Korsfästelsen som kristendomens ateism

Filosofen Zizek menar att korsfästelsen är kristendomens brytning med en dikterande härskargud som hjälper de sina eller de som ber. Den guden avsätts genom korset. Ingen gud räddar Jesus. Kvar blir en gud som inte härskar, som inte är en magiker som skickar kraft till dem som ber. Gud blir då kärlek, befrielse, solidaritet, olydnad mot härskandet. Gud blir mötet med den fattige och förtryckte.

Tränga undan och ersätta herre, fader, kung

Herre, fader och kung används på två motsatta sätt i bibelns berättelser. Antingen som att Gud är ytterligare en herre eller kung - fast en exemplarisk sådan. Eller som att Gud tränger undan och ersätter vår underordning och tro på kungar och fäder. I engelskan betyder displace både tränga undan och ersätta.

Första användningen rättfärdigar härskande genom att det är den gode härskarguden som härskar, och den andra tränger bort och avskaffar härskandet. Gud bemäktigar oss, vill något annat än att härska.
Den härskande kungen eller fadern trängs undan och ersätts med en annan tro (tro används här i betydelsen praktiserad tillit). Tron på makten övergår i en tro på att vi kan leva gudsriket, att det är i kommande.

Ersättande av en lydnadsfull tillit till makt och härskande med en tro på ickehärskandet utmanar givetvis maktordningar och leder förr eller senare till förföljelse. Det är därför tro är avgörande i kristendomen. Tro är nödvändigt för att gudsriket ska kunna bli i kommande, ständigt blivande, materialisering, inkarnering.

För de första kristna ledde utmanande uttalanden som att Gud är vår fader till att de förföljdes av sina familjer. I vissa perioder var förföljelsen från familjerna och familjefäderna värre än förföljelsen från de herrar som kände sig hotade av att Gud är vår herre.

Hur ska vi idag få liv i en lika utmanande tro på Gud? Att Gud är vår herre, kung eller fader missförstås ofta som att Gud faktiskt är en fader eller en herre, fast en god sådan. För att inte missförstås och bli del av rättfärdigande av härskande kan man därför använda moderna synonymer till herre och kung, alltså det vi idag underordnar oss, det vi sätter vår tillit till idag:
Gud är vårt lönearbete.
Gud är vår stat.
Gud är vårt Nato.
Gud är vårt FN krig.
Gud är vårt rättfärdiga krig.
Gud är vårt kärnvapen.
Gud är vår bolagsstyrelse.
Gud är vår nation.
Gud är vårt Egna Hem.
Gud är vår besparning.

Genom att ge liv i tron på en Gud som kan ersätta och tränga undan andra ordningar börjar vi också bryta med dualistiska makttekniker som förpassar tro till en egen avskild sfär: Exempel på sådana dualistiska makttekniker är politiskt/religiöst, värld/gudsrike, samhälle/kyrka. Därmed tvingas vi inse att varje kyrka, varje kristen kommunitet, är lika mycket samhälle som varje annat samhälle: som städer, förorter, bygder, organisationer, arbetsplatser, träffpunkter. Genom att kyrkan och Guds rike bli jämlik andra samhällen trängs också maktordningar undan. Det sker inte genom maktkamp utan genom omvändelse till en ny tro, en tillit till ett mer ickevåldsligt, demokratiskt och sårbart sätt att leva tillsammans.

Displace, Gud är vårt ..., ersätter då också samhällsförändring genom påverkan av en annan mäktig aktör. Tro är inte strategisk påverkan av regeringar och härskare. Det är inte så att kyrkan påverkar Världen eller Samhället. Varje kyrka bildar samhällen genom tillit till att befrielsen redan är här. Istället för påverkan av ett mäktigt subjekt, regeringen, så blir kyrkan subjektet. Kyrkan börjar regera. Detta rike kan givetvis kopieras, imiteras, finslipas och mångfaldigas. Men det kan inte centraliseras till ett härskande. Tro smittar av sig, bjuder in, välkomnar, tar hand om, drar med, knuffar undan, ingriper.

Det är tron som övervinner invändningen, den som alltid stoppar oss: "Visst, rättvisa och ickevåld verkar omöjligt och orealistiskt men lita på det ändå, för det är så vi kan leva bra ihop." Tro är tilliten som gör att vi kan leva gudsriket, leva det samhälle vi vill ha.

Människas inre och yttre är förvillolära

"Guds rike är inom er", står det enligt Bibelkommissionens översättning i Lukas 17:21.

I exempelvis engelska Revised English Bible, usa-ska Revised Standard Version Common Bible och i tyska Die Bibel in heutigem Deutsch står det istället "bland er" eller "mitt ibland er" (among, midst, mitten unter euch). I Bibelkommissionens noter till översättningen finns alternativet "mitt ibland er" som alternativ översättning vilket de dock inte ser som lika sannolik som sitt val "inom".

Här framträder helt olika världsbilder, olika syn på människa, gudsrike och Gud.

Å ena sidan Gud som inre, individualistiskt verkande gentemot en yttervärld. Gudsriket blir därmed metafor på något som skulle ske i ett inre och som sedan skulle påverka en yttervärld.

Eller å andra sidan gudsriket som att faktiskt, ometaforiskt, leva det samhället, det riket, här och nu. Här blir Gud och gudsriket verkande i gemenskap, omsorg, sårbarhet, beroende av varandra, och beroende av djur och växter. Guds rike materialiseras i kroppar, röster, samtal, solidaritet, ingripanden, direkt aktion, ickevåldsmotstånd, fördelning av resurser, ätande tillsammans, husrum, organisering, odling. Gudsriket blir ett sätt att leva tillsammans.

Tack till Leif Herngren för faktaletande och reflektion
leifherngren.wordpress.com

'Frid' är förvillande-lära

I nya översättningen av svenska bibeln har frid vanligtvis översatts med fred. Det är för att frid alltmer blivit en tokig översättning. Tidigare användes frid med betydelsen fredad, skyddad. Den betydelsen finns kvar i fridlyst, fristad.

I dagens språk har frid bytt betydelse till individuell harmoni, känsla av lugn. Att fortsätta att använda den gamla översättningen frid blir del av omvändelsen till magisk fetischism, ladda batterierna: Utvinna kraft ur gudstjänster och bön. Åkalla kraft ur en härskargud. Denna kraft överförs sedan till alltmer överstressat lönearbete.

En del försvarar användningen av frid med att salem, shalom och peace både är personligt och politiskt, och att vi behöver två ord i svenskan där andra språk har ett ord. Men fred, fredad är personliga även i svenskan. De knyter an till personliga relationer och våra rättigheter att vara fredad från härskartekniker, förtryck och våld. Det är snarare frid, harmoni som är opersonliga. Frid och harmoni är närmast ouppnåliga känslor. De är del av medelklassideal kring lycka och harmoni.

Tillfälligt behöver vi känna frid, balans och harmoni. Vi behöver då och då släppa oro och bekymmer. Tänka på ingenting. Befinns oss i vila. Men att försöka hålla kvar känslan av frid blir en drog. Kamp, engagemang, solidaritet, omsorg, empati, inlevelse skulle då bli omöjliga eftersom dessa inte är frid och harmoni.

Att leva är inte att vara i balans, liv är ur balans, i svängning och i rörelse.

Pingsten krossar barriärer

Pingsten spränger barriärer, barriärer av språk, av religion, av kultur. På pingsten sker detta genom möten utanför sin egen container. Därmed börjar kristi kropp andas. Kroppen får i pingsten liv. Liv förstås inte som egenskap, utan som livlighet, puls, andas ihop.

Pingsten är högljud. I pingsten intensifieras kroppsligheten genom mötet med andra. Kristi kropp, kyrkan, blir då inte en kropp med olika organ. Kristi kropp börjar andas genom det livliga mötet mellan kroppar, mötet med andra.

Pingsten börjar därmed leva gudsriket. Det kommande gudsriket är då ständigt i kommande. Återkommande genom sin puls, livlighet, andning. Det är inte återkommande av kristi identitet, utan återkommande av skillnader som möts och skapar liv.

Tja, det var ungefär så här jag förstod Bengt Andreassons predikan idag, pingsten 2011, i Rosa Huset Lövgärdet, Angered, världen.

Passion

Passionsberättelsen visar hur straffet, korset, omvandlas till befrielse. Den franske filosofen Deleuzes kritik mot passionen är att dess lidelse skapar en brist: Passionen vill något annat än det den gör. Passionen skapar saknad. Politiskt och personligt hindrar den därmed skapandet av det vi vill. Lidandet, lidelsen ersätter då levandet av det liv vi vill leva.

Men det finns en annan passion. Det är när lidelsen, lidandet uppstår ur att vi vill mer än det vi kan. När vi kämpar men misslyckas, när vi kämpar men hindras eller fängslas. Denna passion är i blivande. Mål och medel är ett. Det uppstår dock ett glapp mellan att utföra och att helt och hållet genomföra. Den passion som verkar i det glappet drar sig ur Deleuzes kritik. En sådan lidelse är politiskt produktiv.

Per Herngren
2011-06-08, version 0.1