Catharina Thörn som forskar om kvinnor och hemlöshet ger en intressant kritik av en kampanj från Stadsmissionen i Stockholm. I kyrkans och socialtjänstens arbete riskerar arbetet mot hemlöshet att individualiseras. De hemlösa pekas ut som problemet och fokus ligger ”snarare på vilken vård och behandling de hemlösa behöver” än på vilka bostäder som behöver byggas och vilka boendeformer som kan utvecklas. Många kyrkor plåstrar om och glömmer medvetet av att ändra de samhällen vi lever i så att våldet och skadorna motverkas. På så sätt gör kyrkornas arbete fattigdom och hemlöshet uthärdligt, åtminstone för oss åskådare i medelklassen.
Hemlöshet förknippas traditionellt med män. Kvinnor som blir hemlösa riskerar att ”få sin könsidentitet ifrågasatt”. Kvinnor associeras med hemmet medan gatan förknippas med män eller med prostitution. Hemmets fyra väggar håller så att säga ”kvinnor på plats”. För att stärka de kvinnor som är hemlösa bedrev Stadsmissionen i Stockholm en kampanj 1992. Kritiken riktades ”mot att män setts som norm inom hemlöshetspolitiken och att kvinnors behov osynliggjorts”.
I kampanjen och i debatten efteråt pekas, enligt Thörn, hemlösa kvinnor ut som sexuellt utnyttjade offer. Kvinnorna framställdes som objekt och det skapades en stereotyp bild av vem den hemlösa kvinnan är och vilka behov hon har. Samma bild återskapas av socialtjänst och många institutioner som arbetar med hemlösa kvinnor. ”Återkommande för institutioner och kvinnohus som startades för att hjälpa hemlösa kvinnor är att föreställningar om hemmet och kvinnlighet dominerar verksamheten. De är ofta mindre institutioner med en hemlik miljö. Kvinnorna får lära sig pynta, sy gardiner, laga mat och få bättre kroppskännedom. Kort sagt, fostras till ”riktiga kvinnor”! ”Hemmet blir, i den svenska hemlöshetspolitiken, en arena där socialtjänsten kan kontrollera och reglera kvinnornas könsidentitet.”
”Den feministiska rörelsen har länge och med rätta ihärdigt kritiserat att kvinnors identitet kopplas till hemmet.” Catharina Thörn menar att hemmet måste erkännas ett värde, inte som garant för kvinnors identitet som kvinnor, utan som ett uttryck för rätten att ha makt över sitt liv. Som jag tolkar det behöver kyrkan därför innovativt konstruera nya boende- och samhällsformer där kvinnors och mäns rätt till makt, gemenskap och demokrati konkurrerar mot bostadsmarknad och privatägda villagetton där hemlösa inte har tillträde.
Per Herngren
2007-12-06, version 0.1
Källa
Catharina Thörn, Hem ljuva hem, Tidskrift för genusvetenskap, nr 3 2007, s 83-85.
Inlägg
2 kommentarer:
I Stockholm har under senare år kostnaderna för att dölja den brist vi har på billiga integrerade hyresrätter skenat iväg kraftigt och kostar idag skattebetalarna minst en miljard per år. Men istället för att bygga bostäder där människor har råd att bo kvar, satsas enorma summor på olika former av sysselsättningsbaserade "uppfostringsboenden" för våra ”fattiga” kommuninvånare. Detta gäller nu allt som oftast människor som ännu inte hunnit utvecklat någon psykisk sjukdom eller missbruksproblem men ändå tvingas söka hjälp hos socialtjänsten. Om eller snarare när så socialen inte anser dessa människor vara berättigad deras hjälp vräks de och placeras i något av de ”uppfostringsboenden” som finns, där bostadskarriären slutligen ska leda till ett eget hem igen. Dessa drivs av hör och häpna, socialtjänsten och andra välgörenhetsorganisationer. Hur detta tillvägagångssätt skulle kunna leda till att folk blir rikare för att senare ha råd med en liknande bostad de blev vräkta ifrån för att de inte hade råd är svårt att förstå. Denna trappa består i botten av härbärgen eller jourboenden (hotell) med oförsvarligt höga priser och en säng över natten kan kosta upp till 1400 kronor för kommunen. Det här är inget annat än diskriminering och en människovidrig syn på våra ”fattiga” medborgare. Det är även ur samhällsekonomiskt perspektiv oförsvarbart, då det skulle vara mycket, mycket billigare att stödja och hjälpa människor att behålla hemmet de blev vräkta ifrån början. Men detta försvaras med att de höga priserna skulle sätta press på kommunerna att hjälpa folk vidare. Men vad händer som det ser ut som idag, när det inte finns något vidare att föra människorna till? Jo, vi bygger ännu fler svindyra vidmakthållande ”hemlöshetsstegar” (”fattighus”) där det redan innan oåtkomliga trygga hemmet där jag kan bygga upp ett värdigt liv förflyttas ännu ett steg bortom horisonten. På detta vis skapar vi hemlösa människor som fastnar i olika trappor och snubblar fram och tillbaka på de allt högre trösklarna och samtidigt skapas jobb åt de förträffliga att problematisera våra hemlösa medborgare med olika diagnoser.
Sverige är fantastiskt!
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Hur kan det komma sig att Sveriges medborgare så förbehållslöst köper det som landets frivilligorganisationer och socialtjänsten påstår att människor behöver? Dessa organisationer uppehåller sig uteslutande vid de olika diagnoser och symtom som individen uppvisar. Att människor saknar ett tryggt hem att gå till förvandlas i de hjälpandes ögon till en åkomma. En åkomma som bara förvärras för varje dag den drabbade tvingas gå med på de hjälpandes villkor. Tror verkligen Sveriges skattebetalande medborgare att hemlösa individer har särskilda grundläggande behov? Skiljer sig deras behov sig från en människa med ett hem att gå till? Vid de föreläsningar jag håller brukar jag ställa en fråga till åhörarna: "Om ni blir tvungna att välja bort jobbet eller bostaden, vilket skulle ni välja" På denna fråga har ingen ännu valt bort bostaden vilket jag tar som en bekräftelse på hur viktig den anses vara för vår existens. Har människor som förvägras ett hem inte samma grundbehov? Sveriges medborgare borde känna en djup oro kring det faktum en hemlös missbrukas så systematiskt av de som säger sig vilja hjälpa. Så som det ser ut i dag utgör den hemlöse en stor inkomstkälla för ett stort antal organisationsmänniskor. Något som bara kan fortgå så länge definitionen hemlös kvarstår. Det finns idag ca 900 organisationer i Sverige med inriktning på hemlöshet, dessa sammanslutningar avlönar tillsammans ca 30 000 människor, sen plus alla volontärer de sysselsätter som hjälp åt våra ca 18 000 hemlösa. Så i praktiken blir hjälpen avsedd för våra hemlösa istället en hjälp att sysselsätta redan etablerade människor.
Rolf Nilsson
Ordförande
Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86 el 08-600 12 99
www.stockholmshemlosa.se
Skicka en kommentar