Bön som flykt från bön

Bön är att inte klara sig själv. Bön ropar efter varandra. Bön förverkligar i beroende. Bön förverkligar beroende. Bön bygger ömsesidig hjälp snarare än hjälp till självhjälp. 

Bön bygger osäkra samhällen inte säkra. Bön är befrielse genom osäkerhet. Befrielse är beroende av osäkerhet. Bön är osäkerhetspolitik.

Bön gör oss sårbara för våld och förtryck. Bön är sårbarhet som går in i våld och förtryck. Bön är sårbarhetspolitik.

När bön i kyrkor görs om till batteri, till påfyllande kraft, till magisk fetischism, till upplevelse, till något fint, då görs bön till flykt från bön.

Per Herngren
2014 04 27, version 0.2

Hur Jesus tämjdes och blev mild och fridsam

Här är en intressant text om hur Jesus redan av evangelieförfattarna började förvandlas från revolutionär till mild och fridsam.

Resa Azlan Att tämja en revolutionär

Här är en sammanfattning i slutet av texten:
"De kristna kände också ett behov av att distansera sig från det revolutionära nit som hade lett till att Jerusalem raserades. På så sätt fick den äldsta kyrkan en möjlighet att avvärja det hämndgiriga Roms vrede och kunde rikta sitt evangeliska budskap främst mot romarna, eftersom den judiska läran inte längre var accepterad. Därmed inleddes den långa process där Jesus förvandlades från revolutionär judisk nationalist till en fridsam andlig ledare... Det var en Jesus som romarna kunde godta och faktiskt godtog trehundra år senare".

Reza Aslan (född 1972) är iransk-amerikansk religionshistoriker och sociolog, och författare till den prisbelönta boken ”No God but God”, en bok om islam.
Texten är hämtad ur hans uppmärksammade bok ”Upprorsmakaren – berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus” som ges ut på Weyler förlag i maj (”Zealot. The life and times of Jesus of Nazareth”)

Nära naturen: kommunitet skapar vithet

Små välvilliga mekanismer kan få antirasistiska kristna kommuniteter att oavsiktligt producera vithet och avstånd (apartheid) till bruna.

1. Längtan till naturen, odlande och det fridfulla blir lätt flykt från flyktingar, bruna och hemlösa; flykt från dem som grannar, samarbete och umgänge.
2. "Vardagsgemenskap" i kommuniteten kan bygga en inspirerande och "påfyllande" vit oas. En oas från kommunitetens engagemang i kyrkan med att hjälpa. Vardagsgemenskapen blir i så fall i sig en flykt från vardagen med bruna och hemlösa.
3. Regelbunden intim bön i hemmet frestar gärna till de vitas bön. Bön som vit intimitet. Och vitas bön för de bruna.

Har ni fler exempel eller funderingar? Skriv gärna kommentar!

Per Herngren
2014 04 10, version 0.1.1

"Åhöraregudstjänst"

Jag prövade att börja använda ett nytt ord förra året: åhöraregudstjänst. Det är en gudstjänst som gör deltagare till åhörare istället för deltagare.

Under en åhöraregudstjänst lyder åhörare olika instruktioner. De sjunger en sång. Ställer sig upp. Sätter sig ner. De läser en bön. De samtalar inte. De deltar inte med tankar under predikan.

I åhöraregudstjänst görs deltagare till individer. När det i bibeln eller psalmboken står "oss" läses det "mig". Ett "vi" läses "jag".

Gemenskapen betonas, men gemenskapen är till för individen, för att ge kraft till individen.

Ett sätt att befria gudstjänsten ur åhöraregudstjänst är att med kaffe och te sitta vid småbord. Och att under predikan få tillfälle att samtala vid borden, exempelvis genom runda i smågrupper.  Alla får på så sätt möjlighet att delta i predikan.

Ett annat sätt är att inspirerat av den första nattvarden göra nattvarden till en måltid, där nattvardsgäster äter och samtalar med varandra. En del av nattvarden kan innehålla instiftelseorden och fungera ungefär som dagens nattvarder, tja, förutom individualiseringen av nattvarden då.

Per Herngren

2013 03 16, version 0.1

Gud är verb

Gudsnamnet Jhvh eller Jahve har den språkliga formen av ett verb. Ordbegynnelsen visar att det är något pågående, enligt Ola Wikander, exeget och lärare i klassisk hebreiska. Resten av ordet är från hyh vilket kan översättas till vara eller bliva. Det kan också läsas skapa.

I Giles Deleuzes filosofi är varat i blivande snarare än i ett konstant vara. Det stämmer med förståelsen av gud som skapande. Gud är blivande liv, blivande kärlek, blivande jämlikhet, blivande ickevåld, blivande befrielse.

Vi frestas här dock att läsa in något avklarat. Tjaha, då var det klart. Revolutionen är genomförd. Och nu?

För att skapandet, blivandet, inte ska reduceras till något som är färdigt eller som förskjuts till framtid får vi med Deleuze snarare läsa Gud som blivande av blivande, skapande av skapande. Då blir det inte skapande av kärlek punkt slut, utan skapande av det som skapar kärlek. Solidaritet som skapar solidaritet. Jämlikhet som skapar jämlikhet. Befrielse som skapar befrielse.

Målet förverkligas hela tiden. Och målet blir medlet för att uppnå målet. Gud är mål och medel som ett.

Därigenom blir dessutom vi indragna. Gud som handling skulle annars kunna läsas som att vi inte behöver handla, att vi är passiva eller lydiga. Gud som skapande av skapande gör oss, djur och växter medskapande.

Ifall vi är medskapande med skapandet (Gud) blir vårt organiserande ett organiserande av organiserande. Istället för att utföra en revolution, istället för en samhällelig omvändelse som skulle vara helt genomförd, är vi snarare med och bygger revolutioner som bygger revolutioner.

Befrielse innebär alltid olydnad mot härskande ordningar (Erich Fromm). Befrielse som bygger befrielse innebär i så fall olydnad som organiserar olydnad.

Hmm, Gud är alltså vare sig styrande eller ett batteri. Gud är det som får oss (och annan materia) att fortleva, som får oss att bygga det som bygger vidare.

Per Herngren
2014 03 08, version 0.1

Referens

Ola Wikander, "Gud är ett verb", Språktidningen mars 2014, s 56-57.
Ola Wikander, Gud är ett verb - tankar om Gamla testamentet, Norstedts, 2014.

Hur organiserar vi gudsriket? Surdeg

Jäst och bakterier blandar sig i mjöl och socker. Och tillsammans med degen sätter de fart och får liv. Var för sig händer inte så mycket. Det är bara genom att blanda sig i som dessa egenskaper uppstår.

Gudsriket organiseras genom samarbete. Samarbete som blandar sig i. Genom att blanda sig i maktordningar ändras dessas egenskaper. Ett gudsrike som blandar sig i genomsyrar. Bara genom att blanda sig i andra ordningar skapas liv, ett liv som kan fortsätta genomsyra. Ett liv som skapar liv.

"”Himmelriket är som en surdeg som en ... arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”" (Matteus 13:32-33)

Per Herngren
2014 02 11, version 0.1

Referens

Matteusevangeliet, 13:32-33, Bibel 2000.

Hur organiserar vi gudsriket? Senapsfrön

Gudsriket organiseras på märkliga sätt. Det är inte centralstyrt av någon regering, ledare, präst eller härskargud. Det underordnar sig inte en Stor Ordning. Det trasslar in sig. Det ingriper i död och förtryck. Det mångfaldigar sig och gräver ner sig på oväntade ställen.

Senapsfrön

Gudsriket vänder på vår föreställning om helhet och del. Helheten byggs in som del i delen. Det stora finns inte i det stora. Det stora finns i det lilla.

Gudsriket är inte ett framtida mål. Gudsriket är det som börjar. Mål och medel blir ett, intrasslat. Målet blir medlet. Medlet är redan målet. Varje grupp, möte, kommunitet, matlag, kyrka, aktion och varje samhälle organiseras som gudsriket. Därmed är gudsriket också det som organiserar gudsriket.

Gudsriket bygger gudsriket. Liv ger liv. Solidaritet skapar solidaritet. Jämlikhet ger jämlikhet. Omsorg ger omsorg. Gudsriket är både samhälle och handling.  Gudsriket bjuder in. Lev med oss!

"”Himmelriket är som ett senapskorn som en ... sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”" (Matteus 13:31)

Per Herngren
2014 02 06, version 0.1

Bortom liknelser - bilaga

Ovanstående citat betecknas som liknelse på svenska. Det gör inte jag. Jag förstår dem som översättningar av faktisk dynamik.

Andra möjliga översättningar än 'liknelse'

Jag gissar att Jesus istället för liknelse mer menar som 1,3 och 5 nedan än som likhet, metafor eller liknelse.

par-ab-ol-ay
1) a placing of one thing by the side of another, juxtaposition, as of ships in battle 2) metaph. 2a) a comparing, comparison of one thing with another, likeness, similitude 2b) an example by which a doctrine or precept is illustrated 2c) a narrative, fictitious but agreeable to the laws and usages of human life, by which either the duties of men or the things of God, particularly the nature and history of God's kingdom are figuratively portrayed 2d) a parable: an earthly story with a heavenly meaning 3) a pithy and instructive saying, involving some likeness or comparison and having preceptive or admonitory force 3a) an aphorism, a maxim 4) a proverb 5) an act by which one exposes himself or his possessions to danger, a venture, a risk.
( http://www.greekbible.com/l.php?parabolh/_n-----asf-_pπαραβολή,n)

Bibeln har inga liknelser

Liknelser' neutraliserar berättelserna i bibeln. Det blir ett maktbegrepp för att göra bibeln menlös och ickekrävande. Jag föreslår att man istället använder ordet översättning. Bibelns berättelser innehåller faktiska innovationer, förslag på möjliga lösningar. Dessa kan vara bra eller dåliga, de behöver alltid översättas och finslipas. Liknelse gör istället bibeln till ett pedagogiskt problem. Liknelse gör bibelläsningen individuell och subjektiv. Liknelser i bibeln blir till för att jag bättre ska förstå en helt annan mening, något liknande. Meningen i liknelsen skulle alltså finnas gömd någon annanstans. Eftersom meningen mystifieras går den inte att se, vi behöver därför se något liknande för att förstå. Liknelsen blir därmed en paranoid kod. Var hittar jag den där meningen som finns någon annanstans än i bibeltexten? Meningen i bibeln blir inte framför bibeln, hur kan detta användas? Meningen hamnar bakom, bortanför bibeln, som något som inte kan uppfattas direkt.En bra översättning görs väldigt respektfull. Hur översätter vi detta i det här lokala sammanhanget? En bra översättning tappar ofta likheten. Det som försöker likna missar ofta den faktiska betydelsen.
(http://befrielseteologi.blogspot.se/2011/10/bibeln-har-inga-liknelser.html)

Referens

Matteusevangeliet, 13:31, Bibel 2000.
http://www.greekbible.com/l.php?parabolh/_n-----asf-_pπαραβολή,n
http://befrielseteologi.blogspot.se/2011/10/bibeln-har-inga-liknelser.html

Frid - från vänskaplig politik till individualism

Frid och fred var från början samma germanska ord. Frid och fred betydde att inte använda våld mot varandra utan istället älska varandra. Det engelska friendly, vänskaplig, har samma germanska ursprung. Även att fria, förklara sin kärlek, har samma etymologi.

Från början hänvisade inte fred till härskare och riken. Det var ett sätt att ta beslut tillsammans, att förhålla sig till varandra, att fungera ihop. Frid och fred var att kunna leva vänskapligt ihop även då en var oense och hade konflikter. Det kopplades till gemensamma beslut, till tinget. Frid och fred gjorde på så sätt alla (hmm, icke livegna män ...) politiska.

Klyfta mellan beslutsfattare och folket

I modern tid, när nationalstater använder nationalismen som religion och tro, produceras en dualism mellan beslutsfattare och folket. Därmed blev det användbart att också skapa en klyfta mellan frid och fred. Denna klyfta mellan frid och fred blev på så sätt en viktig maktteknik för att skilja på folk och regerande. I germanskan var annars folket de som samlades till ting. De som tog beslut.

Frid individualiserades

Frid reducerades till att bli subjektiv upplevelse av harmoni. Frid som hade varit ett praktiskt sätt att hantera konflikter och ta gemensamma beslut utan våld förvandlades till upplevelse av konfliktlöshet. 

Frid blev en del av nationalstaternas individualisering av folket. Ett sätt att skilja det politiska från det personliga. Det politiska skulle "politiker" syssla med.

Fred förstatligades

Fred som tidigare varit ett sätt att göra oss alla politiska hänvisades till relation mellan riken. Ofta fick fred beteckna det krigstillstånd där fienden hade krossats eller underordnat sig.

Uppdelningen förvandlade både frid och fred till effektiva maktmetoder för att göra oss ickepolitiska. För att förlägga regerande någon annanstans än hos folket.

Per Herngren
2014 01 25, version 0.1

Referens

Tore Janson, "Germanerna syns i varenda mening", Språktidningen, januari 2014, s 49.

Folket var en samling

Folket betydde på germanska samling. De som samlades till ting. Men folket kunde också användas som begrepp för andra samlingar. Nationalstater och nationalistiska rörelser har dock förvandlat folket till en kategori. Folket används inte längre för att beteckna samlingar och gemenskaper. Just därför kunde staten lägga beslag på "folket". Folket blev en fantom som legitimerade staten. Myten om nationalstater uppstod. Men det har aldrig funnits någon stat som blivit identiskt med ett folk. Folk blandar sig med varandra.

Laglydig kristen aktivism blir flykt från befrielse

Kyrkor behöver laglydig aktivism för rättvisa, klimat, och rättigheter för att hindra att dess medlemmar förvandlar dem till befrielsekyrkor. Kampanjer mot förtryck, nätverk för klimatet, riksmöten för miljön, seminarier för jämlikhet, gudstjänster för fred, fungerar ifall det är ensidig laglydnad som flykt från befrielse.

Radikala kristna grupper i rika delar av världen fokuserar gärna på laglydig aktivism. Civil olydnad används bara undantagsvis vid extremt våld eller förtryck. Psykologen Erich Fromm vänder på detta. Vill vi ha befrielse och politisk förändring måste engagemangets fokus ligga på olydnad - inte på laglydig aktivism.

Lydnad och lagligt engagemang blir mer av ett undantag eller ett komplement, enligt Erich Fromm. Visst lydnad behövs. Ifall kristen aktivism bara vore olydig så blir det lika mycket flykt från befrielse som ensidig laglydnad. Lydnad behövs för att bevara normer och ordningar. Ordningar behöver ordnas. Laglydig aktivism hjälper till att justera och få ordning på ordningen. Detta behövs också. Olydnad blir dock huvudfokus för de kommuniteter och kyrkor som vill leva befrielse och förändring, leva gudsriket.

Befrielse är olydnad

Befrielse kräver olydnad, enligt Erich Fromm som var del av Frankfurtskolan och som var med och byggde upp kritisk teori. Befrielse är en ständig pågående olydnad. Befrielsekyrkor innebär därför alltid olydnad.

Frihet och olydnad är omöjliga att separera. De är både mål och medel.

"But not only is the capacity for disobedience the condition for freedom; freedom is also the condition for disobedience. If" we are "afraid of freedom," we  "cannot have the courage to be disobedient. Indeed, freedom and the capacity for disobedience are inseparable".

Laglydiga kyrkor hindrar befrielse

Laglydig kristen aktivism är inte bara otillräcklig. Nej, problemet är snarare att lydiga aktioner producerar lydnad. De stärker därmed rådande maktordningar.

Här ligger Fromm nära Henry David Thoreau som i sin Civil olydnad från 1849 skriver att problemet inte är regeringen utan de som protesterar mot orättvisa men ändå lyder. Befrielse är kamp mot organisationers och gruppers lydnad, befrielse blir därmed också en befrielse från laglydig aktivism, fogligt justerande av ordning.

Laglydnad gör kyrkor falska

En religiös och politisk organisation som förkunnar befrielse men utesluter olydnad från sin verksamhet blir, enligt Fromm, osann och falsk. Det som gör den falsk är att den säger sig hävda frihet men producerar underordning, lydnad och ofrihet.

"hence any social, political, and religious system which proclaims freedom, yet stamps out disobedience, cannot speak the truth."

Per Herngren

2014 01 18, version 0.2.2

Referens

Erich Fromm, "Disobedience as a Psychological and Moral Problem", 1963. Publicerad bland annat i Ed. Larence Behrems and Leonard Rosen, Writing and Reading Across the Curriculum, New York: Pearson, 2009, samt även i Erich Fromm, On Disobedience and Other Essays, Routledge & Kegan Paul, 1984.

Delar av denna text var tidigare publicerad på: Per Herngren, Fokus olydnad inte laglydig aktivism: Erich Fromm, 2013.

Välkommen! Helgkurs i ickevåld & konflikthantering lö-sö 22-23 februari

Välkommen på helgkurs! (OBS sänkt kurspris.)

Jämlikare samarbete & konflikthantering

lördag-söndag 22-23 februari 2014 i Göteborg

Anmälan

Deltagarna övar ett brett spektrum av metoder för effektivare och jämlikare samarbete, dialog, ickevåld, samt för att ingripa vid konflikter, övergrepp och härskartekniker.

Detta är en professionell konflikthanteringskurs som är öppen både för de som vill fortbilda sig och för de som vill börja lära sig konflikthantering. Kursen bygger på metoder från performativ förverkligande feminism, proaktiv konflikthantering samt ickevåld. Kursen innehåller inga Aha!-övningar eller värderingsövningar. Istället används realistiska situationer och metoder.

Kursledare Per Herngren har gett ut nio böcker på fyra språk. Han är utsedd till Årets Folkbildare i Sverige. Han har utbildat i samarbets- och beslutstekniker sedan 1985. Han har lett kurser i Europa, i Syd- och Nordamerika samt i Mellanöstern. Läs mer om Per Herngren.

 

Kurspriset är sänkt tack vare samarbete med Urban Studies, Göteborgs Universitet och Chalmers.

Anmälan och praktisk info på Studieförbundet Bilda

http://ickevald.net/perherngren/kurser.htm#2014feb

Tid: 10.00-17.00 båda dagarna
Plats: Göteborgs Universitet, Chalmers, Urbana Studier, Hammarkulletorget 62B, vån 7, Hållplats "Hammarkullen", Göteborg.
Pris: 1500 kr inkl kaffe och fika (Sänkt pris tack vare bidrag. Tidigare var priset 1900 kr).
Anmälan: Studieförbundet Bilda.
Kontakt: Ingela Bergström, 0322-795 97,
ingela.bergstrom(snabel-a)bilda.nu.
Per Herngren 070-8877211, konfliktingripande(snabel-a)gmail.comBoende: Centrala hotell och vandrarhem i Göteborg ligger 15-30 minuter med spårvagn till kurslokalen.

Härma inte Jesus

I radikala kommuniteter lanseras ibland att vi ska likna Jesus, göra som Jesus, leva som Jesus, bli som Jesus. Filosofen Gilles Deleuze visar hur Jesus snarare lär oss att göra något annat.

I varje jesusberättelse ingriper Jesus i en maktordning och skapar skillnad. Han är olydig mot en ordning samtidigt som han bygger en helt annan ordning. Det vi som gemenskaper behöver upprepa med Jesus är inte likhet utan skapande av skillnad.

Jesus revolution, gudsriket, genomförs alltså inte genom repetition av likhet utan genom repetition av skillnad.

Kommuniteter och kyrkor behövs för att skapa skillnad. Och därmed tränga undan och ersätta ordningar som bygger likhet och normalitet.

Per Herngren
2013 11 22, version 0.1

Referens

 Gilles Deluze, Difference and Repetition, New York, Columbia University Press, 1994, orginal 1968.

Frid utesluter fred

Fred är sammanflätat med konflikt. Fred är hur konflikter hanteras utan orättvisa, våld eller förtryck. Fred behövs eftersom relationer inte är harmoniska. Harmoni behöver inte fred. När frid och harmoni råder är fred irrelevant. Relationer utan konflikter behöver ingen fred. 

Fred med sig själv. Komma till freds med sig själv är hur jag hanterar tillkortakommande och skuld utan att angripa mig själv, utan att hamna i ångest eller depression. Den lycklige behöver inte fred med sig själv.

Komma till freds med sitt liv är möjligt trots att livet inte alltid varit gott mot en.

Fred i en relation ger utrymme att samarbeta eller hålla ihop även då vi inte är bästisar, även när smekmånaden är över, även när relationen kan vara kämpig.

Fred i en grupp är ett bejakande av att det finns konflikter i gruppen. En grupp som befinner sig i "intimitetens konsensus" (Vi förstår varandra såå! Ååh, vi tänker precis samma!) behöver inte fred.

Fred med sin kyrka är irrelevant för den "nyfrälste". Däremot är det en möjlighet för den som blivit utsatt för en kyrka som gjort en illa, eller som blivit övergiven av sin kyrka.

Fred i samhällen och mellan samhällen skapar utrymme att lösa problem och konflikter utan att ta till ojämlikhet, våld och hot.

Fredshälsningar till varandra har sitt ursprung i "vare fredad". Hälsningen "vandra i fred!" har under årtusenden uttryckt en önskan att den andre inte ska bli rånad och överfallen. Frid hade en gång i tiden betydelsen fredad i motsatt till fredlös. Jämför också med "fristad". Genom förandligande av kyrka och kristendom har frid fått betydelsen harmoni. Frid blir i dessa fall ett sätt att göra kristendomen subjektiv, till subjektiv upplevelse. Frid har i modern tid förvandlats till individuell och subjektiv känsla till skillnad mot fred som är relation.

Bibeln och dess kristendom handlar om rätt vid orätt, ingripa i förtryck och ojämlikhet. Och om att göra sig sårbar inför våld. Om att inte ha kontroll och om att kunna misslyckas. 

Kristendomen och bibeln bryr sig inte så mycket om hur vi ska bli riktigt goda vänner. Eller fortsätta att vara bästisar. Inte heller om hur vi ska uppnå harmoni och frid. 

Kristendomen är inte en religion som intresserar sig för lyckan. Hur du ska lyckas. Kristendomen gör dig inte lycklig. Andra religioner, läror och praktiker ägnar sig åt sådant. När det pratas om frid i kyrkor används det dock alltför ofta som medel för att omvända kristendomen så den blir religion tillägnad harmoni och lycka.

Per Herngren
2013 11 03, version 0.1

Befrielseteologi eller medvetandegöra

I kyrkor och kommuniteter använder radikala kristna gärna bibelord, film och högläsning av olika texter för att sätta igång samtal. Dessa samtal kan dra åt olika håll. I tradition från upplysning, medvetandegörande och gnosticism handlar samtalen gärna om hur deltagarna ska bli medvetna om, och kanske även avslöja, våld, förtryck och olika maktordningar.

Föreställningen är att ökat medvetande om makt och förtryck leder till förändring. Det skulle dock kunna vara så att fokus på medvetandegörande istället är en flykt från befrielse. Den radikale psykoanalytikern Erich Fromm menar att befrielse är olydnad. Men vi dras till att istället fly befrielse in i lydnad.

Befrielseteologi och basgrupper i Latinamerika använder texter, bilder och film på ett möjligen mer befriande sätt än västerländska kyrkors fokus på "medvetandegörande". Samtalen i basgrupper i Latinamerika fokuserar på: Vad har denna text eller denna film med vår situation att göra? Hur intervenerar den här bilden i vårt sammanhang? Hur tvingar filmen oss att ändra på vårt organiserande och på våra samhällen? Vad är det för nya innovationer vi kan utveckla utifrån det här bibelordet? Vad säger den här berättelsen om hur vi kan skapa befrielse?

Motsättningen mellan dessa olika traditioner handlar delvis om hur vi begriper "text". Handlar texter om att läsaren ska förstå meningen bakom dem? Eller handlar texter snarare om att läsa dem som tilltal? Detta ger två motsatta riktningar i texten. Vänder sig texten till oss och intervenerar i våra liv? Eller vänder vi oss mot texten för att förstå en mening som gömmer sig i texten?

Per Herngren
2013 10 20, version 0.1.1

Referens

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.

Du duger! Men duger vi?

Vi har inte kommit till predikan än, och i två sånger har jag redan sjungit att jag duger. Alla moment i gudstjänsten förklaras ordentligt så ingen ska uppfatta att här träffas innegänget, de förtrogna. Förutom den här kyrkan rör jag mig även i en annan kyrka vilken också betonar att du duger. Och att du är välkommen. Till vad?

Ifall inte kyrkor erbjuder olydnad och intervention i våld och förtryck, möjligheter till rättvis fördelning av makt och resurser, så blir jag snarare välkomnad in i rådande maktordningar. Problemet tycks främst vara ifall jag vore utanför ordningen. Detta blir extra tydligt när kyrkan kämpar mot utanförskap, snarare än för jämlikhet och rättvis fördelning av makt. Begreppet utanförskap gör Dom utanför till problemet, att de är utanför är problemet. Lösningen är innanför. Att få in Dom som är utanför.

En ensidig betoning på att du duger, att du inte ska känna dig utanför, återskapar en uppdelning i Vi och Dom. Och där Vi utpekas som lösningen. Och där Vi legitimeras som lösningen genom att omsluta alla. Kyrkan välkomnar dig inte att vara med och innovativt förändra maktordningar. Tja, förutom att få ordningarna att bli mer välkomnande. Kyrkan ordnar så ingen ska bli utanför ordningen. Kyrkan får ordning på ordningen.

Jag duger och är välkommen till kapitalism, lönearbete och nationalstat. Jag duger som enskild. Som enskild individ ska jag känna att jag är välkommen in i ordningen.

Kyrkors kamp mot utanförskap kan legitimera rådande ordningar som just rådande. Som ordningar som borde välkomna mig. Där jag egentligen hör hemma. Där jag borde känna mig hemma. Där det är tänkt att jag ska inordna mig.

Här riskerar även radikal rättighetspolitik att legitimera rådande ordningar. Homosexuella, bisexuella och transpersoner har rätt att vara med, rätt att på lika villkor ordnas in i ordningen, rätt att inte diskrimineras. Hmm, men är ordningen rätt? Ordningen är kanske orätt. Den borde kanske queeras, trängas undan av andra ordningar?

Kyrkor reduceras ibland till välkomnande oaser som gör det möjligt med allt hårdare kapitalism, individualism och nationalism. Att tillsammans försöka leva gudsriket ersätts med individuell känsla av frid. Känn att du duger. Här kan du ladda batterierna. Gå i frid. Inte ilska. Gå absolut inte i ilska.

Per Herngren
2013 10 13, version 0.2

Kyrka+kapitalism=uppoffrande individualism: Erich Fromm

Tillsammans skapade kapitalism och protestantism en ensam och tung individualism. Det är inte främst en egoistisk individualism utan snarare en uppoffrande individualism. Kapitalism skapar moral. Enligt psykologen Erich Fromm genererar denna uppoffrande moral ofta febril aktivitet.

Strävan att göra något, hjälpa till är en hybrid av protestantism och kapitalism. Individen, deras gemensamma avkomma, känner sig obetydlig och tyngs av bördan att hen borde ställa upp. Hen tar sig ur hopplösheten genom att göra sig upptagen.

"the feeling of powerlessness and insignificance, ... represent a state of mind ... One possible way to escape this unbearable state of uncertainty and the paralysing feeling of one's own insignificance is the very trait which became so prominent in Calvinism: the development of a frantic activity and a striving to do something." (Fromm, Escape from freedom, p 78-79)

Vinst och asketism

I och med bonus och vinster förknippar vi gärna kapitalism med överflöd, rofferi och tjuveri. Men överflödet gäller bara vissa. Arbetarklass och lägre medelklass lär av kapitalismen att leva ett uppoffrande liv: ett liv ägnat åt lönearbete, stat, nation, egna hem, familj, banklån, besparing. Denna asketism har kapitalismen tagit över från protestantismen.

"Besides the affirmation of the individual which capitalism brought about, it also led to a self-negation and asceticism which is the direct continuation of the Protestant spirit." (Fromm, Escape from freedom, p 94-94)

Ömsesidig förstärkning

Kapitalism och protestantism är ett motvilligt par och deras relation kommer mer ur resonans mellan dem än gemensamt syfte. Genom att kapitalism och protestantism hamnar i resonans börjar de oavsiktligt förstärka olika saker hos varandra.

Även kristen antikapitalism hamnar lätt i resonans med kapitalism. Ett exempel är när radikala kristna individuellt ska leva enkelt, istället för att experimentera med, och bygga upp, olika former av gemensam, solidarisk ekonomi och egendom. Ansträngningarna att som enskilda leva enkelt, ickekonsumistiskt och klimatsmart förstärker kapitalismens individualism: en individualism som lägger bördan på individen. En individualism som använder även fritiden till att göra sig upptagen istället för att bygga befriande förändring.

"In Calvinism this meaning of effort was part of the religious doctrine. Originally it referred essentially to moral effort, ... These considerations show that the compulsion to unceasing effort and work was far from being in contradiction to a basic conviction of man's powerlessness; rather was it the psychological result. Effort and work in this sense assumed an entirely irrational character. They were not to change fate" (Fromm, Escape from freedom, p 80)

Per Herngren
2013, version 0.1

Referens

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.

Bilaga

Kapitalism och kyrkor producerar negativ frihet

Kapitalism gör, tillsammans med flera kyrkor, individen fri från gemenskapens krav. Det är en frihet-från snarare än en positiv befriande frihet. Individen blir själv ansvarig för sitt öde. Genom att kapitalism och protestantism samtidigt producerar uppoffring görs även individen ansvarig för jobb, samhälle och ekonomi. Individen blir dessutom ansvarig för världen: fattigdom, klimatpåverkan och miljöförstöring.

"the general characteristics of capitalistic economy: the principle of individualistic activity. In contrast with the feudal system of the Middle Ages under which everybody had a fixed place in an ordered and transparent social system, capitalistic economy put the individual entirely on his own feet. What he did, how he did it, whether he succeeded or whether he failed, was entirely his own affair. That this principle furthered the process of individualisation is obvious and is always mentioned as an important item on the credit side of modern culture. But in furthering "freedom from", this principle helped to sever all ties between one individual and the other and thereby isolated and separated the individual from his fellow men. This development had been prepared by the teachings of the Reformation." (Erich Fromm Escape from freedom p 93-94)

Hur kyrkor lever samhällsförändring - Lisa Lottadotter Gerenmark

Gästbloggaren Lisa Lottadotter Gerenmark är diakon i Vårgårda, samt medlem i Motståndskommuniteten Fikonträdet och plogbillarna och hon är även ageravolontär, bland annat i Sydafrika. Hennes artikel nedan publicerades i Svensk Kyrkotidning 2013.

När Jesus gick på jorden bröt han regel efter regel, allt för människans skull. Han botade sjuka på sabbaten, talade med kvinnor och delade bröd med samhällets outsiders. Genom att bryta de gällande ordningarna så skapade han också nya ordningar för hur vi som människor ska leva och vara mot varandra.

Som kristna ska vi leva i Jesu efterföljd.

Att arbeta med globala rättvisefrågor är inte bara att samla in pengar, lika lite som diakoni bara är själavårdssamtal. Global rättvisa handlar om att vi som människor måste förstå att vårt sätt att leva påverkar hela jorden och i sin tur också människor på andra sidan jordklotet, människor som svälter eller tvingas fly från krig. Globalt rättvisearbete är inte insamling av pengar för att stilla vårt dåliga samvete, det handlar om att påverka vårt sätt att leva. 20% av världens befolkning lever på 80% av världens tillgångar, vi tillhör de 20 procenten, vi måste ta ansvar för det.

Jag skulle vilja säga att globalt rättvisearbete handlar om att leva gudsriket här och nu, eller om en pratar Gandhi – leva så att mål och medel blir ett. Genom direkt aktion kan vi genom våra handlingar här och nu göra vår värld bättre. Jesus använde sig av direkt aktion, genom hans direkta handlingar förvandlades de utstötta till jämlikar.

Jag ska ge några exempel på hur vi som kyrka kan leva Gudsriket här och nu.

Klimat

Om vi som kyrka minskar våra utsläpp genom att exempelvis äta mindre kött eller handla ekologiskt så bidrar vi direkt till en bättre värld där människor inte behöver fly på grund av översvämningar eller återkommande orkanstormar. 

Krig och konflikt

Om vi går in på en vapenfabrik och firar gudstjänst så omvandlar vi genom vår handling den vapenfabriken till ett Guds hus, om några dessutom avrustar vapen under gudstjänstens gång så förvandlas det vapnet från något dödligt, skadligt för människan, till något gott eller åtminstone harmlöst och färre människor dödas.

Fattigdom

Om församlingen blir en församling för fairtrade och inhandlar fairtrademärkta produkter, i den mån det finns, så skapar det, genom våra direkta handlingar bättre förutsättningar för människor att ta sig ur fattigdom. En ny ekonomisk ordning blir verklighet genom vårt agerande.

Papperslöshet

Genom att vi som kyrka ger människor fristad skapar vi en bättre värld där människor får lov att leva, älska och vara, oavsett nationalitet, läggning eller religion. Om vi berättar om detta på församlingens hemsida och inte bara gör det i hemlighet blir det dessutom en handling som smittar av sig och påverkar människor, politiker och organisationer att också de ge människor fristad.

Att bedriva diakoni är att leva med Gud, att följa i Jesu fotspår. Diakoni är påverkansarbete, både globalt och lokalt. Att arbeta för rättvisefrågor på andra sidan jorden och hemma i våra församlingar. Som kristna kan vi inte längre se på när människor svälter, drabbas av krig eller tvångsdeporteras av den svenska polisen. Men framförallt måste vi börja förstå att allt detta hänger ihop med oss själva, vi måste förstå att detta är vårt ansvar, det ligger på oss. Mahatma Gandhi sa ”lev enkelt, så att andra helt enkelt kan få leva” det är ord som vi måste börja ta till oss.

Som diakon är det mitt ansvar att leda församlingen i det diakonala arbetet, jag ska inspirera och stötta i den diakonala verksamheten. Mitt ansvar är också att vi genom vår diakonala verksamhet inte bara tystar vårt dåliga samvete, utan faktiskt också börjar göra hållbara förändringar. Förändringen måste börja hos oss själva, vi som kyrka kan inte begära av enskilda vad vi själva inte förmår att göra.

Fokus idag ligger allt för mycket på enskilda individers ansvar. Inspirerad av Per Herngrens text om klimatångest säger jag att vi som kyrka måste gå före, vi kan inte fortsätta predika om individuellt ansvar, vi måste själva börja leva ut Gudsriket. Per skriver att klimatångesten gör oss handlingsförlamade, det individuella ansvaret blir för tungt att bära. Istället måste vi arbeta tillsammans, och våra församlingar kan vara en sådan grupp av människor som tillsammans arbetar för en bättre värld.

Det handlar inte bara om klimatfrågan utan om allt förändringsarbete som är nödvändig för att göra vår värld frisk igen. Frisk från krig och förtryck, klimatförändringar och rasism/sexism/homofobi etc.

Tillsammans kan vi som människor göra mycket, på egen hand är vi sårbara. Med stöd av varandra vågar vi oss på förändring, vi vågar stå emot när samhället skriker ”konsumera mera”! Tillsammans kan vi ge en familj fristad, på egen hand blir vi snart utmattade.  Som grupp smittar vi oss på varandra och sedan på andra, det är i gemenskap med andra som en hållbar förändring blir möjlig.

Lisa Lottadotter Gerenmark

2013

Ungdomsverksamhet producerar klass och ras?

Vissa dynamiker i kyrkors ungdomsverksamhet kan oavsiktligt producera klass- och rasskillnader. Analysen utgår från ungdomsverksamheter som verkar för tolerans och rättigheter. 

Mitt förslag för att motverka produktion av klass och ras är att ungdomsverksamheter behöver bli mer politiskt fokuserade på att uppfinna, träna och leva de samhällen vi vill ha. Och på att med ickevåld och civil olydnad intervenera i, och tränga undan, förtryckande maktordningar. Träning i ickevåld, queerande, feminism och demokrati behöver varvas med direkta interventioner i maktordningar.

Lokalt gentemot regionalt och riks
Lokal ungdomsverksamhet kan motverka produktion av skillnad; samtidigt som regions- och riksläger samt kristna musikfestivaler producerar vit medelklass.

Vit medelklass-gravitation
Traditionella konferenser och läger kan ha stark dragningskraft på ungdomar uppväxta i traditionell kyrklig verksamhet. Själva längtan eller dragningskraften efter den "vanliga" kyrkliga gemenskapen kan producera vithet och medelklass. Det gör att det kan vara svårt för nya verksamheter som ickevåldsträning att konkurrera med kyrkans "vanliga" verksamheter.

"Ta hand om" eller organisera
Ungdomsverksamhet som är inriktat på prekariat (föräldrar med osäkra jobb), nysvenskar och låglöneklass fokuserar på att "ta hand om" och "sysselsätta". Medan vit medelklass-ungdom rekryteras till distrikts- och rikskonferenser samt styrelser. Vit medelklass-ungdom tränas på att organisera och styra.

Bruna ungdomar görs till garanter för kyrkors tolerans
Bruna ges speciella uppdrag som ska motverka diskriminering. Det blir "deras" uppgift. Vissa bruna individer lyfts därmed fram som de som gör att kyrkor kan vara stolta över sin antirasism.

Intersektion klass och ras döljer skillnader
Genom att individuellt lyfta fram och välja in bruna medelklassungdomar i regions- och riksstyrelser döljs hur kyrkor är med och producerar ras och klass. (Intersektion är att olika maktordningar korsar och förändrar varandra.)

Pyramidformad maktstruktur
Genom att ungdomsorganisationer fortfarande använder pyramidformad demokratisk maktstruktur blir elitism och klass självproducerande. Lokalt, regionalt och riks görs till urvalsprocesser. 

Riks återskapar nationalism
"Riks" återskapar nationalism och nationalstaten inom kyrkan. Rikskonferenser och riksstyrelser producerar nationalism och ger nationalstaten energi och kraft. Detta sker genom att nationalstaten görs till modell för kyrkans organisation.

Fokus på tolerans och rättigheter
Fokus på tolerans och rättigheter riskerar att dölja och legitimera rådande maktordningar i kyrkor. Det behöver ske en förskjutning mot politisk intervention och kreativt uppfinnande av nya ordningar.

I hur stor utsträckning verkar dessa klass och ras-dynamiker i kyrkors verksamhet? Ser ni andra nyanser eller mekanismer som jag missar här? Vilka verktyg har kyrkor använt för att motverka dessa dynamiker? Analysen är inte på långa håll färdig så skriv gärna en kommentar.

Per Herngren
2013 08 14, version 0.1

Välkommen på helgkurs i ickevåld och konflikthantering

Mer info om olika kurser & anmälan och mer info

Hur blev lydnaden nästan totalitär i kyrkor? Nr 4

Diakoner, präster, pastorer och kyrkligt aktiva anger helt olika anledningar när de engagerar sig i civil olydnad och ickevåld.

En del anger att de har en kallelse till olydnad, rättegång och fängelse för att utmana förtryck, våld och statlig överhet.

Andra lyfter fram den decentraliserade arbetsformen med små vängrupper istället för stormöten där folk görs till åhörare. Vissa inspireras av att vängrupper är mer reflekterande och innovativa än instrumentellt verksamhetsinriktade.

Några nämner också de feministiska mötesteknikerna med förslags- och beslutsrundor, maktingripare, tidsunderlättare, stämningsunderlättare etc.

Många har inspirerats av ickevåldsträning och sättet att utveckla olika metoder för direkt ingripande vid våld, rasism, homofobi och härskartekniker. En missionskyrka i Hammarkullen bad några från ickevåldsrörelsen att göra ickevåldsträning till ungdomsverksamhet en gång i veckan. Tanken var att ickevåldsträning skulle kunna bli deras nya tonår eller scout vilka hade varit väldigt aktiva på sjuttiotalet.

Ickevåld som befrielseteologi för kyrkor i nord

I plogbillsrörelsen har präster, pastorer och diakoner visionerat om hur alla dessa bidrag från ickevåldsrörelsen skulle kunna genomsyra kyrkans dagliga verksamhet. Och även ersätta vissa verksamheter som blivit förlegade. Civil olydnad och ickevåld i den dagliga verksamheten skulle kunna bli en förnyelse som hjälper kyrkor att leva befrielse.

Men trots dessa visioner det är bara vid ett fåtal tillfällen dessa olydiga diakoner, präster och församlingsaktiva faktiskt har infört ickevåld i sina lokala kyrkor. Det är som om det tar emot att låta ickevåld intervenera i kyrkan. Här är några möjliga skäl till att olydiga kristna väljer att hålla ickevåld utanför kyrkan:

1. Ickevåld blir en oas för att komma bort från sin kyrka. Istället för att låta ickevåld intervenera och tränga in i kyrkan så blir ickevåld möjligheten att tillfälligt komma bort från den vardagliga verksamheten. "Oas-ickevåldet" accepterar motvilligt att kyrkan är trög och byråkratisk. Men kanske är pastorer, diakoner och präster alltför fast i sin kyrkas maktcentrum. De orkar inte ens försöka förändra, det känns omöjligt. De glömmer av att det ofta finns mer utrymme och fler sprickor i periferin än i kyrkornas hierarkier. Förändra inte uppifrån och ner, eller nerifrån och upp. Förändra åt sidan. Lita på att ickevåld smittar av sig på oväntade sätt.
2. Lydnad till kyrkoherdar, chefer, styrelser och församlingsråd. Auktoritär personlighet lanserades av Theodor Adorno 1950 som beteckning på en personlighetstyp som tenderar att underordna sig och lyda överhet. Intressant här är att samma personer som är beredda att sitta i fängelse för civil olydnad gentemot staten ramlar in i auktoritär personlighet när de är i sin kyrka. Det skulle antagligen behövas några som vågar ta straffet från kyrkan för att ickevåld ska få liv och börja spridas bland kyrkor. Att förändra kyrkan är som att förändra andra samhällen och organisationer.
3. Traditionen har större dragningskraft än ickevåld och förnyelse. Många dras till alla spännande ickevåldsmetoder under tiden de är aktiva med civil olydnad. Men samma personer dras istället med i "verksamheten" när de är aktiva i sin kyrka. Det är inte lätt att ta initiativ och göra sig till aktör. Men ifall ickevåld ges en chans skulle det kunna visa att traditionen faktiskt kan stärkas genom ickevåld. Utan radikal förnyelse försvagas traditionen. Kyrkor riskerar att bli fetisch, "ladda batterierna", samt fast i det dagsaktuella.

Per Herngren
2013 07 23, version 0.1.1

Civil olydnad behöver apostlar

Apostel betyder budbärare. Att bära bud om något som förverkligats i ett sammanhang över till ett nytt sammanhang är att sätta över. Att översätta. Att få det att fungera igen där det fungerar annorlunda.

En apostel får därför experimentera, misslyckas och träna för att återskapa där förutsättningarna är helt annorlunda än på andra platser. Apostlar är därmed alltid politiska: apostlar försöker få gemensamma saker att fungera. Paulus förmaningar och tips ska inte läsas som individualistisk moralism utan mer som politiska manualer för att få Guds samhälle att fungera på nya platser.

En apostel är en bärare. Apostlar, och annan översättar-politik, arbetar på helt andra sätt än informatörer, styrande eller ledare. Apostlar var inte kyrkans ledare, de var bärare och översättare. Att senare peka ut apostlarna som ledare var ett sätt att oskadliggöra "apostlandet", bärandet och översättandet.

Gudssamhällen är sårbara

För att inte civil olydnad ska bli en återvändsgränd, event, enstaka aktion, behövs apostlar som kämpar med att översätta ickevåldet på nya platser. Som kämpar med att förverkliga ickevåldet. Själva förverkligandet av ett gudssamhälle blir omedelbart olydnad mot andra ordningar. Det möter därför motstånd. Bärandet av bud är mer än att bara justera och uppfinna, det är även att stödja, det är omhändertagande.

Ickevåld och gudsriket behöver motståndskraft för att klara straff och förföljelse. Ickevåld är inte bara att tillfälligt förverkliga något. Ickevåld är att bygga något som får motståndskraft att fortleva, och att tränga undan våld, och att ersätta förtryck med andra ordningar.

Apostlar har ett långsiktigt arbete framför sig, med mycket reflektion och självrannsakan. Kampanjer och uttalanden finns det inte tid för, och det skulle inte heller fungera som apostlagärning, att översätta gudsriket till nya platser.

Per Herngren
2013 06 30, version 0.1

Tack till Gustaf Ödquists apostlapredikan i Hammarkullen, 30 juni 2013, för inspiration.

Kristen symbolik som apostolisk smitta - bilaga

Symbol är något som förverkligas, mål och medel är ett. Förverkligandet skapar överskott på mening, det är inte nog, det vill mer. Symboler vill smitta av sig. Symboler överskrider sitt konkreta förverkligande på en plats. Det här kan även fungera på andra platser! I och med att meningsfullheten förverkligas vill den smitta av sig i nya riktningar. Symboler mångfaldigar sin mening, de kan både stanna kvar och ge sig iväg. Apostlar bär iväg med smittan, de hjälper smittan att smitta av sig.

Smida plogbillar till åhörare

I usa har katolska nunnor och präster varit med och utvecklat demokratisk predikan i plogbillsrörelsen. Text läses och alla som vill får bidra till predikan. Ofta används runda i mindre grupper.

Detta bryter kyrkors maktpyramider. Istället för att göra folk till åhörare bidrar dessa till predikan. Under predikan börjar gudstjänsten konspirera. Con spirare betyder andas tillsammans. Gudstjänsten andas och får liv. Detta leder ibland till att den beslutar att ta plats i förtryck och tränga undan våld. Kyrkan blir inte en oas långt från våldet. Den blir kyrka mitt i förtrycket.

Smida plogbillar till åhörare

I sverige ansluter sig då och då pastorer och präster till plogbillar för att de vill visa sitt stöd till civil olydnad angående vapenhandel.

När det gäller gudstjänster tycks det vanligt att dessa pastorer och präster ser som sin mission att göra plogbillsaktivister till åhörare.

Det är som plogbillar, ickevåld och civil olydnad inte får störa kyrkans ordning, rucka kyrkans pyramider. Kyrkan får inte börja konspirera. Men civil olydnad mot staten och kriget stöds. Hur går detta ihop?

Civil olydnad stöds så länge den kan individualiseras, som något vid sidan av kyrkans mer centrala verksamheter. Civil olydnad hindras från att bli kyrkans liv, kyrkans andning.

Per Herngren
2013 06 25, version 0.1

Opium för kyrkor i nord och väst

Kyrkor i nord och väst blir ibland opium för rik, skuldmedveten medelklass snarare än för förtryckta. Det är i så fall en förskjutning av Karl Marx kritik av religionen som folkets opium. Marx såg religion som del av politik och samhälle inte som något bredvid. Hans analys var att på den tiden använde förtryckta religion som smärtstillande medicin för att orka med förtryck och våld.

Många kyrkor idag anpassar sig till medelklass snarare än till förtryckta. Kyrkan blir därmed ett sätt för medelklassens att hantera klass- och samhällsmotsättningar. Gudstjänster utformas med radikala predikningar, böner, sånger och uttalanden om rättvisa, rättigheter och fred. Detta kan få funktionen av smärtstillande medicin för medelklasskyrkor, för de kyrkor som inte har tid eller ork att bryta sin egen lydnad och intervenera i det förtryck och våld mot fattiga som medelklassen är med och reproducerar.

På Marx tid var opium en smärtstillande medicin som i exempelvis Sverige kunde köpas på apoteket. Marx menade att religion var folkets eget sätt att bedöva smärta och lidande från förtryck och våld. Idag bör alltså Marx tal om opium förstås som smärtstillande medicin snarare än som drog.

Per Herngren
2013 06 09, version 0.1

 Karl Marx

"Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium."

Karl Marx, Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie. Einleitung, 1844, citerat från http://www.faktoider.nu/opium.html.

Hur blev lydnaden nästan totalitär i kyrkorna? Nr 3

Det passar inte med civil olydnad just för tillfället.
Det är inte läge för det nu.
Vi har precis fått igång ett bra samtal med politiker.
Vi håller precis på och formulerar ett radikalt uttalande.
Vi har en jättebra kampanj för Palestina på gång.
Vi har en rikskonferens som ska ta upp den frågan.
Vår prioritering just nu är rättigheter, att alla ska få plats i samhället.
Vi tänkte att 'ni' skulle kunna komma och föreläsa om civil olydnad!
Vi har ju ett fint samtal med några som jobbar på ett vapenföretag.
Vi har jättemycket inplanerat framöver.

Kyrkor har fått en undergiven 'läggning'. Underkastelsen ges en enorm attraktionskraft. Den hittar alla möjliga argument för att hellre välja underkastelse och laglydnad än att välja ickevåldsmotstånd och civil olydnad. Själva engagemanget har blivit en ursäkt för undergivenhet.

Ifall ickevåld ska kunna bli en befrielseteologi för kyrkor föreslår jag att kyrkor tränar sig på att switcha, att ibland välja lagliga politiska aktioner och ibland välja civil olydnad och ickevåld. 50-50 kanske?

Per Herngren
2013 06 04, version 0.1


Läggning. Läggning använder jag här nära det engelska begreppet 'orientation'. Hur vi orienterar oss i världen. Sara Ahmed visar att läggning inte är inbyggt. Läggning är hur rummet är orienterat, och hur vi känner oss hemma eller främmande i det rummet.

Individuell kallelse?

Fattiga och förtryckta kallar på oss. Befrielse, civil olydnad och ickevåldsamhällen kallar på oss. Vapen kallar på att bli avrustade. Flyktingar kallar på fristad. Gudsriket kallar på vårt organiserande.

Men skulle denna kallelse kunna vara individuell? Föreställningen om en individuell kallelse avpolitiserar kyrkan. Den ersätter kyrkans politiska kallelse med en dikterande härskargud.

Individuell kallelse som maktteknik

1. När vi väljer en solidarisk motståndskamp överger vi därmed andra förtryckta. Att leva ickevåldsmotstånd är alltid en motsättning. Ifall Gud skulle kalla var och en av oss till en speciell uppgift upplöses tacksamt nog denna moraliska motsättning. Det blir Gud som vill att jag sviker de andra. Det hungrande och förtryckta som jag, nej Gud, valde bort. För Gud har en plan med var och en av oss som ska ställa allt tillrätta.

2. Individuell kallelse behåller föreställningen att Gud har en plan för just mig. Gud är alltså en diktator, en härskare. En diktator som snällt ger mig möjligheten att lyda eller inte lyda, att vara med eller inte vara med. Hmm, Gud skulle vara en traditionell sektledare alltså.

3. Individuell kallelse tränger undan den demokratiska gemenskapen. Politiska gemensamma beslut där vi får olika funktioner och där vi tvingas prioritera ersätts med individens individuella uppgift, en uppgift som passar just mig och som jag klarar av (bredvid mitt övriga liv upptagen med lönearbete, egna hem och kärnfamilj vilka väl alla måste vara del av just min speciella kallelse).

4. Individuell kallelse återskapar den konservativa hierarkiska synen på samhällen och kyrkor som kropp med organ som har olika uppgifter. Några passar som ledare, andra passar att baka bullar. Alla är lika mycket värda. Demokratisk rotation skulle dock bryta 'kallelsen', kallelsen att passa in, kallelsen att hålla sig till sin plats.

Kallelse klarar 'jag' inte av

Kallelse är ett radikalt krav på oss från de som förföljs och beskjuts. Det är också ett krav på oss att bilda omsorgsfull gemenskap, bygga befriade samhällen och skapa andra ordningar. Det är inget vi kan göra själv. Men tillsammans är det möjligt.

Per Herngren
2013 06 02, version 0.1

Pingstmässa med civil lydnad

Förra året blev tre gripna under en pingstmässa på Saab Microwave, världens ungefär femte största vapenföretag när det gäller eldledningssystem. När vi skulle fortsätta traditionen i år på samma företag välkomnade Saab oss att hålla en mässa i en fin skogsglänta. Företaget som nu bytt namn till Saab Electronic Defence Systems visade oss en plats vid en fin skogsglänta ca 50 meter utanför Saabs militärt skyddsklassade område.

Som tack till Saab bestämde sig samordsningsgruppen för pingstmässan att förbjuda alla grupper som deltog på pingstmässan att göra civil olydnad under hela pingsthelgen. Så vi firade möjligen Sveriges första pingstmässa som i sig innebar ett förbud mot civil olydnad.

Lydnad leder till lydnad

Enligt Gandhi är mål och medel samma sak. Lydnad leder till lydnad. Förbud mot civil olydnad leder till förbud mot civil olydnad. Så jag deltog i en pingsmässa i helgen som befäster lydnaden i världen. Enligt Gandhi är det inte regeringar och krigsherrar som är problemet utan vår lydnad. Ickevåldet är en kamp mot lydnad inte mot härskare.

Deltagarna under de två dagarna i helgen var fantastiska. Det var väldigt fin stämning. Det var spännande reflektioner. Det var även mycket fridfullt och harmoniskt vid pingstmässan.

Vart tog ickevåldet vägen?

Förbudet mot civil olydnad under pingstmässan gjorde att ickevåld inte sågs som lika viktigt. Flera av verktygen från ickevåldsrörelsen trängdes undan.

Vängrupper bryter individualism: Ickevåldsgrupper jobbar oftast med vängrupper som samarbetar med varandra. Detta är en skillnad mot när individer deltar i ett arrangemang som just individer. Vängrupper är en gemenskap som ansvarar för, och tar hand om, varje deltagare. Vängrupperna blir också en demokratisk enhet gentemot organisationen: istället för individ gentemot organisationen. Vängrupperna försvann under helgen. Deltagandet blev mer individualistiskt.

Decentraliserat organiserande i vängrupper: Ickevåldsgrupper har ersatt centralstyrning med samordning av vängrupper. Samordningsgrupper bestämmer ganska tuffa riktlinjer för vängrupperna och deltagarna. Deltagare agerar i sin vängrupp inte som ensam individ. Men följer vängrupperna bara riktlinjerna och aktionens syfte är de fria att utforma aktioner som de vill. Vängruppen och fredsbevarare hindrar enskilda från att ta tokiga initiativ eller flippa ut. Varje vängrupp representerar hela aktionen istället för att en central styrgrupp representerar aktionen. Detta är decentraliserad representation istället för centraliserad representation. Förra året hade vi decentraliserat organiserande och representerande via två vängrupper. I år började samordningsgruppen istället förvandlas till en central styrgrupp. Ickevåldets decentralisering trängdes undan och ersattes med centralism.

Feministiska mötestekniker: Ickevåld jobbar ofta med feministiska mötestekniker. Vid varje samtal väljs någon som är maktingripare och griper in vid härskartekniker och sned samtalsfördelning. Även stämningsunderlättare och tidsunderlättare brukar användas samt en mötesunderlättare som leder samtalet. För att skapa jämlikhet varvas samtalet med rundor. Dessa verktyg användes ibland under helgen men de försvann dock vid flera av samtalen. Det innebar att talutrymmet ibland blev snedfördelat. Några pratade mycket och andra blev tystade. Det fanns ingen illvilja bakom utan strukturlöshet leder till just sådana effekter. Trots detta var det dock flera bra samtal om ickevåld och hur bibeln visar på motstånd.

Ickevåldsträning: I traditionen från Gandhi betonar ickevåldsgrupper att det krävs mer träning för ickevåld än vad en soldat behöver för att kriga och döda. Ickevåldsträning hade vi under pingsthelgen så den trängdes inte undan, även om den givetvis var otillräcklig. Här lyckades ickevåldet fortleva.

Postprotest: I traditionen från plogbillsaktioner och vin & fikonträdsplanteringar på vapenföretag så använde pingstmässan förra året inga protestbudskap eller negativa budskap mot Saab. Det var polis och åklagare som blev proteströrelse, vi hade ett jobb att utföra. I år hörde jag inte heller några protestbudskap mot Saab så postprotesten lever vidare.

Fika med motparten: Efter pingstgudstjänsten i år drack vi kaffe tillsammans med Securitas vakten så den delen av ickevåld lever och frodas.

Aldrig mer förbud mot civil olydnad

Saab hade ju varit mycket välkomnande och inte alls krävt förbud mot civil olydnad. Så förbudet var inte deras fel utan ansvaret låg helt på ickevåldsgrupperna som organiserade pingstmässan. Vår civila olydnad förra året ledde till att Saab bjöd in oss till samtal. Pingstmässans samordningsgrupp började då av någon märklig anledning tänka tvärtom, att civil olydnad kanske hindrar samtal. Detta kom antagligen från traditionellt fackföreningstänkande: ingen strejk under förhandling och ingen förhandling under strejk. Knäppt.

Jag glömde av att ge ett nyårslöfte i år men här kommer ett: Jag lovar härmed att aldrig mer delta i en religiös högtid eller ett ickevåldsarrangemang som i sig innehåller ett förbud mot civil olydnad. Fast nu blev jag ju själv individualistisk. Ok, jag gör om det till förslag till nästa års pingstmässa: Lämna inte ickevåldet. Utveckla ickevåld och civil olydnad till pingstmässan 2014.

Är det ett bra beslut? Tänker jag rätt? Kommentera gärna!

Per Herngren
2013 05 20, version 0.2

Referens

Pingstmässan 2013

Överlåtelse till ickevåld

Överlåtelse är när ens liv kretsar kring en gemenskaps engagemang. Överlåtelse till ett lönearbete och ett arbetslag gör exempelvis kapitalism möjligt. Överlåtelse till en kärnfamilj gör kärnfamiljer möjliga.

Att några överlåter sig till ett calypsoband eller en teatergrupp gör att livemusik och teater existerar. Förr överlät sig många till timmar av tv-tittande. Tv blev det folk pratade om och familjer umgicks kring. Idag gör överlåtelse att facebook skapar världar av umgänge och gemenskap.

Ifall ett par personer överlåter sig till en gemensam verksamhet skapar de dessutom utrymme för andra att få delta och bidra lite. Många verksamheter i kyrkor bygger på att några överlåter sig till dem. Och att andra hjälper till så gott de kan.

Överlåtelse gör att en verksamhet får liv

Överlåtelse gör att engagemang efter en tid kommer till liv. Paradoxalt nog är det överlåtelse som gör att gemenskapen tycks leva ett eget liv oberoende av de som deltar, faktiskt även oberoende av de som överlåter sig till den.

Överlåtelse intensifierar. Det intensifierar kontakter, samtal och organiserande. Den andra paradoxen är att denna intensifiering faktiskt gör engagemanget mindre beroende av planerande, det vi brukar räkna som organiserande.

Överlåtelse gör att verksamheter kommer in i en puls. En lunk. Ibland tycks engagemanget gå av sig själv.

En grupp och en verksamhet som inte lyckas få några att överlåta sig till den blir mycket mer beroende av att organisera och planera. Deras verksamhet kommer inte till liv av sig själv.

Överlåtelse mångfaldigar varandras kraft

Överlåtelse skapat märkliga ömsesidiga förstärkningseffekter: resonanser. En plus en blir hundra. Hundra personer som engagerar sig var för sig som enskilda skulle knappast kunna åstadkomma lika mycket som två personer som överlåter sig till varandras engagemang.

Överlåtelse är inte samma sak som att ta ansvar eller att vara engagerad. Överlåtelse är snarare när tankar, samtal, boende, resor, utbildningar börjar kretsa kring något. Livet börjar kretsa kring det en överlåter sig till. Inte helt och hållet, men på ett avgörande sätt.

Olika överlåtelser cirkulerar kring varandra

Vi överlåter ofta våra liv till två, tre olika engagemang. Dessa kan stärka varandra som när egna hem och lönearbete förstärker varandra. De kan också konkurrera med varandra som egendom och biståndsarbete, eller lönearbete och civil olydnad.

Ofta kretsar två eller tre överlåtelser kring varandra, och med tiden börjar de fungera ihop. Själva cirkulerandet gör att de hittar rytmer som passar in i varandra.

De fungerar även som varandras break, ett engagemang blir ett skönt avbrott från ett annat engagemang.

En överlåtelse kan väga tyngre vid ett tillfälle medan en annan väger tyngre vid ett annat. Ibland får hela familjen flytta för ett nytt jobb. Ibland tar vi endast jobb inom pendlingsavstånd från bostaden. Detta har inget att göra med vad en skulle prioritera vid ett ultimatum. Det har sällan heller att göra med vad en skulle värdera högt i livet ifall någon frågade. Överlåtelse kommer sällan från genomtänkta val och beslut.

Det är vanligt att folk överlåter sig åt saker som de ogillar eller som de inte värderar som värdefullt för världen. Det de egentligen värderar överlåter de sig inte till. Överlåtelse handlar mycket om att det blev som det blev.

Överlåtelse är när ens tid, tankar, samtal, kontakter, pysslande på en mycket praktisk nivå börjar cirkulera kring något. Det ska alltså inte blandas ihop med värdegrunder eller målsättningar, vilka per definition finns någon annanstans. Överlåtelse är närmast motsatsen till dagens fixering vid värdegrund (under oss), och målsättning (framför oss). Överlåtelse är inte någon annanstans. Överlåtelse är hur våra liv kretsar kring något.

Här i Göteborg är det många som överlåter sig till att vara emot hemskheter. Protester får eget liv. Detta är så vanligt att protesten antagligen lever ett liv oberoende av sitt innehåll, av vad det är den protesterar emot

Överlåtelse till ickevåld

Genom att några överlåter sig till ickevåld skulle ickevåld kunna komma till liv, vilket redan skett på flera håll i världen. Ickevåld lever sitt eget liv på många platser i USA och i Indien. Detta borde vara möjligt även här i Skandinavien.

I olika områden i USA har det ofta räckt med två eller tre eller en handfull som överlåtit sig till ickevåld för att ickevåld efter ett tag ska komma till liv. Här hos oss skulle det antagligen räcka med ytterligare ett par, tre stycken för att ickevåld ska komma till liv.

Några stycken som överlåter sig till ickevåld ger utrymme till fler att delta och engagera sig.

Ickevåld och kommunitet

Ickevåld är i traditionen från Gandhi att sårbart intervenera i våld och förtryck och därmed utmana de straff och hot som gör oss lydiga. Civil olydnad och andra direkta ingripanden är ickevåld. Ickevåld låter det politiska målet bli medlet.

Ickevåld kan inte, enligt Gandhi, skiljas från vad han kallade det konstruktiva programmet. Gandhi skapade befrielse genom att leva befrielse. Detta gjorde han bland annat i ashrams, små ickevåldssamhällen. Kommuniteter fokuserade på civil olydnad har även varit viktiga för ickevåldet i USA.

I USA, och jag tror även i Indien, har flera som överlåtit sig till ickevåld också överlåtit sig till en plats där det bor fattiga och förtryckta. Ickevåld som hamnar i resonans med en lokal plats och dess människor skapar resonanser. Detta skapar samarbete lokalt samtidigt som kommuniteten blir en mötesplats för motståndskämpar på besök från andra delar av världen. Samhället blir glokalt, globalt och lokalt.

Ifall några överlåter sig till kommuniteter fokuserade på ickevåld skapar det oöverskådliga resonanser mellan ickevåld, lokalsamhälle och internationella ickevåldsrörelser.

Per Herngren
2013 05 19, version 0.1

'Gud är Herre' var då civil olydnad

I Romarriket var det förbjudet att erkänna en annan herre än kejsaren. Att säga att "Gud är vår Herre" var alltså vardaglig civil olydnad som ofta ledde till fängslanden. Denna olydnad var så massiv från både judar och kristna att Romarriket trängdes undan gång på gång. Många fängslades vilket bara ledde till att Romarriket förlorade ännu mer utrymme och makt (lydnad).

Idag trängs denna form av befrielsekristendom ibland undan i kyrkor och ersätts med kritiska uttalanden mot regering, kombinerat med närmast total lydnad till lagen.

Henry David Thoreau skrev 1849 att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder. Idag skulle han kanske skrivit att problemet inte är regeringen eller USA utan de kyrkor och organisationer som uttalar sig kritiskt men ändå lyder.

Hur kan civil olydnad bli lika självklart i kyrkorna idag som på jesu tid? När blir det lika vanligt som andra verksamheter att på exempelvis tisdagkvällarna i kyrkan förbereda och reflektera kring civil olydnad och ickevåld?

Per Herngren
2013 05 17, version 0.2

Hur blev lydnaden nästan totalitär i kyrkorna? Nr 2

Kyrkors  hierarki utgör en stark dragningskraft som civil olydnad har svårt att konkurrera med. I denna andra text om hur lydnaden blivit närmast total i kyrkorna föreslår jag att civil olydnad fungerar som rekrytering för kristna hierarkier. Ickevåld förlorar på så sätt många av sina bästa organisatörer. Civil olydnad trängs tillbaka istället för att fylla fängelser med kristna.

När kristna börjar utföra civil olydnad mer kontinuerligt börjar de snart få förfrågningar från Kristna Freds, ekumeniska organisationer eller från samfund om att bli invalda till förtroendeuppdrag. Eller till och med få en anställning.

- Oj, här är det någon som uppskattar mitt arbete med ickevåld. Det är ju fantastiskt. Det kan en ju inte säga nej till.

Uppmärksamhet och förfrågningar från centralistiska hierarkier gör att en känner att ens engagemang och erfarenheter verkligen respekteras. Till en början tar en bara en paus från civil olydnad för att hinna med det nya häftiga uppdraget. Kanske försöker en kombinera engagemangen på något sätt.

Men hierarkier tar tid och ickevåldet trängs undan. Dessutom dras en med av alla spännande och smarta människor som redan har sugits upp i hierarkin. En skickas på konferenser runt om i världen och möter den kristna eliten. Eliten binder varandra med häftiga och intressanta nätverk.

Och ickevåldsrörelsen förlorar ytterligare en erfaren aktivist till de kristna hierarkierna.

Per Herngren
2013 05 07, version 0.1

Hur blev lydnaden nästan totalitär i kyrkorna?

Vi har en vapenhandel som flera år varit värst i världen per person räknat. Vi praktiserar nationalstatsapartheid som gör det är väldigt svårt för fattiga och bruna att flytta hit. Så varför svämmar inte fängelserna över av präster, diakoner och församlingsmedlemmar? I flera andra länder så är kristna och andra religiösa befrielsekämpar en avgörande andel av fångarna. Varför är det inte så här?

Den närmast totala lydnaden i kristna organisationer beror givetvis på massor av olika faktorer. En del av lydnaden tror jag hör ihop med flera kyrkors individualisering. Civil olydnad förpassas till individen. Det är sällan som kyrkor och kristna grupper organiserar civil olydnad. Civil olydnad blir individens sak.

De som individuellt vågar utföra civil olydnad prisas ofta i kristna grupper för sitt civilkurage. Detta upplyftande av den modiga individen legitimerar samtidigt kristna gruppers icke-planerande av civil olydnad, deras icke-ansvar för rättegångar och fängelsestöd.

Upplyftandet av de få modiga ser effektivt till att dessa få olydiga fortsätter att vara få.

Vi är sårbara inför våld och makt och vi beroende av varandra. Sårbarhet och beroende är livets och människans ontologi. Det individuella modet är inte lösningen på våld. Lösningen är gemenskapen, att tillsammans göra oss sårbara och våga ingripa i förtryck.

Per Herngren
2013 05 06, version 0.1.1

Vår fader - anpassad version

När olika kyrkor försöker omvända kristendomen till individualism och fetischism (ladda batterierna) så behövs en översättning av Vår fader som låter dessa kyrkor slippa tolka om budskapet hela tiden.

Min Mor och Fader
Min snälla mor och far som håller dig i himlen och i mitt inre.
Låt mig få helga ditt namn igen och igen.
Låt ditt rike komma i mitt hjärta.
Låt din vilja styra mig att leva rätt själv, på jorden och senare i himlen.
Ge mig idag det bröd och den frid jag behöver för att få energi till min arbetsdag.
Och förlåt mig mina egna skulder,
liksom jag har förlåtit den som står i skuld till mig.
Och pröva mig inte med konflikter och oro,
utan rädda mig från otrygghet, konfrontationer och ofrid.
Ditt är riket i mitt inre,
ditt är det goda ledarskapet och äran,
i evighet.
Amen.

Någon som har förslag på andra formuleringar som är mer moderna?

Per Herngren
2013 05 05, version 0.1

Referens

Vår Fader
Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket,
din är makten och äran,
i evighet.
Amen.
(ekumenisk översättning av Herrens bön)

Gör Gud verkligen sönder våra vapen?

Gud gör slut på krigen över hela jorden, hen bryter bågen och bräcker spjutet, sköldarna bränner hen upp i eld. (Psaltaren 46:10)

Ni som är teologer och präster, hjälp mig här! Gud gör väl inte sönder vapen när krigen genomförs av FN? Och Gud bryter väl inte sönder vapen som ska säljas till demokratier? Inte heller eldar väl Gud upp vapen när de bara används till försvar?

Eller var det frestaren som frestade med det rättfärdiga kriget?

Per Herngren
2013 04 25, version 0.1


Tack till Lisa Gerenmark för bibelstället.

Borde riksdagen bli mer politisk så som kyrkan?

Politik är att intervenera i det gemensamma för att börja lösa gemensamma problem. Politik skiljer sig därmed från både det privata och från förvaltning av det gemensamma.

Det privata skyddar sig mot det politiska, det hävdar att det här har ni andra inte med att göra. Förvaltning förhandlar, justerar och upprepar så att institutioner fortlever.

Riksdag har mycket lämnat ambitionen att lösa gemensamma problem. Riksdag har lämnat politiken. Den har istället gått över till att förhandla och justera för att dess institutioner ska kunna fortleva i en föränderlig värld. Inga egentliga reformer, så som de tidigare besluten om skola och pension för alla, har genomförts de senaste decennierna. Ett undantag är äktenskap för alla par.

Idag är det mer kyrka, fair trade, queer, feminism, ickevåld, kooperativ, forskare och företag som är politiska. Visioner, tro, moral, delaktighet, dialog, uppfinningar, experimenterande, simuleringar, interveneringar, ersättande och undanträngande av sämre lösningar är övergripande politiska verktyg. Dessa verktyg behövs för alla former av politiska lösningar oberoende av om de är höger, vänster, framåt eller bakåt. Ifall vi vill att det politiska ska bli demokratiskt och solidariskt behövs dessutom jämlik fördelning av makt och resurser läggas till bland de politiska verktygen.

Frågan är ifall vi ska fortsätta låta riksdagen fungera som en sorts styrgrupp i sin förvaltning?  Eller ifall riksdagen bör lära sig använda politiska verktyg av kyrka, feminism och andra politiska rörelser?

Per Herngren
2013 04 22, version 0.1

Arvsynden: mål och medel separeras - Walter Benjamin

Filosofen Walter Benjamin föreslår att arvsynden är att mål och medel separeras från varandra. Handlingen är då inte rätt i sig, rätten skjuts på framtiden. Istället för att vara rätt tänks handlingen förmedla rätt och rättvisa.

Handlingar som legitimerar våld för att stoppa våld kommer från arvsynden. Exempel kan vara fredsgrupper som i uttalanden stöder viss vapenhandel för att stoppa annan vapenhandel, asylgrupper som stöder utvisning av vissa för att rädda andra.

Våld som utövas för våldets skull är inte arvsynd. Arvsynd vill rätt, den vill inte våld, men den separerar rätten från medlet. Medlet förmedlar därmed bara budskapet om rätt och rättvisa.

När våra handlingar bara ska förmedla rätt öppnar de upp för våld. Våra handlingar behöver också vara rätt för att bryta med våldet. Ickevåld blir bara möjligt när mål och medel får vara ett. Ickevåld tycks därmed för Benjamin bryta arvet från arvsynden.

Detta liknar Mohandas Gandhis ickevåld. Gandhi menar att ickevåld är när mål och medel är ett.

Per Herngren
2013 04 04, version 0.1

Referens
Walter Benjamin, "Om språket i allmänhet och det mänskliga språket", 1916.
Walter Benjamin "On Language as Such and on the Language of Man", 1916.

Samfund som tjänar utstötta - ej medelklassen

Under en påskfest i ett av kollektiven här i Hammarkullen träffade jag Karolina och Steven från Lutherska Kyrkan i Costa Rica. Steven arbetar i kyrkan med transpersoner och homosexuella. Och han presenterade sig själv som bög. Karolina arbetar i en landsortskyrka med urinvånare, hon presenterade sig som urinvånare.

Lutherska kyrkan i Costa Rica har valt att bara jobba med utstötta. De har slopat allt vanligt tonårsarbete och allt vanligt pensionärsarbete. Ingen vanlig söndagskola. Allt kyrkligt arbete är med utstötta grupper. Förutom urinvånare, homosexuella och transpersoner jobbar kyrkan med immigrantarbetare på plantagerna och med fattiga.

Ett helt samfund har tagit detta drastiska beslut: Vår kyrka behövs inte för att serva medelklassen. Medelklassen klarar sig. Vi behövs för de utstötta!

Kyrkan vågar dessutom göra sig jämlik med Costa Ricas parlament och regering. Costa Ricas lag erkänner inte äktenskap för homosexuella. Lutherska kyrkan i Costa Rica har då gått före staten och infört äktenskap för homosexuella. Det är en kyrka som vågar regera!

Ifall ni kan spanska finns det en facebookgrupp för Lutherska kyrkan i Costa Rica.

Per Herngren
2013 04 01, version 0.1