- Dualistisk uppdelning mellan religion och värld, religiösa praktiker och världsliga.
- Religiösa handlingar uppfattas inte som tillräckliga. Något behöver tillföras. Genom melankoli och längtan efter något mer andligt annat bakar kyrkor in brist på tro i sin verksamhet, brist på tillit till gudsriket och det befriande budskapet.
- Att tillföra andlighet kompenserar bristen på tro. Förandligandet tillför speciella upplevelser och känslor, exempelvis innerlighet, frid, lycka, känsla av gudsnärvaro.
- Bristen på tro till gudsriket kan åtgärdas genom att individualisera och förandliga gudsriket till något inre och individuellt. Det behöver då inte längre organiseras, finslipas, testas, tränas eller misslyckas.
- Bristen på tro till omvändelse och befrielse kan åtgärdas genom individuell duktighet och välgörenhet. Rättvis fördelning av makt och resurser omvandlas till upplevelse av godhet.
- Bristen på tro till budskapet kan åtgärdas genom övertalande och trosviss karisma. Även vackra ord om självhjälp och individuellt ansvar kan tillföra det som religionen tycks sakna. Budskap om materiell och kroppslig befrielse kan förvandlas till insikt genom föredrag och uttalanden. Verser i religiösa sånger kan upprepas igen och igen för att tillföra en upplevelse av andlighet. Eller så kan de sjungas vackert, melankoliskt.
- Bristen på tillit till bön kan åtgärdas genom att tillföra upprepning, övertalning, speciella tonfall, innerlighet.
2015 07 26, version 0.1.1
Maktkritisk metod
Jag analyserar vad som ibland genomförs i kyrkors gudstjänster och verksamhet. När brist på tro genomförs i en kyrkas handlingar kallas det för performativt handlande: resultatet fullföljs i och med handlingen. Vilket innebär att handling och resultat blir ett. (I instrumentellt handlande är ju medel och resultat istället åtskillda, resultatet kommer senare.)Jag använder inte metodologisk individualism, det är alltså inte individens tro som analyseras utan tron som utkristalliseras i kyrkors beslut och verksamheter.
1 Efter bibelläsning reflekterar vi i runda om bibeltexten. (grupper på 5-6 är bra, ej fler än 8)
2 Den som förberett texten reflekterar lite mer antingen först eller sist i rundan.
3 Den som inte vill säga något säger bara Pass. el Jag passar.
Detta fungerar så befriande i lokalsamhället och församlingen att jag nästan slutat gå till gudstjänster där jag görs till publik och åhörare.
Som latinamerikanska basgrupper läser vi vanligen bibeltextens riktning som tilltal till vårt glokala sammanhang (ej så mkt individuellt tilltal). Det är bara ibland vi vänder riktningen i vår läsning mot texten och försöker förstå den, vad som är bakom den etc, (alltså sällan bibelstudie).
Per Herngren
2015 05 08, version 0.1