Individuell kallelse?

Fattiga och förtryckta kallar på oss. Befrielse, civil olydnad och ickevåldsamhällen kallar på oss. Vapen kallar på att bli avrustade. Flyktingar kallar på fristad. Gudsriket kallar på vårt organiserande.

Men skulle denna kallelse kunna vara individuell? Föreställningen om en individuell kallelse avpolitiserar kyrkan. Den ersätter kyrkans politiska kallelse med en dikterande härskargud.

Individuell kallelse som maktteknik

1. När vi väljer en solidarisk motståndskamp överger vi därmed andra förtryckta. Att leva ickevåldsmotstånd är alltid en motsättning. Ifall Gud skulle kalla var och en av oss till en speciell uppgift upplöses tacksamt nog denna moraliska motsättning. Det blir Gud som vill att jag sviker de andra. Det hungrande och förtryckta som jag, nej Gud, valde bort. För Gud har en plan med var och en av oss som ska ställa allt tillrätta.

2. Individuell kallelse behåller föreställningen att Gud har en plan för just mig. Gud är alltså en diktator, en härskare. En diktator som snällt ger mig möjligheten att lyda eller inte lyda, att vara med eller inte vara med. Hmm, Gud skulle vara en traditionell sektledare alltså.

3. Individuell kallelse tränger undan den demokratiska gemenskapen. Politiska gemensamma beslut där vi får olika funktioner och där vi tvingas prioritera ersätts med individens individuella uppgift, en uppgift som passar just mig och som jag klarar av (bredvid mitt övriga liv upptagen med lönearbete, egna hem och kärnfamilj vilka väl alla måste vara del av just min speciella kallelse).

4. Individuell kallelse återskapar den konservativa hierarkiska synen på samhällen och kyrkor som kropp med organ som har olika uppgifter. Några passar som ledare, andra passar att baka bullar. Alla är lika mycket värda. Demokratisk rotation skulle dock bryta 'kallelsen', kallelsen att passa in, kallelsen att hålla sig till sin plats.

Kallelse klarar 'jag' inte av

Kallelse är ett radikalt krav på oss från de som förföljs och beskjuts. Det är också ett krav på oss att bilda omsorgsfull gemenskap, bygga befriade samhällen och skapa andra ordningar. Det är inget vi kan göra själv. Men tillsammans är det möjligt.

Per Herngren
2013 06 02, version 0.1

Pingstmässa med civil lydnad

Förra året blev tre gripna under en pingstmässa på Saab Microwave, världens ungefär femte största vapenföretag när det gäller eldledningssystem. När vi skulle fortsätta traditionen i år på samma företag välkomnade Saab oss att hålla en mässa i en fin skogsglänta. Företaget som nu bytt namn till Saab Electronic Defence Systems visade oss en plats vid en fin skogsglänta ca 50 meter utanför Saabs militärt skyddsklassade område.

Som tack till Saab bestämde sig samordsningsgruppen för pingstmässan att förbjuda alla grupper som deltog på pingstmässan att göra civil olydnad under hela pingsthelgen. Så vi firade möjligen Sveriges första pingstmässa som i sig innebar ett förbud mot civil olydnad.

Lydnad leder till lydnad

Enligt Gandhi är mål och medel samma sak. Lydnad leder till lydnad. Förbud mot civil olydnad leder till förbud mot civil olydnad. Så jag deltog i en pingsmässa i helgen som befäster lydnaden i världen. Enligt Gandhi är det inte regeringar och krigsherrar som är problemet utan vår lydnad. Ickevåldet är en kamp mot lydnad inte mot härskare.

Deltagarna under de två dagarna i helgen var fantastiska. Det var väldigt fin stämning. Det var spännande reflektioner. Det var även mycket fridfullt och harmoniskt vid pingstmässan.

Vart tog ickevåldet vägen?

Förbudet mot civil olydnad under pingstmässan gjorde att ickevåld inte sågs som lika viktigt. Flera av verktygen från ickevåldsrörelsen trängdes undan.

Vängrupper bryter individualism: Ickevåldsgrupper jobbar oftast med vängrupper som samarbetar med varandra. Detta är en skillnad mot när individer deltar i ett arrangemang som just individer. Vängrupper är en gemenskap som ansvarar för, och tar hand om, varje deltagare. Vängrupperna blir också en demokratisk enhet gentemot organisationen: istället för individ gentemot organisationen. Vängrupperna försvann under helgen. Deltagandet blev mer individualistiskt.

Decentraliserat organiserande i vängrupper: Ickevåldsgrupper har ersatt centralstyrning med samordning av vängrupper. Samordningsgrupper bestämmer ganska tuffa riktlinjer för vängrupperna och deltagarna. Deltagare agerar i sin vängrupp inte som ensam individ. Men följer vängrupperna bara riktlinjerna och aktionens syfte är de fria att utforma aktioner som de vill. Vängruppen och fredsbevarare hindrar enskilda från att ta tokiga initiativ eller flippa ut. Varje vängrupp representerar hela aktionen istället för att en central styrgrupp representerar aktionen. Detta är decentraliserad representation istället för centraliserad representation. Förra året hade vi decentraliserat organiserande och representerande via två vängrupper. I år började samordningsgruppen istället förvandlas till en central styrgrupp. Ickevåldets decentralisering trängdes undan och ersattes med centralism.

Feministiska mötestekniker: Ickevåld jobbar ofta med feministiska mötestekniker. Vid varje samtal väljs någon som är maktingripare och griper in vid härskartekniker och sned samtalsfördelning. Även stämningsunderlättare och tidsunderlättare brukar användas samt en mötesunderlättare som leder samtalet. För att skapa jämlikhet varvas samtalet med rundor. Dessa verktyg användes ibland under helgen men de försvann dock vid flera av samtalen. Det innebar att talutrymmet ibland blev snedfördelat. Några pratade mycket och andra blev tystade. Det fanns ingen illvilja bakom utan strukturlöshet leder till just sådana effekter. Trots detta var det dock flera bra samtal om ickevåld och hur bibeln visar på motstånd.

Ickevåldsträning: I traditionen från Gandhi betonar ickevåldsgrupper att det krävs mer träning för ickevåld än vad en soldat behöver för att kriga och döda. Ickevåldsträning hade vi under pingsthelgen så den trängdes inte undan, även om den givetvis var otillräcklig. Här lyckades ickevåldet fortleva.

Postprotest: I traditionen från plogbillsaktioner och vin & fikonträdsplanteringar på vapenföretag så använde pingstmässan förra året inga protestbudskap eller negativa budskap mot Saab. Det var polis och åklagare som blev proteströrelse, vi hade ett jobb att utföra. I år hörde jag inte heller några protestbudskap mot Saab så postprotesten lever vidare.

Fika med motparten: Efter pingstgudstjänsten i år drack vi kaffe tillsammans med Securitas vakten så den delen av ickevåld lever och frodas.

Aldrig mer förbud mot civil olydnad

Saab hade ju varit mycket välkomnande och inte alls krävt förbud mot civil olydnad. Så förbudet var inte deras fel utan ansvaret låg helt på ickevåldsgrupperna som organiserade pingstmässan. Vår civila olydnad förra året ledde till att Saab bjöd in oss till samtal. Pingstmässans samordningsgrupp började då av någon märklig anledning tänka tvärtom, att civil olydnad kanske hindrar samtal. Detta kom antagligen från traditionellt fackföreningstänkande: ingen strejk under förhandling och ingen förhandling under strejk. Knäppt.

Jag glömde av att ge ett nyårslöfte i år men här kommer ett: Jag lovar härmed att aldrig mer delta i en religiös högtid eller ett ickevåldsarrangemang som i sig innehåller ett förbud mot civil olydnad. Fast nu blev jag ju själv individualistisk. Ok, jag gör om det till förslag till nästa års pingstmässa: Lämna inte ickevåldet. Utveckla ickevåld och civil olydnad till pingstmässan 2014.

Är det ett bra beslut? Tänker jag rätt? Kommentera gärna!

Per Herngren
2013 05 20, version 0.2

Referens

Pingstmässan 2013

Överlåtelse till ickevåld

Överlåtelse är när ens liv kretsar kring en gemenskaps engagemang. Överlåtelse till ett lönearbete och ett arbetslag gör exempelvis kapitalism möjligt. Överlåtelse till en kärnfamilj gör kärnfamiljer möjliga.

Att några överlåter sig till ett calypsoband eller en teatergrupp gör att livemusik och teater existerar. Förr överlät sig många till timmar av tv-tittande. Tv blev det folk pratade om och familjer umgicks kring. Idag gör överlåtelse att facebook skapar världar av umgänge och gemenskap.

Ifall ett par personer överlåter sig till en gemensam verksamhet skapar de dessutom utrymme för andra att få delta och bidra lite. Många verksamheter i kyrkor bygger på att några överlåter sig till dem. Och att andra hjälper till så gott de kan.

Överlåtelse gör att en verksamhet får liv

Överlåtelse gör att engagemang efter en tid kommer till liv. Paradoxalt nog är det överlåtelse som gör att gemenskapen tycks leva ett eget liv oberoende av de som deltar, faktiskt även oberoende av de som överlåter sig till den.

Överlåtelse intensifierar. Det intensifierar kontakter, samtal och organiserande. Den andra paradoxen är att denna intensifiering faktiskt gör engagemanget mindre beroende av planerande, det vi brukar räkna som organiserande.

Överlåtelse gör att verksamheter kommer in i en puls. En lunk. Ibland tycks engagemanget gå av sig själv.

En grupp och en verksamhet som inte lyckas få några att överlåta sig till den blir mycket mer beroende av att organisera och planera. Deras verksamhet kommer inte till liv av sig själv.

Överlåtelse mångfaldigar varandras kraft

Överlåtelse skapat märkliga ömsesidiga förstärkningseffekter: resonanser. En plus en blir hundra. Hundra personer som engagerar sig var för sig som enskilda skulle knappast kunna åstadkomma lika mycket som två personer som överlåter sig till varandras engagemang.

Överlåtelse är inte samma sak som att ta ansvar eller att vara engagerad. Överlåtelse är snarare när tankar, samtal, boende, resor, utbildningar börjar kretsa kring något. Livet börjar kretsa kring det en överlåter sig till. Inte helt och hållet, men på ett avgörande sätt.

Olika överlåtelser cirkulerar kring varandra

Vi överlåter ofta våra liv till två, tre olika engagemang. Dessa kan stärka varandra som när egna hem och lönearbete förstärker varandra. De kan också konkurrera med varandra som egendom och biståndsarbete, eller lönearbete och civil olydnad.

Ofta kretsar två eller tre överlåtelser kring varandra, och med tiden börjar de fungera ihop. Själva cirkulerandet gör att de hittar rytmer som passar in i varandra.

De fungerar även som varandras break, ett engagemang blir ett skönt avbrott från ett annat engagemang.

En överlåtelse kan väga tyngre vid ett tillfälle medan en annan väger tyngre vid ett annat. Ibland får hela familjen flytta för ett nytt jobb. Ibland tar vi endast jobb inom pendlingsavstånd från bostaden. Detta har inget att göra med vad en skulle prioritera vid ett ultimatum. Det har sällan heller att göra med vad en skulle värdera högt i livet ifall någon frågade. Överlåtelse kommer sällan från genomtänkta val och beslut.

Det är vanligt att folk överlåter sig åt saker som de ogillar eller som de inte värderar som värdefullt för världen. Det de egentligen värderar överlåter de sig inte till. Överlåtelse handlar mycket om att det blev som det blev.

Överlåtelse är när ens tid, tankar, samtal, kontakter, pysslande på en mycket praktisk nivå börjar cirkulera kring något. Det ska alltså inte blandas ihop med värdegrunder eller målsättningar, vilka per definition finns någon annanstans. Överlåtelse är närmast motsatsen till dagens fixering vid värdegrund (under oss), och målsättning (framför oss). Överlåtelse är inte någon annanstans. Överlåtelse är hur våra liv kretsar kring något.

Här i Göteborg är det många som överlåter sig till att vara emot hemskheter. Protester får eget liv. Detta är så vanligt att protesten antagligen lever ett liv oberoende av sitt innehåll, av vad det är den protesterar emot

Överlåtelse till ickevåld

Genom att några överlåter sig till ickevåld skulle ickevåld kunna komma till liv, vilket redan skett på flera håll i världen. Ickevåld lever sitt eget liv på många platser i USA och i Indien. Detta borde vara möjligt även här i Skandinavien.

I olika områden i USA har det ofta räckt med två eller tre eller en handfull som överlåtit sig till ickevåld för att ickevåld efter ett tag ska komma till liv. Här hos oss skulle det antagligen räcka med ytterligare ett par, tre stycken för att ickevåld ska komma till liv.

Några stycken som överlåter sig till ickevåld ger utrymme till fler att delta och engagera sig.

Ickevåld och kommunitet

Ickevåld är i traditionen från Gandhi att sårbart intervenera i våld och förtryck och därmed utmana de straff och hot som gör oss lydiga. Civil olydnad och andra direkta ingripanden är ickevåld. Ickevåld låter det politiska målet bli medlet.

Ickevåld kan inte, enligt Gandhi, skiljas från vad han kallade det konstruktiva programmet. Gandhi skapade befrielse genom att leva befrielse. Detta gjorde han bland annat i ashrams, små ickevåldssamhällen. Kommuniteter fokuserade på civil olydnad har även varit viktiga för ickevåldet i USA.

I USA, och jag tror även i Indien, har flera som överlåtit sig till ickevåld också överlåtit sig till en plats där det bor fattiga och förtryckta. Ickevåld som hamnar i resonans med en lokal plats och dess människor skapar resonanser. Detta skapar samarbete lokalt samtidigt som kommuniteten blir en mötesplats för motståndskämpar på besök från andra delar av världen. Samhället blir glokalt, globalt och lokalt.

Ifall några överlåter sig till kommuniteter fokuserade på ickevåld skapar det oöverskådliga resonanser mellan ickevåld, lokalsamhälle och internationella ickevåldsrörelser.

Per Herngren
2013 05 19, version 0.1

'Gud är Herre' var då civil olydnad

I Romarriket var det förbjudet att erkänna en annan herre än kejsaren. Att säga att "Gud är vår Herre" var alltså vardaglig civil olydnad som ofta ledde till fängslanden. Denna olydnad var så massiv från både judar och kristna att Romarriket trängdes undan gång på gång. Många fängslades vilket bara ledde till att Romarriket förlorade ännu mer utrymme och makt (lydnad).

Idag trängs denna form av befrielsekristendom ibland undan i kyrkor och ersätts med kritiska uttalanden mot regering, kombinerat med närmast total lydnad till lagen.

Henry David Thoreau skrev 1849 att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder. Idag skulle han kanske skrivit att problemet inte är regeringen eller USA utan de kyrkor och organisationer som uttalar sig kritiskt men ändå lyder.

Hur kan civil olydnad bli lika självklart i kyrkorna idag som på jesu tid? När blir det lika vanligt som andra verksamheter att på exempelvis tisdagkvällarna i kyrkan förbereda och reflektera kring civil olydnad och ickevåld?

Per Herngren
2013 05 17, version 0.2

Hur blev lydnaden nästan totalitär i kyrkorna? Nr 2

Kyrkors  hierarki utgör en stark dragningskraft som civil olydnad har svårt att konkurrera med. I denna andra text om hur lydnaden blivit närmast total i kyrkorna föreslår jag att civil olydnad fungerar som rekrytering för kristna hierarkier. Ickevåld förlorar på så sätt många av sina bästa organisatörer. Civil olydnad trängs tillbaka istället för att fylla fängelser med kristna.

När kristna börjar utföra civil olydnad mer kontinuerligt börjar de snart få förfrågningar från Kristna Freds, ekumeniska organisationer eller från samfund om att bli invalda till förtroendeuppdrag. Eller till och med få en anställning.

- Oj, här är det någon som uppskattar mitt arbete med ickevåld. Det är ju fantastiskt. Det kan en ju inte säga nej till.

Uppmärksamhet och förfrågningar från centralistiska hierarkier gör att en känner att ens engagemang och erfarenheter verkligen respekteras. Till en början tar en bara en paus från civil olydnad för att hinna med det nya häftiga uppdraget. Kanske försöker en kombinera engagemangen på något sätt.

Men hierarkier tar tid och ickevåldet trängs undan. Dessutom dras en med av alla spännande och smarta människor som redan har sugits upp i hierarkin. En skickas på konferenser runt om i världen och möter den kristna eliten. Eliten binder varandra med häftiga och intressanta nätverk.

Och ickevåldsrörelsen förlorar ytterligare en erfaren aktivist till de kristna hierarkierna.

Per Herngren
2013 05 07, version 0.1