måndag, december 07, 2009

Kristendomen revolutionerar revolutionen - Zizek

Slavoj Zizek är filosof från Slovenien. Han utvecklar teorier om psykoanalys, revolution, marxism, ateism och kristen teologi. Det kristna engagemanget är, enligt honom, värt att kämpa för eftersom kristendomen för en kamp mot andlighet och förandligande samtidigt som den kämpar för rättvisa och materialism (inkarnering av befrielsen).

Kärleken till nästan bryter med den kosmiska ordningen av hämnd och bestraffning. Den kristne älskar sin fiende utan att försköna fiendens fiendeskap. För Zizek är detta vägen till en framgångsrik revolution som övervinner orättvisor och förtryck.

I bibeln finns, enligt Zizek, olika gudsbilder. Där finns den potente, härskande magikerguden. Genom stämningsfull eller upprepad bön kan man förmå denne potente gud att ge kraft eller att lösa olika problem. Men på flera ställen görs det upp med potens-guden. På korset uttrycker Kristus sin egen frustration och uppgörelse med härskarguden:

– Gud, varför har du övergivit mig?

Det var frestande även för Jesus att föreställa sig en kraftfull gud med magiska krafter som kunde fixa saker och ting.


Leva befrielsen nu

Kristendomen är precis som judendomen en befrielsereligion.[1] De kristna inkarnerar befrielsen, dock inte som ett etniskt folk utan genom sin tillit (tro) till befrielsen och frälsningen. Kristendomen väntar inte på befrielsen, befrielsen är redan materialiserad i Kristi korsfästelse. Tilliten (tron) handlar om att våga leva frälsningen, våga leva befrielsen redan nu istället för att vänta på en framtida revolution.

Omvändelsen är inte något som ska ske senare. Omvändelsen är en ständig möjlighet.

Långt före marxister och anarkister lanserar därmed kristendomen möjligheten att oupphörligt leva revolutionen. Zizek lyfter speciellt fram Paulus som en som ständigt levde revolutionen. Paulus bryter upp med sin status, sin karriär och lämnar sitt jobb. Han bryter med sin världsbild och sin religion. Gång på gång åker han i fängelse utan att ge upp. Omvändelsen eller revolutionen är inte en brytpunkt som händer vid en tidpunkt, den är en ständig möjlighet, den är ett sätt att leva.

Zizek nämner hur marxisten Rosa Luxemburg kritiserade revisionisterna: ”Om vi väntar på ’det rätta ögonblicket’ för att starta en revolution skall detta ögonblick aldrig komma – vi måste ta risken och kasta oss in i det revolutionära försöket, eftersom det endast är genom en serie ’för tidiga försök (och deras misslyckande) som förutsättningarna för det ’rätta’ ögonblicket skapas.”[2]

Zizek lyfter även fram pastor Martin Luther Kings civila olydnad och hans uppgörelse med de svartas väntan på befrielse. I sitt ”Brev från fängelset i Birmingham” (1963) skriver Martin Luther King: ”Vi vet genom sorglig erfarenhet, att förtryckaren aldrig frivilligt erbjuder friheten, den måste krävas av den förtryckte. Uppriktigt sagt har jag ännu inte deltagit i en direkt-aktions-kampanj, som kom ’vid läglig tidpunkt’ enligt deras åsikt, som (själva) inte lidit orättvist under segregationen. I åratal har jag nu hört ordet ’Vänta!’ Det ’Vänta!’ har nästan alltid betytt ’Aldrig!’ Vi måste förstå, som en av våra framstående jurister sagt, att ’för länge uppskjuten rättvisa är förvägrad rättvisa’.”[3]

Zizek menar att den ”autentiska revolutionen” alltid sker ”i ett absolut Presens, i ett Nus påträngande nödvändighet.”[4] Här läser han Jesus brytning med dåtidens judendom som en brytning med passivitet och väntan på förändring. ”Det är i vår väntan på Messias ankomst som vi tvingas till en passiv väntan, medan ankomsten fungerar som en signal som utlöser aktivitet.”[5]


Målet kommer inte efter medlet – bortom strategin

Därmed kan revolutionen inte underordnas en linjär orsak och verkan. Detta bryter med den vanliga politiska påverkanslogiken, det Zizek kallar ’förnuftets list’. Vi ”handlar, intervenerar, men kan aldrig vara säkra på vad som är den sanna meningen med och det slutgiltiga resultatet av våra handlingar”[6].

Även om det inte är direkt uttryckt läser jag Zizek som att han använder kristendomen för att göra upp med vänsterns föreställning om taktik och strategi. Taktik och strategi är något som föreställs leda till en framtida befrielse vilket därmed skapar passiv väntan istället för revolutionär handling. En kamp som blir taktisk eller strategisk tenderar alltså att fastna i väntan på revolutionen.

I kristendomens berättelse om Jesu liv och död på korset är revolutionen redan här som en möjlighet. Genom Kristi begivenhet ”är vi formellt frälsta, … och vi måste engagera oss i det svåra arbetet med att aktualisera denna”[7] befrielse.


Möjligheten till revolution är nödvändig

Aktualisera används av Zizek som synonym till materialisera och inkarnera. Vi får därmed en materialism som är materialiserande, befriande, snarare än en ödesbestämd determinism. Det är inte tidsförloppet som är determinerad. Revolutionen är med nödvändighet en möjlighet. Det är möjligheten som är determinerad. Kristendomens inkarnering av den befriande frälsningen gör det alltså nödvändigt, enligt Zizek, att revolutionera materialismen.

Men precis som marxismen och vänstern innehåller kristendomen passiviserande dynamiker. Zizek visar hur kristendomen gång på gång får göra upp med den potente magikerguden med sina allsmäktiga krafter. Potensguden framkallar ändlösa diskussioner om hur Gud kunde låta Auschwitz hända.

Men i kristendomen ser vi hur Gud väljer att bli anarkist (eller impotent i Zizeks termonologi): ”Genom att skapa universum, släppte Han det fritt, lät det gå sina egna vägar, och gav avkall på makten att gripa in i det. Denna självbegränsning är jämförbar med en egentlig skapelseakt.”

En skapelse måste göras fri från styrning för att vara verklig skapelse. En skapelse lämnas åt sin frihet att själv omformas. Den potente härskarguden skulle aldrig kunna skapa något och lämna det ifrån sig som något skapat, härskarguden är ingen skapargud. Den mäktige guden måste styra och lägga sig i. En maktgud kräver att vi ska tigga om nåd och hjälp. I den kyrka som dyrkar potensen används ett speciellt tonfall och upprepande böner eller tiggeri vilket man hoppas ska räcka för att övertala guden att lösa ens problem.

Den kristna guden gör tvärtom: Gud faller ner i skapelsen och får ta del av förföljelsen och lidandet. Det är en gud som gör sig sårbar istället för att härska och kontrollera.

Per Herngren
2009-12-07
, version 0.1



[1] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 169.

[2] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 172-173.

[3] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 185.

[4] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 174.

[5] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 175.

[6] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 175.

[7] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 176.

7 kommentarer:

Josefin Dahlgren sa...

Mycket intressant. Skulle gärna samtala vidare om detta. Här finns några intressanta poänger. Men först en fråga. Det står så här i texten:

"Här läser han Jesus brytning med dåtidens judendom som en brytning med passivitet och väntan på förändring."

Detta förstår jag inte riktigt. Är det Zizek som menar att Jesus bröt med dåtidens judendom och vad innebär i så fall detta? Eller är det din åsikt att Jesus bröt med dåtidens judendom och hur menar du i så fall? På vilket sätt bröt Jesus med dåtidens judendom och vad menar man med begreppet 'dåtidens judendom' överhuvud taget? Jag tror det kan ligga en viktig nyckel för vidare fördjupning och förståelse i en analys av detta.

Stort Tack,
Josefin

Per Herngren sa...

Kul att ha dig på besök igen, Josefin!

Om jag läser Zizek rätt så ligger brytningen gentemot väntan på befrielse (Messias, frälsning, revolution). Revolutionen blir i och med kristendomen en ständig möjlighet, att leva ett revolutionärt liv (leva omvändelsen, befrielsen, frälsningen). Det är inte längre uppskjutet på framtiden.

Zizek bryter härmed med den vänster som väntar på framtida revolution.

Josefin Dahlgren sa...

Tack för svaret. Jag har ju inte läst Zizek själv men betvivlar inte att du läser rätt. En stilla undran bara: Kristendomen (som för övrigt inte fanns som religion förrän under andra århundradet) har haft politiska motiv att definiera sig i förhållande till judendomen. Det har funnits vinster att göra med att teckna sig mot en så mörk bakgrund som möjligt. Man har formulerat en s k "judisk teologi" och reproducerat stereotyper genom århundradena. Stora tänkare som exempelvis Weber och Luther har ägnat sig åt detta men tyvärr händer det fortfarande i våra kyrkor idag. Min undran är därför om inte detta också är en sådan reproducerad stereotyp. Är det verkligen så man ska känneteckna antik judendom? Är det så man i judisk tradition läser profetiorna eller är det något man i västerländsk kristen tradition tillskriver judendomen? Gick man verkligen runt och väntade på att profetiorna skulle uppfyllas utan egen insats och vad i hela världen menade man med profetiornas uppfyllelse och Messias i så fall? Jag är inte så säker på det. Det kan synas vara petitesser men jag tror inte att det är det. Om vi i västerländsk tar oss rätten att skriva andra religiösa traditioners teologi för att sedan förhålla oss till dem så tror jag samtalen kan bli ganska skeva. Vi skapar en bild av en religion som vi sedan hävdar att Kristus tog avstånd från. Jag tror inte Han gjorde det för jag knappt ens att den "judiska religion" som vi i olika kristna traditioner sökt förhålla oss till har funnits. Vi har genom århundraden upprepat lögner och stereotyper så många gånger att vi tenderar att betrakta det som allmänt vedertagna sanningar. Obetydligt? Kanske. Jätteviktigt? Kanske. Det är en fråga om kristen självbild och utan en sund sådan blir det svårt att förhålla sig till andra religiösa traditioner, judiska, muslimska eller andra. Jag tror det är klokt att tänka efter några varv innan man säger vad Jesus tog avstånd ifrån - speciellt när det gäller olika religiösa traditioner och Hans förhållande till dem. Nå, detta var ett långt inlägg. Vad tror du om detta och vad tror du Zizek hade sagt om saken?

Per Herngren sa...

Hej Josefin! Jag tror din läsning är rimlig om man undersöker judendomen och kristendomen antropologiskt. Jag misstänker att Zizek läser "berättelserna" i Nya Testamentet, och läser olika revolutionsuppfattningar i dem. Han kritiserar den kamp som kämpar för en framtida revolution. Kampen är då skild från revolutionen. Revolution är en ständig direkt möjlighet. Här blir mål och medel samma sak.

Josefin Dahlgren sa...

Det jag reagerar främst mot är att man gärna tar retorisk ansats mot GT/judendomen för att ha något att polarisera mot oavsett om GT/judendomen verkligen kan sägas stå för dessa åsikter/teologier som man polariserar mot. Förmodligen har du rätt i din uppfattning om hur Zizek läser NT. Jag menar att det är ett generellt problem med bibelläsningen i västerländsk kultur. Vi läser NT:s berättelser lösryckta från GT. Om vi överhuvudtaget läser GT så läser vi GT genom NT och inte tvärtom. Kristendomen och NT är normen och målet som judendomen och GT pekar mot. Men så är varken GT eller NT skrivna.
Åter till Zizek:

"I bibeln finns, enligt Zizek, olika gudsbilder. Där finns den potente, härskande magikerguden. Genom stämningsfull eller upprepad bön kan man förmå denne potente gud att ge kraft eller att lösa olika problem. Men på flera ställen görs det upp med potens-guden. På korset uttrycker Kristus sin egen frustration och uppgörelse med härskarguden/.../"

Helt rätt, men låt oss inte glömma att också GT är fyllt av uppgörelser med härskarguden. Faktum är att hela GT kan läsas som en spänning mellan den strukturlegitimerande härskarguden och samme Guds brytning med legitmerade strukturer och i hänsyn till svaga. GT-teologen kallar det för en spänning mellan "Common Theology" och "Embrace of Pain"* Det är ett mönster som genomsyrar hela GT.

Nästa citat:

"Leva befrielsen nu Kristendomen är precis som judendomen en befrielsereligion.[1] De kristna inkarnerar befrielsen, dock inte som ett etniskt folk utan genom sin tillit (tro) till befrielsen och frälsningen. Kristendomen väntar inte på befrielsen, befrielsen är redan materialiserad i Kristi korsfästelse"

Jo, men precis som du säger så är judendomen en befrielsereligion. Det betyder inte att man går och väntar på befrielsen. I Exodus lär vi att människan redan är befriad, frälst. Det är inget man som jude väntar på. Lagen ges sedan som ett medel för att leva ut denna befrielse här och nu. Det är lagens sociala funktion och den följs som ett svar på den frälsning som redan är given. Det där med att judendomen går ut på att vänta på frälsning är nog rätt mycket en kristendomens konstruktion - praktisk retorisk ansats att polarisera mot.

Citat:

"Tilliten (tron) handlar om att våga leva frälsningen, våga leva befrielsen redan nu istället för att vänta på en framtida revolution. Omvändelsen är inte något som ska ske senare. Omvändelsen är en ständig möjlighet."

Jo, det stämmer. Det kunde varit saxat ur en GT-exeges.

Slutfråga: Är det verligen kristendomen som revolutionerar revolutionen? Vari består det specifikt kristna inslaget i denna revolutionens revolution?



*(Walter Brueggemann, "Old Testament Theology: Essays on Structure, Theme, and Text, edited by Patrick D Miller, Minneapolis, 1992, särskilt kap 1-2)

Per Herngren sa...

Hej Josefin! Zizek kritiserar inte bara kristendomen, judendomen och vänstern. Han kritiserar också magi, eller den kyrka som bli fetischistisk: Alltså när man genom tonläge eller upprepningar försöker ladda batterierna inför nästa arbetsvecka under gudstjänsten. Här kan man postkolonialt kritisera Zizek för att han tagit över en västerländsk negativ uppdelning mellan magi och religion. Där magi blir instrumentalism och där religion blir kollektivskapande.

Jag är själv mest intresserad hur han kritiserar vänstern utifrån sin ateistiska läsning av kristendomen.

Josefin Dahlgren sa...

Hej igen!

Ja kritik i sig är ju bra, oavsett om den gäller kristendom, judendom, vänstern eller ngt annat. Det främjar en bra debatt. Kritik bör dock vara saklig och ha rimlig verklighetsförankring. Kanske hade Zizeks kritik av vänstern fungerat lika bra utan att
anföra märkliga och svagt grundade uttalanden om vad Jesus tog avstånd från, eller vad säger du?