Befrielse och fest hör ihop: Jesaja 61:1-5

"Guds ande ... har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer och ge de sörjande i Sion huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorgdräkt, lovsång i stället för modlöshet. De skall kallas ”rättfärdighetens träd”, som Herren planterat för att visa sin härlighet. De uråldriga ruinerna skall byggas upp, det sedan länge förfallna sättas i stånd, man skall på nytt bygga upp förstörda städer, som legat öde släkte efter släkte. Främlingar skall valla hjordarna åt er, era åkrar och vingårdar skötas av utlänningar."

Jesaja 61:1-5

Film om civil olydnad - från Gandhi till postprotest

Här är en film där jag avslutar med tio minuters ickevåldsträning. Innan berättar jag om hur plogbillar lämnar protesten (postprotest). Och hur performativ blir en brygga mellan Gandhis ickevåld och queerfeminism.

Välkomna på träning i ickevåld och konfliktingripande

Ifall någon vill gå en tvådagars intensivkurs med liknande övningar som i filmen fast kring mer vardagliga situationer om hur vi skapar jämlikhet och ingriper vid härskartekniker och mobbing är ni mycket välkomna!

Intensivkurser i jämlikare samarbete 
& konfliktingripande

 

Filmad av Vardagens civilkurage 2016

Jag-lovsånger ersätter Gud med jag

Äldre fromma sånger och psalmer sjunger om "oss" och Gud. Omsorgen som växer fram ur mötet med nästan och med gemenskapen var ett möte med Gud. Idag ersätts ofta "vi" och "Gud" med "jag" och "du" i lovsånger.

Jag-du-lovsånger uppfattas som en personlig relation till Gud. Men jag-du-lovsånger ersätter gärna Gud med upplevelsen av Gud. Lovsångerna ersätter i så fall Gud med mig själv. Jaget och min upplevelse av Gud blir Gud.

Per Herngren
8 januari 2017, version 0.1

Bilaga Gustaf Wingren

”Flyr man från sin nästa till Gud, så kommer man inte till Gud utan endast till sig själv, sitt eget jag. Kristus blir icke centrum, när nästan stötes bort ur centrum. Ty Kristus är utgiven för världen, han är människa, i tjänarskepnad. Detta är undret: när nästan är centrum, är Kristus centrum. Vandringen utåt mot jordens människor är en vandring åt det håll, där korset är beläget och där döden sker, d. v. s. en vandring åt det håll, där Han är och där det finns hopp, hopp om livets uppståndelse.”

(Gustaf Wingren 1949)

Referens

Gustaf Wingren, ”Arbetets mening” i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1949), s. 286. Citerat i Bengt Kristensson Uggla, Gustaf Wingren: Människan och teologin (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010), s. 125.