Här är ett första utkast till artikel som Göteborgs stifts tidning Korsväg beställt. Fungerar den? Begriplighet, flyt?
Under
en påskfest i ett av kollektiven här i Hammarkullen träffade jag
Karolina och Steven från Lutherska Kyrkan i Costa Rica. Steven
arbetar i kyrkan med transpersoner och homosexuella. Och han
presenterade sig själv som bög. Karolina arbetar i en
landsortskyrka med urinvånare, hon presenterade sig som urinvånare.
Lutherska
kyrkan i Costa Rica har valt att bara jobba med förtryckta. De har
slopat allt ”vanligt” tonårsarbete och allt ”vanligt”
pensionärsarbete. Ingen ”vanlig” söndagskola. Allt kyrkligt
arbete är tillsammans med underordnade grupper. Förutom urinvånare,
homosexuella och transpersoner jobbar kyrkan även med
immigrantarbetare på plantagerna och tillsammans med fattiga.
Ett
helt samfund har tagit detta drastiska beslut: Vår kyrka behövs
inte för att serva medelklassen. Medelklassen klarar sig. Vi behövs
för de förtryckta och de som underordnas!
Lutherska
kyrkan vågar dessutom göra sig jämlik med Costa Ricas parlament
och regering. Costa Ricas lag erkänner inte äktenskap för
homosexuella. Lutherska kyrkan i Costa Rica har då gått före
staten och faktiskt infört äktenskap för homosexuella. Det är en
kyrka som vågar regera istället för att bara reagera!
Gudsriket är både mål och medel
Gudsriket
är inte bara ett framtida mål. Gudsriket är det som börjar. Som i
Mohandas Gandhis ickevåld blir mål och medel ett. Gudsriket blir
medlet. Målet är medlet. Medlet är att utföra målet.
I
nästan alla bibelberättelser om Jesus intervenerar han i en
maktordning som skapar ojämlikhet, förtryck och murar. Tillsammans
med dem han möter producerar han ny jämlik ordning. Omedelbart, i
situationen. Mål och medel blir ett. I varje berättelse sker
olydnad mot maktstrukturer och samtidigt genomförs andra jämlikare
ordningar. Jesus hänvisar inte till något avlägset gudsrike.
Gudsriket genomförs i varje Jesusberättelse.
”Himmelriket
är som ett senapskorn som en ... sår i sin åker. Det är det
minsta av alla frön”. (Matteus 13:31)
Underordning
genom kön, funktionshinder, klass, sexualitet, nation, ras, ålder
och moralisk duktighet trängs undan av nya jämlikare ordningar. Där
finns inte längre man eller kvinna, jude eller grek, slav eller fri
... Dessa ordningar ersätts av jämlik, kärleksfull och solidarisk
gemenskap. Kyrkor, grupper, kommuniteter och matlag lever
Gudssamhällen. Gudsriket organiserar Gudsriket.
Gudsriket
är i blivande. Det förändrar framtiden för alltid, direkt i
situationen. Därför blev det olyckligt att 'tillkomme' översattes
med 'Låt ditt rike komma' i nya översättningen av Herrens bön.
Det är som om översättarna just där missar, eller försöker
neutralisera, vad som faktiskt genomförs i varje jesus-berättelse.
Kyrkorna
är Jesu kropp. De har kallelsen att leva Gudsriket, inte att skjuta
bort Gudsriket på framtiden. Gudsrike lever vidare genom att bygga
Gudsrike. Liv ger liv. Solidaritet skapar solidaritet. Jämlikhet ger
jämlikhet. Omsorg ger omsorg. Gudsriket är både samhälle och
handling. Gudsriket bjuder in. Lev det samhälle vi vill ha! Kyrkor
kommer att misslyckas. Kyrkans uppgift är att misslyckas. Och
försöka igen och igen.
Jesus tror inte på ledarskap eller makthavare
I många av Jesusberättelserna revolutioneras en ordning utan att
där egentligen finns några motståndare, det är själva
maktordningen som ersätts med en annan ordning, där de underordnade
snarare än ledarna blir aktörer.
I de berättelser där Jesus faktiskt konfronterar motståndare
behandlas dessa vare sig som överhet eller som fiender. Motståndarna
görs snarare till jämlikar. Jesus tycks inte tro på makthavare.
Han pekar inte ut makthavare. Han gör inte ledarna till subjekt,
till de som borde lösa ”problemen”. Han protesterar inte, han
förverkligar. Det finns ingen mystisk makt ovanför de situationer
som det berättas om i Nya testamentet.
En befrielsekyrka ägnar sig åt att tillsammans med andra grupper
testa och pröva. Det handlar inte speciellt mycket om att folk
behöver medvetandegöras. Det handlar mer om att öva upp
färdigheter. Det stämmer även med Gandhis betoning på
ickevåldsträning och att experimentera med sanningen.
För
att inte befrielser ska bli återvändsgränder - events, enstaka
aktioner, kampanjer, projekt – behöver befrielsen bygga befrielse:
bli självorganiserande. Befrielse rekryterar organisatörer snarare
än voluntärer och frivilliga. Här gäller det att inte blanda ihop
organisatörer med ledare och ledarskap. Organisatörer är
inbjudare, kontaktskapare, omsorgstagare, hantverkare, rengörare,
matlagare. Gudssamhällen myllrar. De styrs inte centralt av vare sig
ledare eller av någon omnipotent härskargud.
Jesus kallar oss till sårbarhet och osäkerhet
Jesus
kallar inte sina lärjungar till sig själva, inte till sitt äkta
jag, inte till sin rätta plats, inte till lycka, inte till frid och
trygghet. Jesus kallar inte kyrkor bort från våld och förtryck.
Istället kallar Jesus
oss att möta våld.
Jesus
kallar kyrkor till
otrygga möten med förtryckta och förtryckare. Jesus kallar oss
till osäkerhet och sårbarhet, till ickevåld där våldet frodas.
Jesus kallar oss till samarbete med dem som inte är som oss, som
inte tycker som oss. Ut ur identitet och likhet. Ut på okända och
jobbiga vägar. Kallelsen ger blåsor på fötterna och värk i
lederna.
Kyrkor
som lever befrielse, lever gudssamhälle. Dessa gudssamhällen blir
olydiga mot andra ordningar, ordningar som trängs undan och ersätts
av Gudsriket. Befrielse möter motstånd. Gudsriket är inte bara att
justera, träna och uppfinna olika former för ickevåld och
rättvisa, det är minst lika mycket att stödja de som förföljs,
att bygga en omsorg som klarar fängelse och förtryck.
Vare
sig härskande eller befrielse fungerar utan tro. Tro betyder tillit.
Kyrkans uppgift är inte att skapa tro på regeringar eller ledare.
Kyrkan lever Gudsriket genom sin tillit till Gudsriket.
Per
Herngren
Utkast till artikel för Korsväg
2014 08 30, version 0.1
Inlägg
