Frid - från vänskaplig politik till individualism

Frid och fred var från början samma germanska ord. Frid och fred betydde att inte använda våld mot varandra utan istället älska varandra. Det engelska friendly, vänskaplig, har samma germanska ursprung. Även att fria, förklara sin kärlek, har samma etymologi.

Från början hänvisade inte fred till härskare och riken. Det var ett sätt att ta beslut tillsammans, att förhålla sig till varandra, att fungera ihop. Frid och fred var att kunna leva vänskapligt ihop även då en var oense och hade konflikter. Det kopplades till gemensamma beslut, till tinget. Frid och fred gjorde på så sätt alla (hmm, icke livegna män ...) politiska.

Klyfta mellan beslutsfattare och folket

I modern tid, när nationalstater använder nationalismen som religion och tro, produceras en dualism mellan beslutsfattare och folket. Därmed blev det användbart att också skapa en klyfta mellan frid och fred. Denna klyfta mellan frid och fred blev på så sätt en viktig maktteknik för att skilja på folk och regerande. I germanskan var annars folket de som samlades till ting. De som tog beslut.

Frid individualiserades

Frid reducerades till att bli subjektiv upplevelse av harmoni. Frid som hade varit ett praktiskt sätt att hantera konflikter och ta gemensamma beslut utan våld förvandlades till upplevelse av konfliktlöshet. 

Frid blev en del av nationalstaternas individualisering av folket. Ett sätt att skilja det politiska från det personliga. Det politiska skulle "politiker" syssla med.

Fred förstatligades

Fred som tidigare varit ett sätt att göra oss alla politiska hänvisades till relation mellan riken. Ofta fick fred beteckna det krigstillstånd där fienden hade krossats eller underordnat sig.

Uppdelningen förvandlade både frid och fred till effektiva maktmetoder för att göra oss ickepolitiska. För att förlägga regerande någon annanstans än hos folket.

Per Herngren
2014 01 25, version 0.1

Referens

Tore Janson, "Germanerna syns i varenda mening", Språktidningen, januari 2014, s 49.

Folket var en samling

Folket betydde på germanska samling. De som samlades till ting. Men folket kunde också användas som begrepp för andra samlingar. Nationalstater och nationalistiska rörelser har dock förvandlat folket till en kategori. Folket används inte längre för att beteckna samlingar och gemenskaper. Just därför kunde staten lägga beslag på "folket". Folket blev en fantom som legitimerade staten. Myten om nationalstater uppstod. Men det har aldrig funnits någon stat som blivit identiskt med ett folk. Folk blandar sig med varandra.

Laglydig kristen aktivism blir flykt från befrielse

Kyrkor behöver laglydig aktivism för rättvisa, klimat, och rättigheter för att hindra att dess medlemmar förvandlar dem till befrielsekyrkor. Kampanjer mot förtryck, nätverk för klimatet, riksmöten för miljön, seminarier för jämlikhet, gudstjänster för fred, fungerar ifall det är ensidig laglydnad som flykt från befrielse.

Radikala kristna grupper i rika delar av världen fokuserar gärna på laglydig aktivism. Civil olydnad används bara undantagsvis vid extremt våld eller förtryck. Psykologen Erich Fromm vänder på detta. Vill vi ha befrielse och politisk förändring måste engagemangets fokus ligga på olydnad - inte på laglydig aktivism.

Lydnad och lagligt engagemang blir mer av ett undantag eller ett komplement, enligt Erich Fromm. Visst lydnad behövs. Ifall kristen aktivism bara vore olydig så blir det lika mycket flykt från befrielse som ensidig laglydnad. Lydnad behövs för att bevara normer och ordningar. Ordningar behöver ordnas. Laglydig aktivism hjälper till att justera och få ordning på ordningen. Detta behövs också. Olydnad blir dock huvudfokus för de kommuniteter och kyrkor som vill leva befrielse och förändring, leva gudsriket.

Befrielse är olydnad

Befrielse kräver olydnad, enligt Erich Fromm som var del av Frankfurtskolan och som var med och byggde upp kritisk teori. Befrielse är en ständig pågående olydnad. Befrielsekyrkor innebär därför alltid olydnad.

Frihet och olydnad är omöjliga att separera. De är både mål och medel.

"But not only is the capacity for disobedience the condition for freedom; freedom is also the condition for disobedience. If" we are "afraid of freedom," we  "cannot have the courage to be disobedient. Indeed, freedom and the capacity for disobedience are inseparable".

Laglydiga kyrkor hindrar befrielse

Laglydig kristen aktivism är inte bara otillräcklig. Nej, problemet är snarare att lydiga aktioner producerar lydnad. De stärker därmed rådande maktordningar.

Här ligger Fromm nära Henry David Thoreau som i sin Civil olydnad från 1849 skriver att problemet inte är regeringen utan de som protesterar mot orättvisa men ändå lyder. Befrielse är kamp mot organisationers och gruppers lydnad, befrielse blir därmed också en befrielse från laglydig aktivism, fogligt justerande av ordning.

Laglydnad gör kyrkor falska

En religiös och politisk organisation som förkunnar befrielse men utesluter olydnad från sin verksamhet blir, enligt Fromm, osann och falsk. Det som gör den falsk är att den säger sig hävda frihet men producerar underordning, lydnad och ofrihet.

"hence any social, political, and religious system which proclaims freedom, yet stamps out disobedience, cannot speak the truth."

Per Herngren

2014 01 18, version 0.2.2

Referens

Erich Fromm, "Disobedience as a Psychological and Moral Problem", 1963. Publicerad bland annat i Ed. Larence Behrems and Leonard Rosen, Writing and Reading Across the Curriculum, New York: Pearson, 2009, samt även i Erich Fromm, On Disobedience and Other Essays, Routledge & Kegan Paul, 1984.

Delar av denna text var tidigare publicerad på: Per Herngren, Fokus olydnad inte laglydig aktivism: Erich Fromm, 2013.

Välkommen! Helgkurs i ickevåld & konflikthantering lö-sö 22-23 februari

Välkommen på helgkurs! (OBS sänkt kurspris.)

Jämlikare samarbete & konflikthantering

lördag-söndag 22-23 februari 2014 i Göteborg

Anmälan

Deltagarna övar ett brett spektrum av metoder för effektivare och jämlikare samarbete, dialog, ickevåld, samt för att ingripa vid konflikter, övergrepp och härskartekniker.

Detta är en professionell konflikthanteringskurs som är öppen både för de som vill fortbilda sig och för de som vill börja lära sig konflikthantering. Kursen bygger på metoder från performativ förverkligande feminism, proaktiv konflikthantering samt ickevåld. Kursen innehåller inga Aha!-övningar eller värderingsövningar. Istället används realistiska situationer och metoder.

Kursledare Per Herngren har gett ut nio böcker på fyra språk. Han är utsedd till Årets Folkbildare i Sverige. Han har utbildat i samarbets- och beslutstekniker sedan 1985. Han har lett kurser i Europa, i Syd- och Nordamerika samt i Mellanöstern. Läs mer om Per Herngren.

 

Kurspriset är sänkt tack vare samarbete med Urban Studies, Göteborgs Universitet och Chalmers.

Anmälan och praktisk info på Studieförbundet Bilda

http://ickevald.net/perherngren/kurser.htm#2014feb

Tid: 10.00-17.00 båda dagarna
Plats: Göteborgs Universitet, Chalmers, Urbana Studier, Hammarkulletorget 62B, vån 7, Hållplats "Hammarkullen", Göteborg.
Pris: 1500 kr inkl kaffe och fika (Sänkt pris tack vare bidrag. Tidigare var priset 1900 kr).
Anmälan: Studieförbundet Bilda.
Kontakt: Ingela Bergström, 0322-795 97,
ingela.bergstrom(snabel-a)bilda.nu.
Per Herngren 070-8877211, konfliktingripande(snabel-a)gmail.comBoende: Centrala hotell och vandrarhem i Göteborg ligger 15-30 minuter med spårvagn till kurslokalen.

Härma inte Jesus

I radikala kommuniteter lanseras ibland att vi ska likna Jesus, göra som Jesus, leva som Jesus, bli som Jesus. Filosofen Gilles Deleuze visar hur Jesus snarare lär oss att göra något annat.

I varje jesusberättelse ingriper Jesus i en maktordning och skapar skillnad. Han är olydig mot en ordning samtidigt som han bygger en helt annan ordning. Det vi som gemenskaper behöver upprepa med Jesus är inte likhet utan skapande av skillnad.

Jesus revolution, gudsriket, genomförs alltså inte genom repetition av likhet utan genom repetition av skillnad.

Kommuniteter och kyrkor behövs för att skapa skillnad. Och därmed tränga undan och ersätta ordningar som bygger likhet och normalitet.

Per Herngren
2013 11 22, version 0.1

Referens

 Gilles Deluze, Difference and Repetition, New York, Columbia University Press, 1994, orginal 1968.

Frid utesluter fred

Fred är sammanflätat med konflikt. Fred är hur konflikter hanteras utan orättvisa, våld eller förtryck. Fred behövs eftersom relationer inte är harmoniska. Harmoni behöver inte fred. När frid och harmoni råder är fred irrelevant. Relationer utan konflikter behöver ingen fred. 

Fred med sig själv. Komma till freds med sig själv är hur jag hanterar tillkortakommande och skuld utan att angripa mig själv, utan att hamna i ångest eller depression. Den lycklige behöver inte fred med sig själv.

Komma till freds med sitt liv är möjligt trots att livet inte alltid varit gott mot en.

Fred i en relation ger utrymme att samarbeta eller hålla ihop även då vi inte är bästisar, även när smekmånaden är över, även när relationen kan vara kämpig.

Fred i en grupp är ett bejakande av att det finns konflikter i gruppen. En grupp som befinner sig i "intimitetens konsensus" (Vi förstår varandra såå! Ååh, vi tänker precis samma!) behöver inte fred.

Fred med sin kyrka är irrelevant för den "nyfrälste". Däremot är det en möjlighet för den som blivit utsatt för en kyrka som gjort en illa, eller som blivit övergiven av sin kyrka.

Fred i samhällen och mellan samhällen skapar utrymme att lösa problem och konflikter utan att ta till ojämlikhet, våld och hot.

Fredshälsningar till varandra har sitt ursprung i "vare fredad". Hälsningen "vandra i fred!" har under årtusenden uttryckt en önskan att den andre inte ska bli rånad och överfallen. Frid hade en gång i tiden betydelsen fredad i motsatt till fredlös. Jämför också med "fristad". Genom förandligande av kyrka och kristendom har frid fått betydelsen harmoni. Frid blir i dessa fall ett sätt att göra kristendomen subjektiv, till subjektiv upplevelse. Frid har i modern tid förvandlats till individuell och subjektiv känsla till skillnad mot fred som är relation.

Bibeln och dess kristendom handlar om rätt vid orätt, ingripa i förtryck och ojämlikhet. Och om att göra sig sårbar inför våld. Om att inte ha kontroll och om att kunna misslyckas. 

Kristendomen och bibeln bryr sig inte så mycket om hur vi ska bli riktigt goda vänner. Eller fortsätta att vara bästisar. Inte heller om hur vi ska uppnå harmoni och frid. 

Kristendomen är inte en religion som intresserar sig för lyckan. Hur du ska lyckas. Kristendomen gör dig inte lycklig. Andra religioner, läror och praktiker ägnar sig åt sådant. När det pratas om frid i kyrkor används det dock alltför ofta som medel för att omvända kristendomen så den blir religion tillägnad harmoni och lycka.

Per Herngren
2013 11 03, version 0.1