Hur blev lydnaden nästan totalitär i kyrkorna?

Vi har en vapenhandel som flera år varit värst i världen per person räknat. Vi praktiserar nationalstatsapartheid som gör det är väldigt svårt för fattiga och bruna att flytta hit. Så varför svämmar inte fängelserna över av präster, diakoner och församlingsmedlemmar? I flera andra länder så är kristna och andra religiösa befrielsekämpar en avgörande andel av fångarna. Varför är det inte så här?

Den närmast totala lydnaden i kristna organisationer beror givetvis på massor av olika faktorer. En del av lydnaden tror jag hör ihop med flera kyrkors individualisering. Civil olydnad förpassas till individen. Det är sällan som kyrkor och kristna grupper organiserar civil olydnad. Civil olydnad blir individens sak.

De som individuellt vågar utföra civil olydnad prisas ofta i kristna grupper för sitt civilkurage. Detta upplyftande av den modiga individen legitimerar samtidigt kristna gruppers icke-planerande av civil olydnad, deras icke-ansvar för rättegångar och fängelsestöd.

Upplyftandet av de få modiga ser effektivt till att dessa få olydiga fortsätter att vara få.

Vi är sårbara inför våld och makt och vi beroende av varandra. Sårbarhet och beroende är livets och människans ontologi. Det individuella modet är inte lösningen på våld. Lösningen är gemenskapen, att tillsammans göra oss sårbara och våga ingripa i förtryck.

Per Herngren
2013 05 06, version 0.1.1

Vår fader - anpassad version

När olika kyrkor försöker omvända kristendomen till individualism och fetischism (ladda batterierna) så behövs en översättning av Vår fader som låter dessa kyrkor slippa tolka om budskapet hela tiden.

Min Mor och Fader
Min snälla mor och far som håller dig i himlen och i mitt inre.
Låt mig få helga ditt namn igen och igen.
Låt ditt rike komma i mitt hjärta.
Låt din vilja styra mig att leva rätt själv, på jorden och senare i himlen.
Ge mig idag det bröd och den frid jag behöver för att få energi till min arbetsdag.
Och förlåt mig mina egna skulder,
liksom jag har förlåtit den som står i skuld till mig.
Och pröva mig inte med konflikter och oro,
utan rädda mig från otrygghet, konfrontationer och ofrid.
Ditt är riket i mitt inre,
ditt är det goda ledarskapet och äran,
i evighet.
Amen.

Någon som har förslag på andra formuleringar som är mer moderna?

Per Herngren
2013 05 05, version 0.1

Referens

Vår Fader
Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket,
din är makten och äran,
i evighet.
Amen.
(ekumenisk översättning av Herrens bön)

Gör Gud verkligen sönder våra vapen?

Gud gör slut på krigen över hela jorden, hen bryter bågen och bräcker spjutet, sköldarna bränner hen upp i eld. (Psaltaren 46:10)

Ni som är teologer och präster, hjälp mig här! Gud gör väl inte sönder vapen när krigen genomförs av FN? Och Gud bryter väl inte sönder vapen som ska säljas till demokratier? Inte heller eldar väl Gud upp vapen när de bara används till försvar?

Eller var det frestaren som frestade med det rättfärdiga kriget?

Per Herngren
2013 04 25, version 0.1


Tack till Lisa Gerenmark för bibelstället.

Borde riksdagen bli mer politisk så som kyrkan?

Politik är att intervenera i det gemensamma för att börja lösa gemensamma problem. Politik skiljer sig därmed från både det privata och från förvaltning av det gemensamma.

Det privata skyddar sig mot det politiska, det hävdar att det här har ni andra inte med att göra. Förvaltning förhandlar, justerar och upprepar så att institutioner fortlever.

Riksdag har mycket lämnat ambitionen att lösa gemensamma problem. Riksdag har lämnat politiken. Den har istället gått över till att förhandla och justera för att dess institutioner ska kunna fortleva i en föränderlig värld. Inga egentliga reformer, så som de tidigare besluten om skola och pension för alla, har genomförts de senaste decennierna. Ett undantag är äktenskap för alla par.

Idag är det mer kyrka, fair trade, queer, feminism, ickevåld, kooperativ, forskare och företag som är politiska. Visioner, tro, moral, delaktighet, dialog, uppfinningar, experimenterande, simuleringar, interveneringar, ersättande och undanträngande av sämre lösningar är övergripande politiska verktyg. Dessa verktyg behövs för alla former av politiska lösningar oberoende av om de är höger, vänster, framåt eller bakåt. Ifall vi vill att det politiska ska bli demokratiskt och solidariskt behövs dessutom jämlik fördelning av makt och resurser läggas till bland de politiska verktygen.

Frågan är ifall vi ska fortsätta låta riksdagen fungera som en sorts styrgrupp i sin förvaltning?  Eller ifall riksdagen bör lära sig använda politiska verktyg av kyrka, feminism och andra politiska rörelser?

Per Herngren
2013 04 22, version 0.1

Arvsynden: mål och medel separeras - Walter Benjamin

Filosofen Walter Benjamin föreslår att arvsynden är att mål och medel separeras från varandra. Handlingen är då inte rätt i sig, rätten skjuts på framtiden. Istället för att vara rätt tänks handlingen förmedla rätt och rättvisa.

Handlingar som legitimerar våld för att stoppa våld kommer från arvsynden. Exempel kan vara fredsgrupper som i uttalanden stöder viss vapenhandel för att stoppa annan vapenhandel, asylgrupper som stöder utvisning av vissa för att rädda andra.

Våld som utövas för våldets skull är inte arvsynd. Arvsynd vill rätt, den vill inte våld, men den separerar rätten från medlet. Medlet förmedlar därmed bara budskapet om rätt och rättvisa.

När våra handlingar bara ska förmedla rätt öppnar de upp för våld. Våra handlingar behöver också vara rätt för att bryta med våldet. Ickevåld blir bara möjligt när mål och medel får vara ett. Ickevåld tycks därmed för Benjamin bryta arvet från arvsynden.

Detta liknar Mohandas Gandhis ickevåld. Gandhi menar att ickevåld är när mål och medel är ett.

Per Herngren
2013 04 04, version 0.1

Referens
Walter Benjamin, "Om språket i allmänhet och det mänskliga språket", 1916.
Walter Benjamin "On Language as Such and on the Language of Man", 1916.