Kyrka blir befrielse istället för flykt

Här är ett första utkast till artikel som Göteborgs stifts tidning Korsväg beställt. Fungerar den? Begriplighet, flyt?

Under en påskfest i ett av kollektiven här i Hammarkullen träffade jag Karolina och Steven från Lutherska Kyrkan i Costa Rica. Steven arbetar i kyrkan med transpersoner och homosexuella. Och han presenterade sig själv som bög. Karolina arbetar i en landsortskyrka med urinvånare, hon presenterade sig som urinvånare. 

Lutherska kyrkan i Costa Rica har valt att bara jobba med förtryckta. De har slopat allt ”vanligt” tonårsarbete och allt ”vanligt” pensionärsarbete. Ingen ”vanlig” söndagskola. Allt kyrkligt arbete är tillsammans med underordnade grupper. Förutom urinvånare, homosexuella och transpersoner jobbar kyrkan även med immigrantarbetare på plantagerna och tillsammans med fattiga.

Ett helt samfund har tagit detta drastiska beslut: Vår kyrka behövs inte för att serva medelklassen. Medelklassen klarar sig. Vi behövs för de förtryckta och de som underordnas!

Lutherska kyrkan vågar dessutom göra sig jämlik med Costa Ricas parlament och regering. Costa Ricas lag erkänner inte äktenskap för homosexuella. Lutherska kyrkan i Costa Rica har då gått före staten och faktiskt infört äktenskap för homosexuella. Det är en kyrka som vågar regera istället för att bara reagera!

Gudsriket är både mål och medel

Gudsriket är inte bara ett framtida mål. Gudsriket är det som börjar. Som i Mohandas Gandhis ickevåld blir mål och medel ett. Gudsriket blir medlet. Målet är medlet. Medlet är att utföra målet.

I nästan alla bibelberättelser om Jesus intervenerar han i en maktordning som skapar ojämlikhet, förtryck och murar. Tillsammans med dem han möter producerar han ny jämlik ordning. Omedelbart, i situationen. Mål och medel blir ett. I varje berättelse sker olydnad mot maktstrukturer och samtidigt genomförs andra jämlikare ordningar. Jesus hänvisar inte till något avlägset gudsrike. Gudsriket genomförs i varje Jesusberättelse.

”Himmelriket är som ett senapskorn som en ... sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön”. (Matteus 13:31)

Underordning genom kön, funktionshinder, klass, sexualitet, nation, ras, ålder och moralisk duktighet trängs undan av nya jämlikare ordningar. Där finns inte längre man eller kvinna, jude eller grek, slav eller fri ... Dessa ordningar ersätts av jämlik, kärleksfull och solidarisk gemenskap. Kyrkor, grupper, kommuniteter och matlag lever Gudssamhällen. Gudsriket organiserar Gudsriket.

Gudsriket är i blivande. Det förändrar framtiden för alltid, direkt i situationen. Därför blev det olyckligt att 'tillkomme' översattes med 'Låt ditt rike komma' i nya översättningen av Herrens bön. Det är som om översättarna just där missar, eller försöker neutralisera, vad som faktiskt genomförs i varje jesus-berättelse. 

 

Kyrkorna är Jesu kropp. De har kallelsen att leva Gudsriket, inte att skjuta bort Gudsriket på framtiden. Gudsrike lever vidare genom att bygga Gudsrike. Liv ger liv. Solidaritet skapar solidaritet. Jämlikhet ger jämlikhet. Omsorg ger omsorg. Gudsriket är både samhälle och handling. Gudsriket bjuder in. Lev det samhälle vi vill ha! Kyrkor kommer att misslyckas. Kyrkans uppgift är att misslyckas. Och försöka igen och igen.

Jesus tror inte på ledarskap eller makthavare

I många av Jesusberättelserna revolutioneras en ordning utan att där egentligen finns några motståndare, det är själva maktordningen som ersätts med en annan ordning, där de underordnade snarare än ledarna blir aktörer.

I de berättelser där Jesus faktiskt konfronterar motståndare behandlas dessa vare sig som överhet eller som fiender. Motståndarna görs snarare till jämlikar. Jesus tycks inte tro på makthavare. Han pekar inte ut makthavare. Han gör inte ledarna till subjekt, till de som borde lösa ”problemen”. Han protesterar inte, han förverkligar. Det finns ingen mystisk makt ovanför de situationer som det berättas om i Nya testamentet.

En befrielsekyrka ägnar sig åt att tillsammans med andra grupper testa och pröva. Det handlar inte speciellt mycket om att folk behöver medvetandegöras. Det handlar mer om att öva upp färdigheter. Det stämmer även med Gandhis betoning på ickevåldsträning och att experimentera med sanningen.

För att inte befrielser ska bli återvändsgränder - events, enstaka aktioner, kampanjer, projekt – behöver befrielsen bygga befrielse: bli självorganiserande. Befrielse rekryterar organisatörer snarare än voluntärer och frivilliga. Här gäller det att inte blanda ihop organisatörer med ledare och ledarskap. Organisatörer är inbjudare, kontaktskapare, omsorgstagare, hantverkare, rengörare, matlagare. Gudssamhällen myllrar. De styrs inte centralt av vare sig ledare eller av någon omnipotent härskargud.

Jesus kallar oss till sårbarhet och osäkerhet

Jesus kallar inte sina lärjungar till sig själva, inte till sitt äkta jag, inte till sin rätta plats, inte till lycka, inte till frid och trygghet. Jesus kallar inte kyrkor bort från våld och förtryck. Istället kallar Jesus oss att möta våld. 

 

Jesus kallar kyrkor till otrygga möten med förtryckta och förtryckare. Jesus kallar oss till osäkerhet och sårbarhet, till ickevåld där våldet frodas. Jesus kallar oss till samarbete med dem som inte är som oss, som inte tycker som oss. Ut ur identitet och likhet. Ut på okända och jobbiga vägar. Kallelsen ger blåsor på fötterna och värk i lederna.

Kyrkor som lever befrielse, lever gudssamhälle. Dessa gudssamhällen blir olydiga mot andra ordningar, ordningar som trängs undan och ersätts av Gudsriket. Befrielse möter motstånd. Gudsriket är inte bara att justera, träna och uppfinna olika former för ickevåld och rättvisa, det är minst lika mycket att stödja de som förföljs, att bygga en omsorg som klarar fängelse och förtryck.

Vare sig härskande eller befrielse fungerar utan tro. Tro betyder tillit. Kyrkans uppgift är inte att skapa tro på regeringar eller ledare. Kyrkan lever Gudsriket genom sin tillit till Gudsriket.

Per Herngren

Utkast till artikel för Korsväg 

2014 08 30, version 0.1

Jesus övertygar inte

Jesus försöker inte påverka. Går vi igenom jesusberättelserna ser vi hur Jesus låter gudsriket ingripa i olika ordningar. Målet blir medlet. 

Gudsriket göms inte undan i framtiden eller i attityder. Jesus försöker inte övertyga om att det vore bra om ... Jesus drar istället direkt in oss i en ny ordning. Varken vi vill eller inte. Vi är dock fria att vända tillbaka.

Kyrkor har ibland funnit olika sätt att neutralisera gudsriket, olika sätt att vända tillbaka:

1. Vore: Gudsriket vore väl bra! Gudsriket görs till något vi pratar om istället för lever och gör.
2. Tycker: Eller vad tycker ni? Gudsriket görs till åsikt.
3. Hjärtat: Gudsriket finns i ert hjärta. Det har ni inom er. Gudsriket individualiseras.
4. Batteri: Kom nära Jesus så får ni kraft från gudsriket. Gud och Jesus görs till fetisch och batteri.
5. Frid: Låt inte förtryck, våld och konflikter störa. Sök istället frid. Gudsriket görs till frid och harmoni istället för politisk revolution.

Per Herngren
2014 06 24, version 0.1

Tack till mässa i Mariakyrkan 24 juni 2014.

Kommunitet som resonans eller konkurrens

En radikal kommunitet som flyttar in i ett område där även underordnade och fattiga bor önskar antagligen arbeta med rättvis fördelning av makt och resurser. Och med glokal demokrati och jämlikhet. Det finns dock flera fällor som frestar kommuniteter till att börja reproducera maktordningar. 

Flera av dessa fallgropar har vi kämpat med att ta oss ur i de ickevålds- och motståndskommuniteter där jag bott och verkat: Omega, Hammarkollektivet och Fikonträdet. Här är först några fällor och sedan möjliga lösningar:

Möjliga fällor?

1. Fokus på egna verksamheter. Lokala traditioner och mötesplatser kan kollapsa av en välvillig kommunitets självupptagenhet, av organisationsegoism. Intensivt engagemang kan producera gravitation som drar bort folk från lokala grupper och organisationer, från mötesplatser och traditioner . På så sätt kan välvillig, radikal medelklass slå ut långvarigt lokalt organiserande.  
2. Idealisera det spontana över det organiserade och institutionaliserade. Spontanitet kamouflerar gärna hur de som tillhör fel ålder, fel hudfärg, fel klass utesluts. De inbjuds inte eftersom de inte finns i telefonboken eller finns med i nätverket på facebook. De som ändå lyckas komma med i gemenskapen ramlar lätt ur för de får inte reda på att tid eller plats har ändrats. 
3. Idealisera det intima och mysiga över det offentliga. Genom att bjuda hem vänner för politiska samtal skapas gärna kotterier av likasinnade. Och likhet knuffar undan de som inte är tillräckligt lika, inte tillräckligt mysiga. 
4. Adoptera en lokal invandrare eller en missbrukare. Genom att bli nära vän med en som annars underordnas och bjuda in hen på matlaget kamoufleras elegant strukturer som producerar vithet, ålderism och klass. 
5. Tänka "förort" istället för byggd, samhälle eller centrum. Det lokala blir sovplats medan engagemang och "djupa" vänner söks därborta i ett annat Centrum. 
6. Rekrytera frivilliga och volontärer istället för organisatörer. Låta folk hjälpa till istället för att leva demokrati.
   Göra intresserade i området till publik genom "viktiga" föredrag och "events" utan att skapa utrymme för att samtala och konspirera.
7. Gentrifiering. Genom att med stor entusiasm göra området finare blir området finare. Hyrorna höjs och finare folk flyttar in, mindre fint folk har inte råd att bo kvar och flyttar därifrån.

Möjliga lösningar?

1. Samarbeta med lokala organisationer. Samarbeta och ta beslut med oliktänkande snarare än med de som tycker lika eller är lika.
2. Bli del av pulser och traditioner. 
3. Låta det ta tid att komma i resonans med andra grupper: resonans som ömsesidigt förstärker varandra. Tänka decennier snarare än år.
4. Organisera "egna" verksamheter som del av ..., så de blir en stärkande del av lokala nätverk och traditioner. Bejaka det egna som något eget, och just därför möjligt att bli del av något annat. 
5. Organisera allianser snarare än lokal enhet.

Per Herngren
2014 06 27, version 0.1

Referens

Per Herngren, Nära naturen: kommunitet skapar vithet, 2014.

Per Herngren, När kristna kommuniteter producerar individualism, 2012.

Per Herngren, Gentrifiering - radikal medelklass tränger bort underklass, 2012.

Bro från tro till oro

Tro behövs inte när saker och ting är frid och fröjd. Tro, tillit, får det omöjliga att fungera i omöjliga situationer. Tron gör jämlikhet möjligt under förtryck. Tron gör frihet möjligt i fångenskap.

Tro gör motstånd mot religioner som utlovar lycka, harmoni och frid. Tron drar in i våld och förtryck, in i fängelse och förföljelse. Frid och harmoni drar istället bort från våld och förtryck, bort från det som stör lyckan. Dessa religioner tränger undan tron och ersätter den med det lyckade, det som laddar och ger kraft. De flyr in i lydnad.

Tron är olydig mot det som är tryggt ordnat. Tron bygger osäker sårbarhet där säkerhet råder. Tron bryter lydnaden mot fridsordningar och lyckoordningar.

Tron stör friden. Tron gör befrielse möjligt.

Per Herngren
2014 06 22, version 0.1.1

Tack till mässa i Mariakyrkan i Hammarkullen 22 juni 2014.

Pingstens ande konspirerar

Ande kommer etymologiskt från andning. Ande är livet som får liv i andning.

Konspirera är att andas tillsammans, kon kommer från tillsammans, med varandra. Och spirera från andas: få liv med varandra.

Den första pingsten handlar inte så mycket om att folk förstår lärjungarna som att folk börjar prata med varandra om vad som just hänt, om vad det innebär att gränserna mellan dem just överskridits. Omöjliga möten och samtal blir möjliga. Folk börjar konspirera. Nya gemenskaper får liv. Gemenskaper som bryter uppdelningar mellan människor. Pingst är hög tid för transande, hög tid att överskrida.

Den gemenskap som får liv bryter sig ur. Att få liv är att bryta sig ur. Bli till. Något annat än det som var blir till. 

Den gemenskap som blir till tränger omedelbart undan andra ordningar. De maktordningar som fått liv i en annan anda försöker genast tränga tillbaka. Den konspirerande gemenskapen blir därför ofta förföljd, utesluten eller ignorerad.

Förföljelsen mot kyrkan börjar redan dagarna efter pingst. För att överleva förföljelsen behöver anden bygga motståndskraft. Liv är inte liv utan att göra motstånd, utan att möta motstånd. Pingst är hög tid för motstånd.

Det geniala med pingst är att något bryter sig ur utan att bli sig själv. Utan att bli en enhet eller identitet. Istället för identitet uppstår möten. Möten och samtal mellan människor som egentligen är olika blir till gemenskap. 

Här skiljer sig pingstens ande från andra andar.

• Nationalismens ande särskiljer och bygger gränser.  Den vill integrera de som kommer "in". Integrera "dem" med "oss".
• Vithetens ande flyttar in i vita områden och umgås gärna med vita. Den älskar mångfald där "de andra" görs lika varandra och därför annorlunda oss. Och där deras annorlundahet legitimerar oss som oss.
• Medelklassens ande tyr sig till medelklass. Och till medvetandegörande, autenticitet och personlig utveckling. 

Makthierarkins ande är lydig. Pingstens ande är olydig.

Per Herngren
2014 06 08, version 0.1.1

Tack till Matilda Nilssons predikan i Mariakyrkan i Hammarkullen pingstdagen 2014