måndag, augusti 31, 2009

Karnevalen som befrielse

Sociologen Gert Nilson visar hur karnevalen under medeltiden blev egna samhällen snarare än avbrott i träldom och feodalism. Själv bor jag i Hammarkullen och sista helgen i maj tar jag ledigt tre dagar för att vara med på Sveriges äldsta karneval: Hammarkullekarnevalen. Första gången jag deltog i mitten på sjuttiotalet var jag tonåring. Några år senare, från åttiotalet, fick vi redan i februari på torg och gårdar runt om i Hammarkullen vara med när Chile Lindo och bolivianska dansgrupper övade och provade dräkter. För mig börjar karnevalen därför i februari och intensifieras i april genom alla förfester. Under sommaren är många i Hammarkullen arbetslösa eller lediga från skolan. Så varför inte fortsätta karnevalen hela sommaren?

När det ekonomiska överskottet i Venedig under 1700-talet var stort ”pågick karnevalen … ofta i ett halvår”, enligt Gert Nilson. Överskottet ”kunde förbrukas av såväl hög som låg”[1]. Karnevalssamhällena kan ses som likvärdiga med feodala, borgerliga och kyrkliga samhällen. Dessa samhällen levde sida vid sida snarare än inuti en väldig container-feodalism.

”Karnevalslivet utgjorde en egen värld klart skild från” de feodala och kyrkliga världarna ”med sina hierarkier och skiktningar” Karnevalen skapade ”en annan värld av frihet, gemenskap, jämbördighet och överflöd, i vilken kampen fördes mot allt stelnat, och där det odefinierade, det tillblivande och det föränderliga betonades.” Folk agerade som ”jämbördiga och möttes utan de barriärer som ålder, egendom, yrke och kast vanligen utgjorde.”[2].


Karnevalen förverkligar nya samhällen

”Karnevalen utspelades inte på en scen för en publik, där fanns ingen åtskillnad mellan deltagare och åskådare. Alla levde karnevalen, i enlighet med dess egna regler”[3] och ordningar.

”Karnevalen var ingen vilopaus i en ansträngande vardag, som nutidens fester vanligen är.” ”Karnevalen var ett … förverkligande av ett visst ideal: förändringen.”[4]

Karnevalen byggde upp intensiteter och resonanser av ifrågasättande, parodi och relativiserande av allt etablerat: ”såväl sanningar som auktoriteter” Gert Nilson berättar att ett” typiskt inslag var den parodiska kröningen och därpå följande avsättningen av en karnevalskung. Karnevalens bilder av förändring var ofta tvetydiga, där fanns … högt och lågt, vishet och dårskap, uppbyggande och neddrivande.”[5]

Karnevalen utvecklade queer-praktiker där män uppträdde som kvinnor, där kvinnor uppträdde som män, och även ’queera’ klasspraktiker där präster blev tiggare, trälar blev herrar. Det är inte säkert dessa praktiker undergrävde ordningen i kyrkan eller i feodala eller kapitalistiska samhällen. Rollomkastningar kunde utnyttjas som säkerhetsventiler.

Men man behöver inte förstå karnevalen som protest eller som reaktivt motstånd mot andra samhällen. Karnevalen är inte främst en negation, den var ett positivt skapande. Den levde sitt eget liv och fastnade inte i en trotsig mot-spegel av andra samhällen. Karnevalen var mer proaktiv än reaktiv, mer postprotest än protest.


Kedjor av imitation istället för centralstyrning eller påverkan

Karnevalen utvecklade innovativt egna praktiker som kunde imiteras, användas och spridas. Artonhundratalssociologen Gabriel Tarde skulle kalla detta för kedjor av imitationer. Karnevalen skapade inte sina förändringar och revolutioner centralt. Karnevalen mångfaldigar centrum, istället för att centralisera till enhetlighet. Alla dessa centrum (torg, fester, stilar, högtider, tidpunkter) kunde hamna i resonans och disonans med varandra eller med feodala och kyrkliga centrum. Karnevalerna mångfaldigar ordningar snarare än avskaffar dem. Karnevalerna skapade samhällen ”i ständig tillblivelse”[6].

Karnevalen skapade sina egna värdesystem där ”arbetsflit, anständighet, ordning, självbehärskning, sparsamhet och värdighet” kunde trängas undan av värden som ”generositet, spontanitet, allianser, kärlek och glädje i oordningen”[7].

”Under 1600- och 1700 talet urvattnades dock karnevalskulturen och den blev alltmer tillfällig och trivial. Kvar blev parader genom gatorna kantade med åskådare.”[8] Karnevalerna som hade blivit egna jämbördiga samhällen urvattnades och blev ”till korta avbrott i vardagen. Från en anda av frihet, till ett semesterfirande. Från ett allmänt deltagande till huvudsakligen åskådande.”[9] Från att börja leva ett eget samhälle med egna ordningar blev karnevalen en energikälla för feodalsamhälle och livegendom, och senare för kapitalism och lönearbete. Karnevalen förvandlas till ”en säkerhetsventil genom vilken maktens förtryck kunde vädras ut temporärt”[10].

Genom att göra karnevalsdeltagarna till åskådare görs karnevalen till bröd och skådespel för folket vilket ”ofta räddat Makten. Tillåtna och förväntade och ritualiserade protester kan bevara och stärka den etablerade ordningen.”[11].


Karnevalens återkomst

Idag har karnevalen och liknande intensiva samhällen en motsvarande möjlighet som i Venedig på 1700-talet. Gert Nilson lyfter fram sociologisk forskning som visar att snart bara 30 procent av befolkningen behöver lönearbeta. Eller att vi bara behöver lönearbeta 30 procent av arbetstiden. De enorma överskotten som genereras idag behöver inte gå till de rika, till enorma byråkratier för stater eller storföretag, till aktieägare eller till krigsmakter. Överskottet kan fördelas så att det blir möjligt att överskrida Venedigs magiska 50-50 gräns på 1700-talet. Då blir det möjligt, enligt Gert Nilson med: ”Karnevaler som pågår åtta, nio månader om året. Ett liv som vi idag inte ens kan föreställa oss. En allas fest för livet.”[12]

Detta möjliggör en brytning mellan ”åtskiljande av deltagare och åskådare”, ”Alla kan vi handla, alla griper vi in”. Vi behöver imitera karnevalen så att: ”Vi som deltar är i majoritet, de som åskådar i minoritet.” [13] Detta bryter med proteströrelsernas negativitet, besatthet av att vara emot. Detta bryter också med vänsterpraktiker där vissa är föreläsare och andra åhörare, där vissa sjunger revolutionära sånger och andra är publik.

Karnevalen är en möjlighet att bygga nya ordningar: ”Här bryts regler och nya krävs.” ”Karnevalstidens påtagliga brott mot grundläggande spelregler, för att inte säga orgie av rollomkastningar, stimulerar till omprövning, experiment och sociala uppfinningar.”[14]


Karnevalen bryter med proteströrelserna:

  • Istället för att föreställa sig Samhället som synonymt med nationalstaten mångfaldigas samhällena. Det finns inget centrum protesten kan vända sig emot.
  • Istället för inuti Samhället upptäcker man en rad samhällen bredvid varandra och hur dessa ständigt kopplas, kopplas om, kopplas isär, kopplar av.
  • Istället för att påverka de så kallade styrande skapas i karnevalen direkt tillblivelse som sedan kan imiteras och bilda långa imitationskedjor. Repetition, imitation, kopiering och återskapande ersätter påverkan av styrande eller opinionen.
  • Istället för att bekräfta kapitalistiska eller nationalistiska samhällen genom negativa protester, genom inverterade speglingar, särskiljer karnevalen sig och mångfaldigar sina egna ordningar. Dessa nya pulser och rytmer erbjuds alla; ungefär som fri programvara i opensource-rörelsen. Ifall du spelar våra rytmer så spelar vi era rytmer! Varför leva i ett nej när vi direkt kan börja leva det samhälle vi vill ha.
  • Istället för att reducera ordning till styrning och centrala hierarkier skapas ordning genom resonans, rytmer och pulser som man följer, utvecklar eller bryter med.

Per Herngren
2009-08-31, version 0.1


Referens

Gert Nilson, Ett. Två. Tre. Det sociala livets grundfigurer, Korpen, Göteborg: 2008.


[1] s 197.
[2] s 193.
[3] s 194.
[4] s 193-194.
[5] s 194.
[6] s 194.
[7] s 197.
[8] s 194.
[9] s 195.
[10] s 196.
[11] s 196.
[12] s 197.
[13] s 197.
[14] s 198.

7 kommentarer:

Josefin Dahlgren sa...

Mycket intressant... Jag läser just nu en bok i GT-teologi där författaren hävdar att israeliternas uppgift när de kallats ut ur Egypten och fått lagen är att skapa en motkultur som kontrast till det slaveri de levt i. Detta är gudsfolkets uppgift framgent, det är detta som ska bli Guds rike. Jag har funderat en del på begreppet 'motkultur' i relation till det du skriver om protest som 'inverterad spegelbild'. Kanske förstår jag inte riktigt vad du menar med begreppet inverterad spegelbild. Skulle du vilja utveckla det lite mer? Och så begreppet motkultur - hur skulle du definiera det? Positivt skapande eller snarare reaktivit?

Tack för en fin blogg!

Per Herngren sa...

Tack för din läsning av uttåget/flykten från Egypten!
Enligt postprotest blir protest, trotsighet, negation, att vara emot, maktkamp bekräftelse på det som negeras. Man blir en sorts pardans som skapar varandras dans.

Lösningen är skiljande. Att skilja ut en organisation/samhälle från andra blir inte bekräftelse på det 'andra' utan skillnad. Det skapar möjligheter till nyskapande, singularitet, innovation.

Motkultur (som du nämner), skulle kunna läsas som skiljande, skapa något annat, snarare än att bli en mot-kultur som genom att stå emot bekräftar slaveriet.

Josefin Dahlgren sa...

Stort Tack! Jag håller med dig. Motkulturen handlar om att bygga något nytt och annorlunda oberoende av "Egypten". Samtidigt påpekar man i GT ofta att det är viktigt att minnas Egypten, att minnas för att behålla sin mänsklighet så att man inte själv gör samma onda mot varandra och andra. Men det är en annan sak.
Om man ser till dagens ickevåldstekniker, hur skulle du exempelvis bedöma tekniker som blockad o.d.? Är det protest, skapande eller kanske något däremellan? Och hur förhåller man sig till att civil olydnad ska användas som sista åtgärd, när alla parlamentariska möjligheter är uttömda? Förutsätter det då att man först har provat med att protestera?

Per Herngren sa...

Blockad är väl ett hindrande, lite för mycket av negativitet och för lite skapande. Jag tror man behöver lämna blockad-tänket och istället fokusera på att bygga, bygga om.

Civil olydnad ser jag som en parlamentarisk metod eftersom man kommer i förhandling med regeringens representant, åklagaren. Demonstrationer och insändare är icke-parlamentariska, de sker inte inom den parlamentariska byråkratin (system).

Det gäller att använda det som stärker demokratin och delaktigheten. Ifall demonstrationer inte stärker demokratin ska man undvika det och använda andra metoder istället. Skapa nya parlament, skapa nya samhällen och civil olydnad.

Ifall civil olydnad skulle försvaga demokratin använder man då andra metoder.

Delaktighet och bygga kanske är nyckelorden.

Josefin Dahlgren sa...

Hm, intressant omformulering av begreppet "parlamentarisk". Ligger mycket i det.
Beträffande det negativa i blockader och protester så har jag funderat en del. På ett sätt kan jag hålla med men samtidigt tänker jag att det finns en kraft i protesten, i klagan i det förtryckta folkets "Nej!" Det är folkets klagan som utgör bakgrunden till exempelvis Exodus. Gud ser, hör och griper in. Om man vidare ser till GT:s klagopsalmer så fungerar de som strukturdelegitimerande genom att uttrycka att maktordningen inte är en skapelseordning utan en kaosordning - i strid med Guds vilja. Klagan hjälper oss att "vrida perspektiven rätt" som Annika skriver i en bloggtext. Det handlar om att se verkligheten som den verkligen är och säga sanningen om de makter som ligger bakom den. Det betyder naturligtvis inte att man ska underlåta att gripa in och skapa också. Kanske ligger den avgörande skillnaden i vem som protesterar. Kanske är det skillnad på om den som verkligen är förtryckt som protesterar eller om det är en rik västerlänning? En trovärdighetsfråga? En ansvarsfråga? Vad tycker du?

Anonym sa...

Hm, intressant omformulering av begreppet "parlamentarisk". Ligger mycket i det.
Beträffande det negativa i blockader och protester så har jag funderat en del. På ett sätt kan jag hålla med men samtidigt tänker jag att det finns en kraft i protesten, i klagan i det förtryckta folkets "Nej!" Det är folkets klagan som utgör bakgrunden till exempelvis Exodus. Gud ser, hör och griper in. Om man vidare ser till GT:s klagopsalmer så fungerar de som strukturdelegitimerande genom att uttrycka att maktordningen inte är en skapelseordning utan en kaosordning - i strid med Guds vilja. Klagan hjälper oss att "vrida perspektiven rätt" som Annika skriver i en bloggtext. Det handlar om att se verkligheten som den verkligen är och säga sanningen om de makter som ligger bakom den. Det betyder naturligtvis inte att man ska underlåta att gripa in och skapa också. Kanske ligger den avgörande skillnaden i vem som protesterar. Kanske är det skillnad på om den som verkligen är förtryckt som protesterar eller om det är en rik västerlänning? En trovärdighetsfråga? En ansvarsfråga? Vad tycker du?

Per Herngren sa...

Jag gillar klagan och klagosånger. Även muttrande och gnäll kan vara konstruktivt.

Men jag tror protester och blockader är något annat. De återkallar och återinsätter makten. De tillsätter en annan aktör. De blir den negation som definierar vad som är positivt, alltså det som negeras.