Individualiserad kristendom

Politik och moral reduceras ibland till stat och individ. Den kristna kyrkan gör den radikala vändningen att lägga det politiska och moraliska ansvaret på gemenskaper, kroppar och relationer. Den gemenskap som bildar kropp gör politiska och moraliska ingripanden. Befriar fångna. Ger mat till hungrande. Krossar ok. Interventionen blir därmed en del av gemenskapen, av kristi kropp, av kyrkan.

Interventionen fullföljer dessutom rättvisa och rättfärdighet. Ingripandet reduceras därmed inte till medel för att påverka andra att ta över det politiska och moraliska ansvaret. Målet blir istället medlet. Kyrkan lever befrielsen, lever gudsriket. Gudsriket blir dock inte helt förverkligat. Kristendomen vore i så fall förverk(lig)ad. Det är snarare ständigt blivande.

Radikaliteten stängs inte in i kyrkan. Den blir inte självrättfärdighet. Den smittar andra gemenskaper till medansvar. Samhällsförändring blir på sätt relationer av ingripanden vilka hamnar i resonans med varandra.

Klassiska makttekniker för att neutralisera kyrkans radikalitet är att hänvisa moral till individen och politik till staten. Kyrkan reduceras till medel som ska påverka individens moral eller statens politik. Kyrkan hindras på så sätt från att leva befrielsen.

En nyare neutraliseringsteknik är att individualisera både moral och politik. Individen föreställs kunna leva politiskt radikalt. Gemenskapen reduceras till kraftkälla för individens politiska och moraliska engagemang. Kristi kropp hindras fortfarande från att leva gudsriket, från att bli blivande gudsriket.

Per Herngren
2012-03-11, version 0.1

Religion

Svenska Akademiens Ordbok visar att religion kommer från latinets religio med meningen förpliktelse, samvetsgrannhet, gudsfruktan.

"I sin nuvarande anv. infördes ordet i de moderna kulturspr. på 1500-talet av humanisterna o. brukades bl. a. av LUTHER."

Förföljelse mot religiösa kan delvis förklaras med att religionen förskjuter förpliktelse från familjen, staten, kejsaren, arbetsgivaren till gud. Gud som kärlek till sin nästa, till de minsta, till de utstötta, till de förtryckta, skapar en annan förpliktelse än kärlek till de sina, de nära, de lika, eller kärlek till överhet och stat.

Religionen blir därmed ett ständigt hot mot lojalitet till familj, nation och överhet.

Detta hot har delvis neutraliserats av vissa kyrkor och tempel genom att skapa en egen religiös sfär vid sidan av. En sfär som inte förpliktigar utanför sig själv. En annan neutraliseringsteknik är att individualisera och privatisera förpliktelsen. Individen skulle vara förpliktigad att vara radikal själv.

Religionssociologen Durkheim skiljer religion från magi och andlighet vilka kan privatiseras. Religion är dock alltid gemenskap, en förpliktigande gemenskap. En gemenskap som har förpliktelser.

Per Herngren
2012-03-09, version 0.1

'Tro' byts ut helt till 'förtröstan' i tysk bibelöversättning

Tro har i modern tid fått en annan betydelse än vad den har i religion och i bibeln. Därför tar en tysk bibelöversättning helt bort tro och ersätter det med förtröstan och tillit.

Tro har två moderna betydelser som förvirrar. Tro har bland annat fått den betydelse som det har i uttrycket "tro och vetande". Tro har dessutom en annan mer intellektuell livsåskådningsbetydelse som i uttrycket "tro på". Det gör att kristendomens och bibelns tro görs obegripligt idag.

Tro handlar i vårt språk inte längre om hur det är möjligt att ta korset, fängelse och straff på sig, ingripa i vålds- och förtryckssituationer. Eller om möjligheten till det omöjliga, till det okontrollerbara, till det oförutsägbara. Denna obegriplighet är egentligen onödig eftersom vi har bra begrepp på svenskan. Eller är "tro" ett sätt att neutralisera bibeln och kristen förtröstan? Tro är kanske ett maktmedel som garanterar att vi har kvar vår egentliga förtröstan i lönearbete, pensionsfonder, egna hem och privat egendom?

I den tyska bibelöversättningen löser man förvirringen på ett genialiskt sätt genom att helt ersätta tro (glauben) med förtrösta, förtröstan, tillit, tillit till (vertrauen).

Så här förklarar min far, Leif Herngren, bytet av begrepp i ett mejl:

"Här får du något om tyskans översättning av tro. I den översättning jag har - Die Gute Nachricht. Die Bibel in heutigen Deutsch - har man ersatt det tyska ordet för tro - glauben - med ordet vertrauen, förtrösta, ha tillit till och med substantivet Vertrauen.

Johannes 3:16 "Gott liebte die Menschen so sehr, dass er seinen einzign Sohn hergab. Nun wird jeder, der seinen Vertrauen auf den Sohn Gottes setzt..."

Hälsar i Vertrauen Leif"

8 februari 2012

Läs mer om teologi och samhällsförändring på Leif Herngrens blogg:
http://leifherngren.wordpress.com/

Tron på Gud. Eller tron på tron på Gud.

När man en gång i tiden började översätta bibeln till latin blev man tvungen att göra en distinktion för att inte förlora betydelsen av tro. Idag är denna distinktion kanske mer aktuell än den var på den tiden. Tro förlorar idag ofta sin mening och förvandlas till sin motsats.

I diskussionerna kring översättningen till latin skilde man på två sorters tro: Tron på den man tror. Och tron på tron på den man tror. Tron på den man tror är en tillit till Gud. Tron bryter därför med individualistisk gärningslära, instrumentalism, kontroll, effektivitetssökande samt tron på sin egen förmåga.

Tron på tron på den man tror gör istället tron till gärningslära. Genom att betona innerlighet, vissa känsloupplevelser, fylla på, ladda batterier, växandet i tron, förvandlas tilliten till Gud till en tro på tron, en tro på sin förmåga att tro.

Per Herngren
2012-02-07, version 0.1

Tack till Bengt Andreassons predikan i Rosa Huset i Angered 5 februari 2012

Är Kristna Freds organisatoriskt självdestruktivt?

Jag är på en spännande Kristna Freds träff för ickevåldstränare. Vi är några muslimer, kristna och ateister som tränar ickevåld och lär oss av varandras övningar och tränarmisstag.

Spännande samtal sker ofta i pauser och på kvällarna. Under en paus försökte vi analysera ifall det finns en organisatorisk självdestruktiv filosofi i Kristna Freds. Och hur stark den är jämförbart med självskapande, återskapande, pulserande och rekursivt organiserande i Kristna Freds.

En i styrelsen berättade att det främst finns två pulserande, gungande forum i riks-kristna-freds. Det är årsmötet och idédagen. Många andra samlingar som organiseras är dock 'events' eller enskilda samlingar. De har byggt in sin egen självdestruktivitet. De planeras för att hända en gång, de börjar och de ska avslutas vid en viss tidpunkt.

Fördelen med att hålla en takt, exempelvis ickevåldsvecka, första veckan i augusti varje år, är att det genom puls skapas resonans, gung. Resonans är ett sätt att spara energi. Man dras med istället för att köra slut sig. Kyrkor bygger på sådana resonanser: gudstjänster, läxhjälp varannan vecka, soppkök för papperslösa varje fredag, söndagsskola, församlingsrådet en gång i månaden ...

För att en puls ska skapa resonans behöver man hålla takten. Det går inte att ändra datum och tider då och då. Ifall en resonans byggs upp kan den hamna i resonans med andra organisationers resonanser. Det innebär att man tillför varandra energi. När jag dansar kurdisk dans blir jag helt färdig de första minuterna. Men när jag kommer i resonans med de andra dansarna kan jag fortsätta att dansa länge, riktigt länge.

Ifall en organisation främst fungerar genom pulser och rytmer kan enstaka enskilda samlingar fungera som breaks. De tillför något till gunget. De bryter av. Ifall en organisation istället främst ägnar sig åt breaks är det svårt att dras med i gunget. Och det tar tusentals gånger mer energi för att genomföra saker.

Hade Maria foglossning?

Att förpassa Jesus till vårt inre är en maktmetod för att förvisa honom till andlighet, till det privata. Men Maria hade faktiskt Jesus inom sig, inte som ett förandligande eller magisk kraftkälla utan som inkarnation, i-kropp. Det tog på krafterna med yrsel, illamående, tyngd och värk.

Tack till Emanuel Furbackens predikan i Mariakyrkan, Hammarkullen, 18 december 2011.

Centralstyrande går om intet

"Lita aldrig på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge ... då går deras planer om intet." (Psaltaren 146:3-4)

Regeringar och styrelser kanske vill styra och hjälpa, men de kan inte. Vi kan inte lita på att någon central instans eller härskare regerar åt oss. Det myller av beslut som tas och bör tas är för komplexa för centralstyrning. Det krävs därför av oss som grupper och organisationer att regera. Som Gandhi säger: låt målet bli vårt medel. Låt oss leva de samhällen vi vill leva.

Per Herngren
2011 12 09 Från den demokratiska predikan innan soppköket i Hammarkullen som drivs av Ria Hela Människan, Mariakyrkan och där även Fikonträdets ickevålds- och motståndskommunitet ingår.

Gudsriket är nära - rumsligt

När Markus säger att gudsriket är nära menar han rumsligt - inte nära i tiden. Gudsriket är mitt ibland oss. Det stängs inte in i individens inre eller förskjuts till framtiden. Det är nära, närmande, nuddande.

Tack till Tobias Herrströms predikan i Hammarkullen 4 december 2011.

Bibeln har inga liknelser

(Är det någon som kan lite grekiska eller armeniska som kan hjälpa till med vad ordet liknelse hade för etymologiska betydelser i dessa språk när testamentet utformades.)

'Liknelser' neutraliserar berättelserna i bibeln. Det blir ett maktbegrepp för att göra bibeln menlös och ickekrävande. Jag föreslår att man istället använder ordet översättning. Bibelns berättelser innehåller faktiska innovationer, förslag på möjliga lösningar. Dessa kan vara bra eller dåliga, de behöver alltid översättas och finslipas.

Liknelse gör istället bibeln till ett pedagogiskt problem. Liknelse gör bibelläsningen individuell och subjektiv. Liknelser i bibeln blir till för att jag bättre ska förstå en helt annan mening, något liknande. Meningen i liknelsen skulle alltså finnas gömd någon annanstans. Eftersom meningen mystifieras går den inte att se, vi behöver därför se något liknande för att förstå. Liknelsen blir därmed en paranoid kod. Var hittar jag den där meningen som finns någon annanstans än i bibeltexten? Meningen i bibeln blir inte framför bibeln, hur kan detta användas? Meningen hamnar bakom, bortanför bibeln, som något som inte kan uppfattas direkt.

En bra översättning görs väldigt respektfull. Hur översätter vi detta i det här lokala sammanhanget? En bra översättning tappar ofta likheten. Det som försöker likna missar ofta den faktiska betydelsen.

Under den demokratiska predikan i Mariakyrkan 21 oktober pratade vi om hur man läser följande text som ett faktiskt förslag som behöver översättas till Hammarkullen och finslipas av oss. Eller vad som händer om man istället läser texten som en liknelse:

"Med himmelriket är det som ... fina pärlor. Om (vi) hittar en dyrbar pärla går (vi) och säljer allt (vi) äger och köper den." (Matteusevangeliet 13:46)

En läsning som översätter funderar varför ägande fångar oss. Vi funderar över hur kyrkan behöver organisera boende och mat så folk kan leva himmelriket utan annan egendom än himmelriket. Texten vänder sig därmed inte så mycket till individen utan till gemenskapen och kyrkan. Under predikan kom vi inte så mycket längre, men istället för att sätta punkt för samtalet, satte vi komma för predikan. Den fortsätter!

Tja, fler läsningar?

Per Herngren
2011 10 21, version 0,1

Civil olydnad är att komma till tro

Civil olydnad omvänder tron på lönearbetet, egna hemmet och egendom till en tillit att rätten och ickevåldet har förmåga att gå direkt in i förtryck, våld och fängelse. För att leva rätten där den behövs mest.

Det är tron att målet kan bli vårt direkta medel utan garantier från stat, politisk styrka eller privat egendom. Det är tron att sårbarhet och osäkerhet är mäktigare än alla omöjliga försök att bli osårbar och säker.

Per Herngren
2011-08-28, version 0.1

Inspirerad av Leif Herngrens predikan i Hammarkullen 2011-08-38

Korsfästelsen som kristendomens ateism

Filosofen Zizek menar att korsfästelsen är kristendomens brytning med en dikterande härskargud som hjälper de sina eller de som ber. Den guden avsätts genom korset. Ingen gud räddar Jesus. Kvar blir en gud som inte härskar, som inte är en magiker som skickar kraft till dem som ber. Gud blir då kärlek, befrielse, solidaritet, olydnad mot härskandet. Gud blir mötet med den fattige och förtryckte.

Tränga undan och ersätta herre, fader, kung

Herre, fader och kung används på två motsatta sätt i bibelns berättelser. Antingen som att Gud är ytterligare en herre eller kung - fast en exemplarisk sådan. Eller som att Gud tränger undan och ersätter vår underordning och tro på kungar och fäder. I engelskan betyder displace både tränga undan och ersätta.

Första användningen rättfärdigar härskande genom att det är den gode härskarguden som härskar, och den andra tränger bort och avskaffar härskandet. Gud bemäktigar oss, vill något annat än att härska.
Den härskande kungen eller fadern trängs undan och ersätts med en annan tro (tro används här i betydelsen praktiserad tillit). Tron på makten övergår i en tro på att vi kan leva gudsriket, att det är i kommande.

Ersättande av en lydnadsfull tillit till makt och härskande med en tro på ickehärskandet utmanar givetvis maktordningar och leder förr eller senare till förföljelse. Det är därför tro är avgörande i kristendomen. Tro är nödvändigt för att gudsriket ska kunna bli i kommande, ständigt blivande, materialisering, inkarnering.

För de första kristna ledde utmanande uttalanden som att Gud är vår fader till att de förföljdes av sina familjer. I vissa perioder var förföljelsen från familjerna och familjefäderna värre än förföljelsen från de herrar som kände sig hotade av att Gud är vår herre.

Hur ska vi idag få liv i en lika utmanande tro på Gud? Att Gud är vår herre, kung eller fader missförstås ofta som att Gud faktiskt är en fader eller en herre, fast en god sådan. För att inte missförstås och bli del av rättfärdigande av härskande kan man därför använda moderna synonymer till herre och kung, alltså det vi idag underordnar oss, det vi sätter vår tillit till idag:
Gud är vårt lönearbete.
Gud är vår stat.
Gud är vårt Nato.
Gud är vårt FN krig.
Gud är vårt rättfärdiga krig.
Gud är vårt kärnvapen.
Gud är vår bolagsstyrelse.
Gud är vår nation.
Gud är vårt Egna Hem.
Gud är vår besparning.

Genom att ge liv i tron på en Gud som kan ersätta och tränga undan andra ordningar börjar vi också bryta med dualistiska makttekniker som förpassar tro till en egen avskild sfär: Exempel på sådana dualistiska makttekniker är politiskt/religiöst, värld/gudsrike, samhälle/kyrka. Därmed tvingas vi inse att varje kyrka, varje kristen kommunitet, är lika mycket samhälle som varje annat samhälle: som städer, förorter, bygder, organisationer, arbetsplatser, träffpunkter. Genom att kyrkan och Guds rike bli jämlik andra samhällen trängs också maktordningar undan. Det sker inte genom maktkamp utan genom omvändelse till en ny tro, en tillit till ett mer ickevåldsligt, demokratiskt och sårbart sätt att leva tillsammans.

Displace, Gud är vårt ..., ersätter då också samhällsförändring genom påverkan av en annan mäktig aktör. Tro är inte strategisk påverkan av regeringar och härskare. Det är inte så att kyrkan påverkar Världen eller Samhället. Varje kyrka bildar samhällen genom tillit till att befrielsen redan är här. Istället för påverkan av ett mäktigt subjekt, regeringen, så blir kyrkan subjektet. Kyrkan börjar regera. Detta rike kan givetvis kopieras, imiteras, finslipas och mångfaldigas. Men det kan inte centraliseras till ett härskande. Tro smittar av sig, bjuder in, välkomnar, tar hand om, drar med, knuffar undan, ingriper.

Det är tron som övervinner invändningen, den som alltid stoppar oss: "Visst, rättvisa och ickevåld verkar omöjligt och orealistiskt men lita på det ändå, för det är så vi kan leva bra ihop." Tro är tilliten som gör att vi kan leva gudsriket, leva det samhälle vi vill ha.

Människas inre och yttre är förvillolära

"Guds rike är inom er", står det enligt Bibelkommissionens översättning i Lukas 17:21.

I exempelvis engelska Revised English Bible, usa-ska Revised Standard Version Common Bible och i tyska Die Bibel in heutigem Deutsch står det istället "bland er" eller "mitt ibland er" (among, midst, mitten unter euch). I Bibelkommissionens noter till översättningen finns alternativet "mitt ibland er" som alternativ översättning vilket de dock inte ser som lika sannolik som sitt val "inom".

Här framträder helt olika världsbilder, olika syn på människa, gudsrike och Gud.

Å ena sidan Gud som inre, individualistiskt verkande gentemot en yttervärld. Gudsriket blir därmed metafor på något som skulle ske i ett inre och som sedan skulle påverka en yttervärld.

Eller å andra sidan gudsriket som att faktiskt, ometaforiskt, leva det samhället, det riket, här och nu. Här blir Gud och gudsriket verkande i gemenskap, omsorg, sårbarhet, beroende av varandra, och beroende av djur och växter. Guds rike materialiseras i kroppar, röster, samtal, solidaritet, ingripanden, direkt aktion, ickevåldsmotstånd, fördelning av resurser, ätande tillsammans, husrum, organisering, odling. Gudsriket blir ett sätt att leva tillsammans.

Tack till Leif Herngren för faktaletande och reflektion
leifherngren.wordpress.com

'Frid' är förvillande-lära

I nya översättningen av svenska bibeln har frid vanligtvis översatts med fred. Det är för att frid alltmer blivit en tokig översättning. Tidigare användes frid med betydelsen fredad, skyddad. Den betydelsen finns kvar i fridlyst, fristad.

I dagens språk har frid bytt betydelse till individuell harmoni, känsla av lugn. Att fortsätta att använda den gamla översättningen frid blir del av omvändelsen till magisk fetischism, ladda batterierna: Utvinna kraft ur gudstjänster och bön. Åkalla kraft ur en härskargud. Denna kraft överförs sedan till alltmer överstressat lönearbete.

En del försvarar användningen av frid med att salem, shalom och peace både är personligt och politiskt, och att vi behöver två ord i svenskan där andra språk har ett ord. Men fred, fredad är personliga även i svenskan. De knyter an till personliga relationer och våra rättigheter att vara fredad från härskartekniker, förtryck och våld. Det är snarare frid, harmoni som är opersonliga. Frid och harmoni är närmast ouppnåliga känslor. De är del av medelklassideal kring lycka och harmoni.

Tillfälligt behöver vi känna frid, balans och harmoni. Vi behöver då och då släppa oro och bekymmer. Tänka på ingenting. Befinns oss i vila. Men att försöka hålla kvar känslan av frid blir en drog. Kamp, engagemang, solidaritet, omsorg, empati, inlevelse skulle då bli omöjliga eftersom dessa inte är frid och harmoni.

Att leva är inte att vara i balans, liv är ur balans, i svängning och i rörelse.