Kyrka+kapitalism=uppoffrande individualism: Erich Fromm

Tillsammans skapade kapitalism och protestantism en ensam och tung individualism. Det är inte främst en egoistisk individualism utan snarare en uppoffrande individualism. Kapitalism skapar moral. Enligt psykologen Erich Fromm genererar denna uppoffrande moral ofta febril aktivitet.

Strävan att göra något, hjälpa till är en hybrid av protestantism och kapitalism. Individen, deras gemensamma avkomma, känner sig obetydlig och tyngs av bördan att hen borde ställa upp. Hen tar sig ur hopplösheten genom att göra sig upptagen.

"the feeling of powerlessness and insignificance, ... represent a state of mind ... One possible way to escape this unbearable state of uncertainty and the paralysing feeling of one's own insignificance is the very trait which became so prominent in Calvinism: the development of a frantic activity and a striving to do something." (Fromm, Escape from freedom, p 78-79)

Vinst och asketism

I och med bonus och vinster förknippar vi gärna kapitalism med överflöd, rofferi och tjuveri. Men överflödet gäller bara vissa. Arbetarklass och lägre medelklass lär av kapitalismen att leva ett uppoffrande liv: ett liv ägnat åt lönearbete, stat, nation, egna hem, familj, banklån, besparing. Denna asketism har kapitalismen tagit över från protestantismen.

"Besides the affirmation of the individual which capitalism brought about, it also led to a self-negation and asceticism which is the direct continuation of the Protestant spirit." (Fromm, Escape from freedom, p 94-94)

Ömsesidig förstärkning

Kapitalism och protestantism är ett motvilligt par och deras relation kommer mer ur resonans mellan dem än gemensamt syfte. Genom att kapitalism och protestantism hamnar i resonans börjar de oavsiktligt förstärka olika saker hos varandra.

Även kristen antikapitalism hamnar lätt i resonans med kapitalism. Ett exempel är när radikala kristna individuellt ska leva enkelt, istället för att experimentera med, och bygga upp, olika former av gemensam, solidarisk ekonomi och egendom. Ansträngningarna att som enskilda leva enkelt, ickekonsumistiskt och klimatsmart förstärker kapitalismens individualism: en individualism som lägger bördan på individen. En individualism som använder även fritiden till att göra sig upptagen istället för att bygga befriande förändring.

"In Calvinism this meaning of effort was part of the religious doctrine. Originally it referred essentially to moral effort, ... These considerations show that the compulsion to unceasing effort and work was far from being in contradiction to a basic conviction of man's powerlessness; rather was it the psychological result. Effort and work in this sense assumed an entirely irrational character. They were not to change fate" (Fromm, Escape from freedom, p 80)

Per Herngren
2013, version 0.1

Referens

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.

Bilaga

Kapitalism och kyrkor producerar negativ frihet

Kapitalism gör, tillsammans med flera kyrkor, individen fri från gemenskapens krav. Det är en frihet-från snarare än en positiv befriande frihet. Individen blir själv ansvarig för sitt öde. Genom att kapitalism och protestantism samtidigt producerar uppoffring görs även individen ansvarig för jobb, samhälle och ekonomi. Individen blir dessutom ansvarig för världen: fattigdom, klimatpåverkan och miljöförstöring.

"the general characteristics of capitalistic economy: the principle of individualistic activity. In contrast with the feudal system of the Middle Ages under which everybody had a fixed place in an ordered and transparent social system, capitalistic economy put the individual entirely on his own feet. What he did, how he did it, whether he succeeded or whether he failed, was entirely his own affair. That this principle furthered the process of individualisation is obvious and is always mentioned as an important item on the credit side of modern culture. But in furthering "freedom from", this principle helped to sever all ties between one individual and the other and thereby isolated and separated the individual from his fellow men. This development had been prepared by the teachings of the Reformation." (Erich Fromm Escape from freedom p 93-94)

Hur kyrkor lever samhällsförändring - Lisa Lottadotter Gerenmark

Gästbloggaren Lisa Lottadotter Gerenmark är diakon i Vårgårda, samt medlem i Motståndskommuniteten Fikonträdet och plogbillarna och hon är även ageravolontär, bland annat i Sydafrika. Hennes artikel nedan publicerades i Svensk Kyrkotidning 2013.

När Jesus gick på jorden bröt han regel efter regel, allt för människans skull. Han botade sjuka på sabbaten, talade med kvinnor och delade bröd med samhällets outsiders. Genom att bryta de gällande ordningarna så skapade han också nya ordningar för hur vi som människor ska leva och vara mot varandra.

Som kristna ska vi leva i Jesu efterföljd.

Att arbeta med globala rättvisefrågor är inte bara att samla in pengar, lika lite som diakoni bara är själavårdssamtal. Global rättvisa handlar om att vi som människor måste förstå att vårt sätt att leva påverkar hela jorden och i sin tur också människor på andra sidan jordklotet, människor som svälter eller tvingas fly från krig. Globalt rättvisearbete är inte insamling av pengar för att stilla vårt dåliga samvete, det handlar om att påverka vårt sätt att leva. 20% av världens befolkning lever på 80% av världens tillgångar, vi tillhör de 20 procenten, vi måste ta ansvar för det.

Jag skulle vilja säga att globalt rättvisearbete handlar om att leva gudsriket här och nu, eller om en pratar Gandhi – leva så att mål och medel blir ett. Genom direkt aktion kan vi genom våra handlingar här och nu göra vår värld bättre. Jesus använde sig av direkt aktion, genom hans direkta handlingar förvandlades de utstötta till jämlikar.

Jag ska ge några exempel på hur vi som kyrka kan leva Gudsriket här och nu.

Klimat

Om vi som kyrka minskar våra utsläpp genom att exempelvis äta mindre kött eller handla ekologiskt så bidrar vi direkt till en bättre värld där människor inte behöver fly på grund av översvämningar eller återkommande orkanstormar. 

Krig och konflikt

Om vi går in på en vapenfabrik och firar gudstjänst så omvandlar vi genom vår handling den vapenfabriken till ett Guds hus, om några dessutom avrustar vapen under gudstjänstens gång så förvandlas det vapnet från något dödligt, skadligt för människan, till något gott eller åtminstone harmlöst och färre människor dödas.

Fattigdom

Om församlingen blir en församling för fairtrade och inhandlar fairtrademärkta produkter, i den mån det finns, så skapar det, genom våra direkta handlingar bättre förutsättningar för människor att ta sig ur fattigdom. En ny ekonomisk ordning blir verklighet genom vårt agerande.

Papperslöshet

Genom att vi som kyrka ger människor fristad skapar vi en bättre värld där människor får lov att leva, älska och vara, oavsett nationalitet, läggning eller religion. Om vi berättar om detta på församlingens hemsida och inte bara gör det i hemlighet blir det dessutom en handling som smittar av sig och påverkar människor, politiker och organisationer att också de ge människor fristad.

Att bedriva diakoni är att leva med Gud, att följa i Jesu fotspår. Diakoni är påverkansarbete, både globalt och lokalt. Att arbeta för rättvisefrågor på andra sidan jorden och hemma i våra församlingar. Som kristna kan vi inte längre se på när människor svälter, drabbas av krig eller tvångsdeporteras av den svenska polisen. Men framförallt måste vi börja förstå att allt detta hänger ihop med oss själva, vi måste förstå att detta är vårt ansvar, det ligger på oss. Mahatma Gandhi sa ”lev enkelt, så att andra helt enkelt kan få leva” det är ord som vi måste börja ta till oss.

Som diakon är det mitt ansvar att leda församlingen i det diakonala arbetet, jag ska inspirera och stötta i den diakonala verksamheten. Mitt ansvar är också att vi genom vår diakonala verksamhet inte bara tystar vårt dåliga samvete, utan faktiskt också börjar göra hållbara förändringar. Förändringen måste börja hos oss själva, vi som kyrka kan inte begära av enskilda vad vi själva inte förmår att göra.

Fokus idag ligger allt för mycket på enskilda individers ansvar. Inspirerad av Per Herngrens text om klimatångest säger jag att vi som kyrka måste gå före, vi kan inte fortsätta predika om individuellt ansvar, vi måste själva börja leva ut Gudsriket. Per skriver att klimatångesten gör oss handlingsförlamade, det individuella ansvaret blir för tungt att bära. Istället måste vi arbeta tillsammans, och våra församlingar kan vara en sådan grupp av människor som tillsammans arbetar för en bättre värld.

Det handlar inte bara om klimatfrågan utan om allt förändringsarbete som är nödvändig för att göra vår värld frisk igen. Frisk från krig och förtryck, klimatförändringar och rasism/sexism/homofobi etc.

Tillsammans kan vi som människor göra mycket, på egen hand är vi sårbara. Med stöd av varandra vågar vi oss på förändring, vi vågar stå emot när samhället skriker ”konsumera mera”! Tillsammans kan vi ge en familj fristad, på egen hand blir vi snart utmattade.  Som grupp smittar vi oss på varandra och sedan på andra, det är i gemenskap med andra som en hållbar förändring blir möjlig.

Lisa Lottadotter Gerenmark

2013

Ungdomsverksamhet producerar klass och ras?

Vissa dynamiker i kyrkors ungdomsverksamhet kan oavsiktligt producera klass- och rasskillnader. Analysen utgår från ungdomsverksamheter som verkar för tolerans och rättigheter. 

Mitt förslag för att motverka produktion av klass och ras är att ungdomsverksamheter behöver bli mer politiskt fokuserade på att uppfinna, träna och leva de samhällen vi vill ha. Och på att med ickevåld och civil olydnad intervenera i, och tränga undan, förtryckande maktordningar. Träning i ickevåld, queerande, feminism och demokrati behöver varvas med direkta interventioner i maktordningar.

Lokalt gentemot regionalt och riks
Lokal ungdomsverksamhet kan motverka produktion av skillnad; samtidigt som regions- och riksläger samt kristna musikfestivaler producerar vit medelklass.

Vit medelklass-gravitation
Traditionella konferenser och läger kan ha stark dragningskraft på ungdomar uppväxta i traditionell kyrklig verksamhet. Själva längtan eller dragningskraften efter den "vanliga" kyrkliga gemenskapen kan producera vithet och medelklass. Det gör att det kan vara svårt för nya verksamheter som ickevåldsträning att konkurrera med kyrkans "vanliga" verksamheter.

"Ta hand om" eller organisera
Ungdomsverksamhet som är inriktat på prekariat (föräldrar med osäkra jobb), nysvenskar och låglöneklass fokuserar på att "ta hand om" och "sysselsätta". Medan vit medelklass-ungdom rekryteras till distrikts- och rikskonferenser samt styrelser. Vit medelklass-ungdom tränas på att organisera och styra.

Bruna ungdomar görs till garanter för kyrkors tolerans
Bruna ges speciella uppdrag som ska motverka diskriminering. Det blir "deras" uppgift. Vissa bruna individer lyfts därmed fram som de som gör att kyrkor kan vara stolta över sin antirasism.

Intersektion klass och ras döljer skillnader
Genom att individuellt lyfta fram och välja in bruna medelklassungdomar i regions- och riksstyrelser döljs hur kyrkor är med och producerar ras och klass. (Intersektion är att olika maktordningar korsar och förändrar varandra.)

Pyramidformad maktstruktur
Genom att ungdomsorganisationer fortfarande använder pyramidformad demokratisk maktstruktur blir elitism och klass självproducerande. Lokalt, regionalt och riks görs till urvalsprocesser. 

Riks återskapar nationalism
"Riks" återskapar nationalism och nationalstaten inom kyrkan. Rikskonferenser och riksstyrelser producerar nationalism och ger nationalstaten energi och kraft. Detta sker genom att nationalstaten görs till modell för kyrkans organisation.

Fokus på tolerans och rättigheter
Fokus på tolerans och rättigheter riskerar att dölja och legitimera rådande maktordningar i kyrkor. Det behöver ske en förskjutning mot politisk intervention och kreativt uppfinnande av nya ordningar.

I hur stor utsträckning verkar dessa klass och ras-dynamiker i kyrkors verksamhet? Ser ni andra nyanser eller mekanismer som jag missar här? Vilka verktyg har kyrkor använt för att motverka dessa dynamiker? Analysen är inte på långa håll färdig så skriv gärna en kommentar.

Per Herngren
2013 08 14, version 0.1

Välkommen på helgkurs i ickevåld och konflikthantering

Mer info om olika kurser & anmälan och mer info

Hur blev lydnaden nästan totalitär i kyrkor? Nr 4

Diakoner, präster, pastorer och kyrkligt aktiva anger helt olika anledningar när de engagerar sig i civil olydnad och ickevåld.

En del anger att de har en kallelse till olydnad, rättegång och fängelse för att utmana förtryck, våld och statlig överhet.

Andra lyfter fram den decentraliserade arbetsformen med små vängrupper istället för stormöten där folk görs till åhörare. Vissa inspireras av att vängrupper är mer reflekterande och innovativa än instrumentellt verksamhetsinriktade.

Några nämner också de feministiska mötesteknikerna med förslags- och beslutsrundor, maktingripare, tidsunderlättare, stämningsunderlättare etc.

Många har inspirerats av ickevåldsträning och sättet att utveckla olika metoder för direkt ingripande vid våld, rasism, homofobi och härskartekniker. En missionskyrka i Hammarkullen bad några från ickevåldsrörelsen att göra ickevåldsträning till ungdomsverksamhet en gång i veckan. Tanken var att ickevåldsträning skulle kunna bli deras nya tonår eller scout vilka hade varit väldigt aktiva på sjuttiotalet.

Ickevåld som befrielseteologi för kyrkor i nord

I plogbillsrörelsen har präster, pastorer och diakoner visionerat om hur alla dessa bidrag från ickevåldsrörelsen skulle kunna genomsyra kyrkans dagliga verksamhet. Och även ersätta vissa verksamheter som blivit förlegade. Civil olydnad och ickevåld i den dagliga verksamheten skulle kunna bli en förnyelse som hjälper kyrkor att leva befrielse.

Men trots dessa visioner det är bara vid ett fåtal tillfällen dessa olydiga diakoner, präster och församlingsaktiva faktiskt har infört ickevåld i sina lokala kyrkor. Det är som om det tar emot att låta ickevåld intervenera i kyrkan. Här är några möjliga skäl till att olydiga kristna väljer att hålla ickevåld utanför kyrkan:

1. Ickevåld blir en oas för att komma bort från sin kyrka. Istället för att låta ickevåld intervenera och tränga in i kyrkan så blir ickevåld möjligheten att tillfälligt komma bort från den vardagliga verksamheten. "Oas-ickevåldet" accepterar motvilligt att kyrkan är trög och byråkratisk. Men kanske är pastorer, diakoner och präster alltför fast i sin kyrkas maktcentrum. De orkar inte ens försöka förändra, det känns omöjligt. De glömmer av att det ofta finns mer utrymme och fler sprickor i periferin än i kyrkornas hierarkier. Förändra inte uppifrån och ner, eller nerifrån och upp. Förändra åt sidan. Lita på att ickevåld smittar av sig på oväntade sätt.
2. Lydnad till kyrkoherdar, chefer, styrelser och församlingsråd. Auktoritär personlighet lanserades av Theodor Adorno 1950 som beteckning på en personlighetstyp som tenderar att underordna sig och lyda överhet. Intressant här är att samma personer som är beredda att sitta i fängelse för civil olydnad gentemot staten ramlar in i auktoritär personlighet när de är i sin kyrka. Det skulle antagligen behövas några som vågar ta straffet från kyrkan för att ickevåld ska få liv och börja spridas bland kyrkor. Att förändra kyrkan är som att förändra andra samhällen och organisationer.
3. Traditionen har större dragningskraft än ickevåld och förnyelse. Många dras till alla spännande ickevåldsmetoder under tiden de är aktiva med civil olydnad. Men samma personer dras istället med i "verksamheten" när de är aktiva i sin kyrka. Det är inte lätt att ta initiativ och göra sig till aktör. Men ifall ickevåld ges en chans skulle det kunna visa att traditionen faktiskt kan stärkas genom ickevåld. Utan radikal förnyelse försvagas traditionen. Kyrkor riskerar att bli fetisch, "ladda batterierna", samt fast i det dagsaktuella.

Per Herngren
2013 07 23, version 0.1.1

Civil olydnad behöver apostlar

Apostel betyder budbärare. Att bära bud om något som förverkligats i ett sammanhang över till ett nytt sammanhang är att sätta över. Att översätta. Att få det att fungera igen där det fungerar annorlunda.

En apostel får därför experimentera, misslyckas och träna för att återskapa där förutsättningarna är helt annorlunda än på andra platser. Apostlar är därmed alltid politiska: apostlar försöker få gemensamma saker att fungera. Paulus förmaningar och tips ska inte läsas som individualistisk moralism utan mer som politiska manualer för att få Guds samhälle att fungera på nya platser.

En apostel är en bärare. Apostlar, och annan översättar-politik, arbetar på helt andra sätt än informatörer, styrande eller ledare. Apostlar var inte kyrkans ledare, de var bärare och översättare. Att senare peka ut apostlarna som ledare var ett sätt att oskadliggöra "apostlandet", bärandet och översättandet.

Gudssamhällen är sårbara

För att inte civil olydnad ska bli en återvändsgränd, event, enstaka aktion, behövs apostlar som kämpar med att översätta ickevåldet på nya platser. Som kämpar med att förverkliga ickevåldet. Själva förverkligandet av ett gudssamhälle blir omedelbart olydnad mot andra ordningar. Det möter därför motstånd. Bärandet av bud är mer än att bara justera och uppfinna, det är även att stödja, det är omhändertagande.

Ickevåld och gudsriket behöver motståndskraft för att klara straff och förföljelse. Ickevåld är inte bara att tillfälligt förverkliga något. Ickevåld är att bygga något som får motståndskraft att fortleva, och att tränga undan våld, och att ersätta förtryck med andra ordningar.

Apostlar har ett långsiktigt arbete framför sig, med mycket reflektion och självrannsakan. Kampanjer och uttalanden finns det inte tid för, och det skulle inte heller fungera som apostlagärning, att översätta gudsriket till nya platser.

Per Herngren
2013 06 30, version 0.1

Tack till Gustaf Ödquists apostlapredikan i Hammarkullen, 30 juni 2013, för inspiration.

Kristen symbolik som apostolisk smitta - bilaga

Symbol är något som förverkligas, mål och medel är ett. Förverkligandet skapar överskott på mening, det är inte nog, det vill mer. Symboler vill smitta av sig. Symboler överskrider sitt konkreta förverkligande på en plats. Det här kan även fungera på andra platser! I och med att meningsfullheten förverkligas vill den smitta av sig i nya riktningar. Symboler mångfaldigar sin mening, de kan både stanna kvar och ge sig iväg. Apostlar bär iväg med smittan, de hjälper smittan att smitta av sig.

Smida plogbillar till åhörare

I usa har katolska nunnor och präster varit med och utvecklat demokratisk predikan i plogbillsrörelsen. Text läses och alla som vill får bidra till predikan. Ofta används runda i mindre grupper.

Detta bryter kyrkors maktpyramider. Istället för att göra folk till åhörare bidrar dessa till predikan. Under predikan börjar gudstjänsten konspirera. Con spirare betyder andas tillsammans. Gudstjänsten andas och får liv. Detta leder ibland till att den beslutar att ta plats i förtryck och tränga undan våld. Kyrkan blir inte en oas långt från våldet. Den blir kyrka mitt i förtrycket.

Smida plogbillar till åhörare

I sverige ansluter sig då och då pastorer och präster till plogbillar för att de vill visa sitt stöd till civil olydnad angående vapenhandel.

När det gäller gudstjänster tycks det vanligt att dessa pastorer och präster ser som sin mission att göra plogbillsaktivister till åhörare.

Det är som plogbillar, ickevåld och civil olydnad inte får störa kyrkans ordning, rucka kyrkans pyramider. Kyrkan får inte börja konspirera. Men civil olydnad mot staten och kriget stöds. Hur går detta ihop?

Civil olydnad stöds så länge den kan individualiseras, som något vid sidan av kyrkans mer centrala verksamheter. Civil olydnad hindras från att bli kyrkans liv, kyrkans andning.

Per Herngren
2013 06 25, version 0.1

Opium för kyrkor i nord och väst

Kyrkor i nord och väst blir ibland opium för rik, skuldmedveten medelklass snarare än för förtryckta. Det är i så fall en förskjutning av Karl Marx kritik av religionen som folkets opium. Marx såg religion som del av politik och samhälle inte som något bredvid. Hans analys var att på den tiden använde förtryckta religion som smärtstillande medicin för att orka med förtryck och våld.

Många kyrkor idag anpassar sig till medelklass snarare än till förtryckta. Kyrkan blir därmed ett sätt för medelklassens att hantera klass- och samhällsmotsättningar. Gudstjänster utformas med radikala predikningar, böner, sånger och uttalanden om rättvisa, rättigheter och fred. Detta kan få funktionen av smärtstillande medicin för medelklasskyrkor, för de kyrkor som inte har tid eller ork att bryta sin egen lydnad och intervenera i det förtryck och våld mot fattiga som medelklassen är med och reproducerar.

På Marx tid var opium en smärtstillande medicin som i exempelvis Sverige kunde köpas på apoteket. Marx menade att religion var folkets eget sätt att bedöva smärta och lidande från förtryck och våld. Idag bör alltså Marx tal om opium förstås som smärtstillande medicin snarare än som drog.

Per Herngren
2013 06 09, version 0.1

 Karl Marx

"Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium."

Karl Marx, Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie. Einleitung, 1844, citerat från http://www.faktoider.nu/opium.html.

Hur blev lydnaden nästan totalitär i kyrkorna? Nr 3

Det passar inte med civil olydnad just för tillfället.
Det är inte läge för det nu.
Vi har precis fått igång ett bra samtal med politiker.
Vi håller precis på och formulerar ett radikalt uttalande.
Vi har en jättebra kampanj för Palestina på gång.
Vi har en rikskonferens som ska ta upp den frågan.
Vår prioritering just nu är rättigheter, att alla ska få plats i samhället.
Vi tänkte att 'ni' skulle kunna komma och föreläsa om civil olydnad!
Vi har ju ett fint samtal med några som jobbar på ett vapenföretag.
Vi har jättemycket inplanerat framöver.

Kyrkor har fått en undergiven 'läggning'. Underkastelsen ges en enorm attraktionskraft. Den hittar alla möjliga argument för att hellre välja underkastelse och laglydnad än att välja ickevåldsmotstånd och civil olydnad. Själva engagemanget har blivit en ursäkt för undergivenhet.

Ifall ickevåld ska kunna bli en befrielseteologi för kyrkor föreslår jag att kyrkor tränar sig på att switcha, att ibland välja lagliga politiska aktioner och ibland välja civil olydnad och ickevåld. 50-50 kanske?

Per Herngren
2013 06 04, version 0.1


Läggning. Läggning använder jag här nära det engelska begreppet 'orientation'. Hur vi orienterar oss i världen. Sara Ahmed visar att läggning inte är inbyggt. Läggning är hur rummet är orienterat, och hur vi känner oss hemma eller främmande i det rummet.

Individuell kallelse?

Fattiga och förtryckta kallar på oss. Befrielse, civil olydnad och ickevåldsamhällen kallar på oss. Vapen kallar på att bli avrustade. Flyktingar kallar på fristad. Gudsriket kallar på vårt organiserande.

Men skulle denna kallelse kunna vara individuell? Föreställningen om en individuell kallelse avpolitiserar kyrkan. Den ersätter kyrkans politiska kallelse med en dikterande härskargud.

Individuell kallelse som maktteknik

1. När vi väljer en solidarisk motståndskamp överger vi därmed andra förtryckta. Att leva ickevåldsmotstånd är alltid en motsättning. Ifall Gud skulle kalla var och en av oss till en speciell uppgift upplöses tacksamt nog denna moraliska motsättning. Det blir Gud som vill att jag sviker de andra. Det hungrande och förtryckta som jag, nej Gud, valde bort. För Gud har en plan med var och en av oss som ska ställa allt tillrätta.

2. Individuell kallelse behåller föreställningen att Gud har en plan för just mig. Gud är alltså en diktator, en härskare. En diktator som snällt ger mig möjligheten att lyda eller inte lyda, att vara med eller inte vara med. Hmm, Gud skulle vara en traditionell sektledare alltså.

3. Individuell kallelse tränger undan den demokratiska gemenskapen. Politiska gemensamma beslut där vi får olika funktioner och där vi tvingas prioritera ersätts med individens individuella uppgift, en uppgift som passar just mig och som jag klarar av (bredvid mitt övriga liv upptagen med lönearbete, egna hem och kärnfamilj vilka väl alla måste vara del av just min speciella kallelse).

4. Individuell kallelse återskapar den konservativa hierarkiska synen på samhällen och kyrkor som kropp med organ som har olika uppgifter. Några passar som ledare, andra passar att baka bullar. Alla är lika mycket värda. Demokratisk rotation skulle dock bryta 'kallelsen', kallelsen att passa in, kallelsen att hålla sig till sin plats.

Kallelse klarar 'jag' inte av

Kallelse är ett radikalt krav på oss från de som förföljs och beskjuts. Det är också ett krav på oss att bilda omsorgsfull gemenskap, bygga befriade samhällen och skapa andra ordningar. Det är inget vi kan göra själv. Men tillsammans är det möjligt.

Per Herngren
2013 06 02, version 0.1

Pingstmässa med civil lydnad

Förra året blev tre gripna under en pingstmässa på Saab Microwave, världens ungefär femte största vapenföretag när det gäller eldledningssystem. När vi skulle fortsätta traditionen i år på samma företag välkomnade Saab oss att hålla en mässa i en fin skogsglänta. Företaget som nu bytt namn till Saab Electronic Defence Systems visade oss en plats vid en fin skogsglänta ca 50 meter utanför Saabs militärt skyddsklassade område.

Som tack till Saab bestämde sig samordsningsgruppen för pingstmässan att förbjuda alla grupper som deltog på pingstmässan att göra civil olydnad under hela pingsthelgen. Så vi firade möjligen Sveriges första pingstmässa som i sig innebar ett förbud mot civil olydnad.

Lydnad leder till lydnad

Enligt Gandhi är mål och medel samma sak. Lydnad leder till lydnad. Förbud mot civil olydnad leder till förbud mot civil olydnad. Så jag deltog i en pingsmässa i helgen som befäster lydnaden i världen. Enligt Gandhi är det inte regeringar och krigsherrar som är problemet utan vår lydnad. Ickevåldet är en kamp mot lydnad inte mot härskare.

Deltagarna under de två dagarna i helgen var fantastiska. Det var väldigt fin stämning. Det var spännande reflektioner. Det var även mycket fridfullt och harmoniskt vid pingstmässan.

Vart tog ickevåldet vägen?

Förbudet mot civil olydnad under pingstmässan gjorde att ickevåld inte sågs som lika viktigt. Flera av verktygen från ickevåldsrörelsen trängdes undan.

Vängrupper bryter individualism: Ickevåldsgrupper jobbar oftast med vängrupper som samarbetar med varandra. Detta är en skillnad mot när individer deltar i ett arrangemang som just individer. Vängrupper är en gemenskap som ansvarar för, och tar hand om, varje deltagare. Vängrupperna blir också en demokratisk enhet gentemot organisationen: istället för individ gentemot organisationen. Vängrupperna försvann under helgen. Deltagandet blev mer individualistiskt.

Decentraliserat organiserande i vängrupper: Ickevåldsgrupper har ersatt centralstyrning med samordning av vängrupper. Samordningsgrupper bestämmer ganska tuffa riktlinjer för vängrupperna och deltagarna. Deltagare agerar i sin vängrupp inte som ensam individ. Men följer vängrupperna bara riktlinjerna och aktionens syfte är de fria att utforma aktioner som de vill. Vängruppen och fredsbevarare hindrar enskilda från att ta tokiga initiativ eller flippa ut. Varje vängrupp representerar hela aktionen istället för att en central styrgrupp representerar aktionen. Detta är decentraliserad representation istället för centraliserad representation. Förra året hade vi decentraliserat organiserande och representerande via två vängrupper. I år började samordningsgruppen istället förvandlas till en central styrgrupp. Ickevåldets decentralisering trängdes undan och ersattes med centralism.

Feministiska mötestekniker: Ickevåld jobbar ofta med feministiska mötestekniker. Vid varje samtal väljs någon som är maktingripare och griper in vid härskartekniker och sned samtalsfördelning. Även stämningsunderlättare och tidsunderlättare brukar användas samt en mötesunderlättare som leder samtalet. För att skapa jämlikhet varvas samtalet med rundor. Dessa verktyg användes ibland under helgen men de försvann dock vid flera av samtalen. Det innebar att talutrymmet ibland blev snedfördelat. Några pratade mycket och andra blev tystade. Det fanns ingen illvilja bakom utan strukturlöshet leder till just sådana effekter. Trots detta var det dock flera bra samtal om ickevåld och hur bibeln visar på motstånd.

Ickevåldsträning: I traditionen från Gandhi betonar ickevåldsgrupper att det krävs mer träning för ickevåld än vad en soldat behöver för att kriga och döda. Ickevåldsträning hade vi under pingsthelgen så den trängdes inte undan, även om den givetvis var otillräcklig. Här lyckades ickevåldet fortleva.

Postprotest: I traditionen från plogbillsaktioner och vin & fikonträdsplanteringar på vapenföretag så använde pingstmässan förra året inga protestbudskap eller negativa budskap mot Saab. Det var polis och åklagare som blev proteströrelse, vi hade ett jobb att utföra. I år hörde jag inte heller några protestbudskap mot Saab så postprotesten lever vidare.

Fika med motparten: Efter pingstgudstjänsten i år drack vi kaffe tillsammans med Securitas vakten så den delen av ickevåld lever och frodas.

Aldrig mer förbud mot civil olydnad

Saab hade ju varit mycket välkomnande och inte alls krävt förbud mot civil olydnad. Så förbudet var inte deras fel utan ansvaret låg helt på ickevåldsgrupperna som organiserade pingstmässan. Vår civila olydnad förra året ledde till att Saab bjöd in oss till samtal. Pingstmässans samordningsgrupp började då av någon märklig anledning tänka tvärtom, att civil olydnad kanske hindrar samtal. Detta kom antagligen från traditionellt fackföreningstänkande: ingen strejk under förhandling och ingen förhandling under strejk. Knäppt.

Jag glömde av att ge ett nyårslöfte i år men här kommer ett: Jag lovar härmed att aldrig mer delta i en religiös högtid eller ett ickevåldsarrangemang som i sig innehåller ett förbud mot civil olydnad. Fast nu blev jag ju själv individualistisk. Ok, jag gör om det till förslag till nästa års pingstmässa: Lämna inte ickevåldet. Utveckla ickevåld och civil olydnad till pingstmässan 2014.

Är det ett bra beslut? Tänker jag rätt? Kommentera gärna!

Per Herngren
2013 05 20, version 0.2

Referens

Pingstmässan 2013

Överlåtelse till ickevåld

Överlåtelse är när ens liv kretsar kring en gemenskaps engagemang. Överlåtelse till ett lönearbete och ett arbetslag gör exempelvis kapitalism möjligt. Överlåtelse till en kärnfamilj gör kärnfamiljer möjliga.

Att några överlåter sig till ett calypsoband eller en teatergrupp gör att livemusik och teater existerar. Förr överlät sig många till timmar av tv-tittande. Tv blev det folk pratade om och familjer umgicks kring. Idag gör överlåtelse att facebook skapar världar av umgänge och gemenskap.

Ifall ett par personer överlåter sig till en gemensam verksamhet skapar de dessutom utrymme för andra att få delta och bidra lite. Många verksamheter i kyrkor bygger på att några överlåter sig till dem. Och att andra hjälper till så gott de kan.

Överlåtelse gör att en verksamhet får liv

Överlåtelse gör att engagemang efter en tid kommer till liv. Paradoxalt nog är det överlåtelse som gör att gemenskapen tycks leva ett eget liv oberoende av de som deltar, faktiskt även oberoende av de som överlåter sig till den.

Överlåtelse intensifierar. Det intensifierar kontakter, samtal och organiserande. Den andra paradoxen är att denna intensifiering faktiskt gör engagemanget mindre beroende av planerande, det vi brukar räkna som organiserande.

Överlåtelse gör att verksamheter kommer in i en puls. En lunk. Ibland tycks engagemanget gå av sig själv.

En grupp och en verksamhet som inte lyckas få några att överlåta sig till den blir mycket mer beroende av att organisera och planera. Deras verksamhet kommer inte till liv av sig själv.

Överlåtelse mångfaldigar varandras kraft

Överlåtelse skapat märkliga ömsesidiga förstärkningseffekter: resonanser. En plus en blir hundra. Hundra personer som engagerar sig var för sig som enskilda skulle knappast kunna åstadkomma lika mycket som två personer som överlåter sig till varandras engagemang.

Överlåtelse är inte samma sak som att ta ansvar eller att vara engagerad. Överlåtelse är snarare när tankar, samtal, boende, resor, utbildningar börjar kretsa kring något. Livet börjar kretsa kring det en överlåter sig till. Inte helt och hållet, men på ett avgörande sätt.

Olika överlåtelser cirkulerar kring varandra

Vi överlåter ofta våra liv till två, tre olika engagemang. Dessa kan stärka varandra som när egna hem och lönearbete förstärker varandra. De kan också konkurrera med varandra som egendom och biståndsarbete, eller lönearbete och civil olydnad.

Ofta kretsar två eller tre överlåtelser kring varandra, och med tiden börjar de fungera ihop. Själva cirkulerandet gör att de hittar rytmer som passar in i varandra.

De fungerar även som varandras break, ett engagemang blir ett skönt avbrott från ett annat engagemang.

En överlåtelse kan väga tyngre vid ett tillfälle medan en annan väger tyngre vid ett annat. Ibland får hela familjen flytta för ett nytt jobb. Ibland tar vi endast jobb inom pendlingsavstånd från bostaden. Detta har inget att göra med vad en skulle prioritera vid ett ultimatum. Det har sällan heller att göra med vad en skulle värdera högt i livet ifall någon frågade. Överlåtelse kommer sällan från genomtänkta val och beslut.

Det är vanligt att folk överlåter sig åt saker som de ogillar eller som de inte värderar som värdefullt för världen. Det de egentligen värderar överlåter de sig inte till. Överlåtelse handlar mycket om att det blev som det blev.

Överlåtelse är när ens tid, tankar, samtal, kontakter, pysslande på en mycket praktisk nivå börjar cirkulera kring något. Det ska alltså inte blandas ihop med värdegrunder eller målsättningar, vilka per definition finns någon annanstans. Överlåtelse är närmast motsatsen till dagens fixering vid värdegrund (under oss), och målsättning (framför oss). Överlåtelse är inte någon annanstans. Överlåtelse är hur våra liv kretsar kring något.

Här i Göteborg är det många som överlåter sig till att vara emot hemskheter. Protester får eget liv. Detta är så vanligt att protesten antagligen lever ett liv oberoende av sitt innehåll, av vad det är den protesterar emot

Överlåtelse till ickevåld

Genom att några överlåter sig till ickevåld skulle ickevåld kunna komma till liv, vilket redan skett på flera håll i världen. Ickevåld lever sitt eget liv på många platser i USA och i Indien. Detta borde vara möjligt även här i Skandinavien.

I olika områden i USA har det ofta räckt med två eller tre eller en handfull som överlåtit sig till ickevåld för att ickevåld efter ett tag ska komma till liv. Här hos oss skulle det antagligen räcka med ytterligare ett par, tre stycken för att ickevåld ska komma till liv.

Några stycken som överlåter sig till ickevåld ger utrymme till fler att delta och engagera sig.

Ickevåld och kommunitet

Ickevåld är i traditionen från Gandhi att sårbart intervenera i våld och förtryck och därmed utmana de straff och hot som gör oss lydiga. Civil olydnad och andra direkta ingripanden är ickevåld. Ickevåld låter det politiska målet bli medlet.

Ickevåld kan inte, enligt Gandhi, skiljas från vad han kallade det konstruktiva programmet. Gandhi skapade befrielse genom att leva befrielse. Detta gjorde han bland annat i ashrams, små ickevåldssamhällen. Kommuniteter fokuserade på civil olydnad har även varit viktiga för ickevåldet i USA.

I USA, och jag tror även i Indien, har flera som överlåtit sig till ickevåld också överlåtit sig till en plats där det bor fattiga och förtryckta. Ickevåld som hamnar i resonans med en lokal plats och dess människor skapar resonanser. Detta skapar samarbete lokalt samtidigt som kommuniteten blir en mötesplats för motståndskämpar på besök från andra delar av världen. Samhället blir glokalt, globalt och lokalt.

Ifall några överlåter sig till kommuniteter fokuserade på ickevåld skapar det oöverskådliga resonanser mellan ickevåld, lokalsamhälle och internationella ickevåldsrörelser.

Per Herngren
2013 05 19, version 0.1

'Gud är Herre' var då civil olydnad

I Romarriket var det förbjudet att erkänna en annan herre än kejsaren. Att säga att "Gud är vår Herre" var alltså vardaglig civil olydnad som ofta ledde till fängslanden. Denna olydnad var så massiv från både judar och kristna att Romarriket trängdes undan gång på gång. Många fängslades vilket bara ledde till att Romarriket förlorade ännu mer utrymme och makt (lydnad).

Idag trängs denna form av befrielsekristendom ibland undan i kyrkor och ersätts med kritiska uttalanden mot regering, kombinerat med närmast total lydnad till lagen.

Henry David Thoreau skrev 1849 att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder. Idag skulle han kanske skrivit att problemet inte är regeringen eller USA utan de kyrkor och organisationer som uttalar sig kritiskt men ändå lyder.

Hur kan civil olydnad bli lika självklart i kyrkorna idag som på jesu tid? När blir det lika vanligt som andra verksamheter att på exempelvis tisdagkvällarna i kyrkan förbereda och reflektera kring civil olydnad och ickevåld?

Per Herngren
2013 05 17, version 0.2

Hur blev lydnaden nästan totalitär i kyrkorna? Nr 2

Kyrkors  hierarki utgör en stark dragningskraft som civil olydnad har svårt att konkurrera med. I denna andra text om hur lydnaden blivit närmast total i kyrkorna föreslår jag att civil olydnad fungerar som rekrytering för kristna hierarkier. Ickevåld förlorar på så sätt många av sina bästa organisatörer. Civil olydnad trängs tillbaka istället för att fylla fängelser med kristna.

När kristna börjar utföra civil olydnad mer kontinuerligt börjar de snart få förfrågningar från Kristna Freds, ekumeniska organisationer eller från samfund om att bli invalda till förtroendeuppdrag. Eller till och med få en anställning.

- Oj, här är det någon som uppskattar mitt arbete med ickevåld. Det är ju fantastiskt. Det kan en ju inte säga nej till.

Uppmärksamhet och förfrågningar från centralistiska hierarkier gör att en känner att ens engagemang och erfarenheter verkligen respekteras. Till en början tar en bara en paus från civil olydnad för att hinna med det nya häftiga uppdraget. Kanske försöker en kombinera engagemangen på något sätt.

Men hierarkier tar tid och ickevåldet trängs undan. Dessutom dras en med av alla spännande och smarta människor som redan har sugits upp i hierarkin. En skickas på konferenser runt om i världen och möter den kristna eliten. Eliten binder varandra med häftiga och intressanta nätverk.

Och ickevåldsrörelsen förlorar ytterligare en erfaren aktivist till de kristna hierarkierna.

Per Herngren
2013 05 07, version 0.1

Hur blev lydnaden nästan totalitär i kyrkorna?

Vi har en vapenhandel som flera år varit värst i världen per person räknat. Vi praktiserar nationalstatsapartheid som gör det är väldigt svårt för fattiga och bruna att flytta hit. Så varför svämmar inte fängelserna över av präster, diakoner och församlingsmedlemmar? I flera andra länder så är kristna och andra religiösa befrielsekämpar en avgörande andel av fångarna. Varför är det inte så här?

Den närmast totala lydnaden i kristna organisationer beror givetvis på massor av olika faktorer. En del av lydnaden tror jag hör ihop med flera kyrkors individualisering. Civil olydnad förpassas till individen. Det är sällan som kyrkor och kristna grupper organiserar civil olydnad. Civil olydnad blir individens sak.

De som individuellt vågar utföra civil olydnad prisas ofta i kristna grupper för sitt civilkurage. Detta upplyftande av den modiga individen legitimerar samtidigt kristna gruppers icke-planerande av civil olydnad, deras icke-ansvar för rättegångar och fängelsestöd.

Upplyftandet av de få modiga ser effektivt till att dessa få olydiga fortsätter att vara få.

Vi är sårbara inför våld och makt och vi beroende av varandra. Sårbarhet och beroende är livets och människans ontologi. Det individuella modet är inte lösningen på våld. Lösningen är gemenskapen, att tillsammans göra oss sårbara och våga ingripa i förtryck.

Per Herngren
2013 05 06, version 0.1.1