Jag är på en spännande Kristna Freds träff för ickevåldstränare. Vi är några muslimer, kristna och ateister som tränar ickevåld och lär oss av varandras övningar och tränarmisstag.
Spännande samtal sker ofta i pauser och på kvällarna. Under en paus försökte vi analysera ifall det finns en organisatorisk självdestruktiv filosofi i Kristna Freds. Och hur stark den är jämförbart med självskapande, återskapande, pulserande och rekursivt organiserande i Kristna Freds.
En i styrelsen berättade att det främst finns två pulserande, gungande forum i riks-kristna-freds. Det är årsmötet och idédagen. Många andra samlingar som organiseras är dock 'events' eller enskilda samlingar. De har byggt in sin egen självdestruktivitet. De planeras för att hända en gång, de börjar och de ska avslutas vid en viss tidpunkt.
Fördelen med att hålla en takt, exempelvis ickevåldsvecka, första veckan i augusti varje år, är att det genom puls skapas resonans, gung. Resonans är ett sätt att spara energi. Man dras med istället för att köra slut sig. Kyrkor bygger på sådana resonanser: gudstjänster, läxhjälp varannan vecka, soppkök för papperslösa varje fredag, söndagsskola, församlingsrådet en gång i månaden ...
För att en puls ska skapa resonans behöver man hålla takten. Det går inte att ändra datum och tider då och då. Ifall en resonans byggs upp kan den hamna i resonans med andra organisationers resonanser. Det innebär att man tillför varandra energi. När jag dansar kurdisk dans blir jag helt färdig de första minuterna. Men när jag kommer i resonans med de andra dansarna kan jag fortsätta att dansa länge, riktigt länge.
Ifall en organisation främst fungerar genom pulser och rytmer kan enstaka enskilda samlingar fungera som breaks. De tillför något till gunget. De bryter av. Ifall en organisation istället främst ägnar sig åt breaks är det svårt att dras med i gunget. Och det tar tusentals gånger mer energi för att genomföra saker.
söndag, januari 29, 2012
Är Kristna Freds organisatoriskt självdestruktivt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Som den styrelseledamot som citeras välkomnar jag en möjlighet att fördjupa det viktiga samtal som inleddes under IV tränarhelgen och nu finns öppet för alla genom Pers blog.
Själv tycker jag att det är fel att prata om att det skulle finnas en självdestruktiv organisatorisk filosofi inom KrF. Den rörelse som jag för det mesta möter består av brinnande eldsjälar som lägger ner en stor del av sin fritid på att få till gunget i KrF. Men, frågan är fortfarande viktig att ställa för alla organisationer som anser sig representera någon slags rörelse.
Jag står fast vid att KrF har två årligen återkommande rörelsehändelser i årsmötet och idédagen. Dessa står för en takt inom KrF. Låt oss kalla den för den formella, organisatoriskt administrativa takten. Årsmötet är KrFs viktigaste beslutsfattande organ och om vi tänker oss vilket taktslag som helst så skulle årsmötet kunna utgöra ettan i takten och idédagen för tvåan. Som tubaist vet jag hur viktigt det är med en stadig rytm för att resten av orkestern, gruppen, bandet ska kunna jazza, salsa, jamma, klezmerisera loss.
Men vi som håller på med musik vet också att enbart en etta och en tvåa knappast ger upphov till dansant musik. Snarare militärt marcherande. Det är därför vals går i tretakt. För att musik ska bli dansant behövs (med undantag för valsens tretaktande) antingen åttondelar, synkoper eller baktakter. Och här håller jag med Per om att vi som rörelse behöver bli bättre på att hitta former för organisatoriska synkoper, baktakter , åttondelar och tom sextondelar.
En idé som kläcktes under IV tränarhelgen och som jag stödjer fullt ut var ett årligen återkommande sommarläger. En tid för fördjupning inom rörelsens olika frågor, för dans, musik och social gemenskap. För brainstormande, kreativt skapande och närverkande utanför de sammanhang inom rörelsen som vi i vanliga fall befinner oss i. Jag hoppas att även andra idéer om hur det bakgung som kan komplettera ettorna och tvåorna i takten som idédagen utgör både kommer att uppstå och förverkligas. Som enskild kan jag inte vara med överallt, som styrelseledamot kan jag göra mitt bästa för att rörelsens årsmöte och idédag blir stadiga och stabila ettor och tvåor som det får att jamma loss kring. Jag hoppas också kunna finnas med och stödja i utformandet av ett sommarläger. Men mest av allt hoppas jag att alla KrFare runt om i Sverige ska få upp ögonen för varandra och börja gunga fram en fredssamba ihop! Då tror jag att vi uppnår den resonans som Per pratar om och efterlyser!
Skicka en kommentar