Det asketiska livet är en gestaltning av tillvaron efter Guds vilja. En rad puritanska metoder uppfinns och utvecklas inom kristendom. Detta öppnar upp nya möjligheter även utanför kristendomen. Asketismen förs via protestantismen över till kapitalismen. ”Puritanen ville ta sitt yrke som ett kall”, skriver den klassiske sociologen Weber i den Protestantiska etiken.
Inom kapitalismen väljer lönearbetaren alltmer att uppfatta sitt yrke som ett kall och bröt därmed med den traditionella livshållningen. Vad som en gång var en fråga om dagliga val och beslut blir alltmer en fråga om anpassning till konsekventa asketiska metoder där lönearbetaren offrar sig själv för arbetet. Uppoffrande lojalitet och asketisk lydnad blir lönearbetets etik.
Weber går så långt att han använder metaforen demon. Lönearbetaren måste lyssna på sin demon, hörsamma sin yrkesplikt med all den självbegränsning som detta innebär. Här skapas en sekulär asketisk religion där demoner och gudar finns inuti vår värld snarare än bortom den.
Speciellt intressant är att uppoffringen för lönearbetet uppnås genom individualism. Genom disciplinerat självförverkligande underordnas individen lönearbetet. Att växa som människa individualiseras och blir en metod för att tukta lönearbetaren.
De senaste åren får alltfler lönearbetare hjälp av en personlig coach eller rådgivare med att stiliseras och designas. Vi kan kalla det för ett stiliseringstvång när man blir tvungen att markera tillhörighet vilket skapar en form av kastsamhälle.
Denna asketiska religion avlastar lönearbetaren från att dagligen behöva ta ansvar för hur hon ska leva sitt liv. Lönearbetet är alltså en religion som konstruerar en etisk och styrande moral. Man behöver inte längre fundera över det möjliga livet. Lönearbetet ger svar på frågan om vad som är det riktiga och rätta livet.
Per Herngren
2007-10-10, version 0.1
Källor
Carl-Göran Heidegren, ”Livsstil och livsföring i Simmels och Webers klassiska sociologi”, Sociologisk Forskning 2004, nr 4.
Weber, The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism, London: Unwin University Books, 1968.
Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Borgholm: Argos, 1978.
Inlägg
4 kommentarer:
Bör man alltså undvika lönearbete? "Jobbar" du själv?
Jo, det händer att jag syndar. Man behöver en kamp mot lönearbetets gudomligande. Förslagsvis genom att utveckla alternativ till lönearbete. En form av kooperativ kanske. Eller genom att avtala fram ett system så att man får ta tjänsteledigt för att jobba med ickevåld för Burma eller mot kriget i Irak eller för hemlösa. Advokater i USA har ibland avtalat system där de jobbar 20-50 procent för de fattiga. Även läkare i USA kan ha sådana avtal. Google har ett system där anställda får utveckla vad de vill 20 procent av arbetstiden (dock ska man själv tro att det kan gynna Google).
Det ligger mycket i det du säger, tycker jag. Som jag ser det så finns det ingen kategorisk, avgrundsvid skillnad mellan "slaveri" och "arbete". I båda fallen tjänar man primärt en härskare och dennes ekonomiska intressen. Så lönearbete är att gå Maktens och Mammons ärende. Jag är dock generellt sett tveksam till att "rymma" i båda fallen (man bör "underordna sig", som "Paulus" säger). I systemet med inte av det (1 Kor 7). Att utveckla alternativ till lönearbete är dock som jag ser det ett mål på sikt för den kristna gemenskapen, och framför allt att tona ned lönearbetets betydelse. (En anti-arbetslinje alltså.) Kristna bör istället försöka tjäna så mycket som möjligt i dom roller eller "gåvor" som Anden ger. (Vad jag förstår är väl Catholic Worker och Bruderhof två exempel på moderna kristna rörelser med denna inställning?)
Har du problem generellt med deltagandet i en kapitalistisk ekonomi? Måste man bli anarko-primitivist?
/Jonas Lundström (ursäkta att jag var anonym ovan, det var inte min avsikt)
Jag tror inte lön för arbete måste gå över i asketisk religion. Weber ser en generell trend där man kan avvika.
Man kan göra en test tillsammans i ickevåldsgruppen eller församlingen för att se om lönearbetet har blivit religion för en. Tänk efter hur många gånger man sagt ungefär så här:
1) Till chefen - att man inte kan jobba just den dagen för man behöver göra en aktion för ickevåldsrevolutionen i Burma, för en vän som mår väldigt dåligt eller för att hjälpa några hemlösa.
2) Till församlingen/ ickevåldsgruppen - att man inte kan vara med på den aktionen/insatsen för att man jobbar just då.
Ifall svaret är olika vid olika tillfällen så har inte lönearbetet blivit en religion. Om det dock är så att man alltid väljer lönearbetet så är lönearbetet troligen en religion man konverterat till. Det brukar rationaliseras med lojalitet till arbetskamrater eller avtal och regler. Hänvisar man alltid till regler och dessa är absoluta så blir lönearbetet dessutom en fundamentalism i ens praktik.
Skicka en kommentar