderiet är något tvetydigt, något som kan vara högst förkastligt men som också kan vara nödvändigt för att motverka sekterism och totalitarism. Författaren har en bakgrund inom Sveriges Kommunistiska Parti och han visar naket hur sektvänstern stämplade de som inte underordna sig partiet eller läran, som klassförrädare.
Boken tvingar oss som baptister, frälsningssoldater eller missionförbundare att reflektera över vad som skulle vara förräderi mot våra samfund eller mot den kristna läran, samtidigt som man kan undra var dagens sunda förrädare håller hus. Hur bryter vi sekterism och underordning inom kyrkan?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar