torsdag, januari 22, 2009

Uteslut de jobbiga - självhjälp VI

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen. Här i sista artikeln prövar jag en analys som inte direkt finns hos Aspelin.

Självhjälpsrörelsen lär ut att vi genom ett harmoniskt utbyte får energi och kraft från andra människor. Detta överordnas andra värden. Vi måste ”göra rent bland våra sociala relationer”[1]. För att må väl måste vi rensa bort relationer som inte ger energi och behålla de relationer som ger energi.

Det här innebär att personer med sjukdomar, depressioner, problem, missbruk eller de som är fattiga och hemlösa behöver uteslutas ur vår gemenskap. Åtminstone om de inte ger oss något! Möjligtvis kan några av dessa ge oss energi under välgörenhetsarbete, när vi får ut energi av att hjälpa dem. Fast de jobbiga får inte tränga sig på och stjäla ens kraft.

Fascism kan definieras som att låta ett enda värde överordnas alla andra värden. Klassisk fascism sätter folket och nationen före värden som mat till de hungrande, hem till hemlösa, solidaritet med fattiga, rättvisa åt de förtryckta och demokrati för de som berörs. Fascismen avskaffar medmänniskan och ersätter henne med folket.

I den radikalaste delen av självhjälpsrörelsen lär man ut att man ska dra sig undan dem som tar min kraft. Personlig välgång och utveckling blir det överordnade värdet. Detta utesluter effektivt de som inte passar in. Här skapas en maktteknik som liknar den klassiska fascismen. Detta ska inte läsas som att självhjälpsrörelsen är fascistisk som helhet, utan som att en fascistisk maktteknik förökar sig och smittar delar av rörelsen.

De tärande, de som inte tillför något, som inte ger mig (nationen) något, de fryses ut från min gemenskap (samhället). I den del av självhjälpsrörelsen som är smittad av denna fascism avskaffas medmänniskan och man ersätter henne med jagets behov och utveckling.

Per Herngren
2009-01-22, version 0.1.1


Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.


[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 37.

2 kommentarer:

Lotta Miller sa...

Det där känner jag verkligen igen som arbetar i en församling där många lever på sjukbidrag eller socialbidrag och inte räknas. Känns som ett mycket viktigt ämne. Landar direkt i min vardag. Fascismen lurar som ett spöke i alla försök att vara helt renlärig och egofixeringen är en olycka som gör många ensama och svagare än vi skulle behöva vara. Lotta Miller

Josefin sa...

Jag menar att problemet med mycket självhjälpslitteratur och flera terapiformer är just detta att man förvisso befriar människan från självförakt men håller henne kvar i en offeridentitet genom att uppmuntra henne att leva resten av livet med sig själv som centrum. Varifrån denna smitta kommer vågar jag inte uttala mig om men jag noterar att det ser likadant ut i många av våra evangeliska kyrkor. Den kristna tron urartar till stor del också till att bli en självhjälpsterapi, en terapi för den som tolkar ångesten och glädjen i religiösa kategorier – för den som har det religiösa språket som modersmål. Den kristna tron försäkrar att vi är frälsta av nåd – att Gud är god och att vi inte kommer sluta i ett evigt brinnande helvete och det är gott. Det är nödvändigt och gott. Det är befrielsens budskap – befrielse från rädsla för Gud och vår egen otillräcklighet. Men vad är det befrielse till? När vi stannar där så blir den kristna tron ett projekt för vår egen själsfrid – ett sätt att rättfärdiga en livsstil som här i den rika delen av världen inte är i linje med den lag som finns i evangeliet – den lag som säger att den fattige ska ha sin rätt, rätt till liv, mat, bostad och drägliga förhållanden. När kristen tro blir ett projekt för personlig själsfrid i ett liv i överflöd på andras bekostnad så har den å ena sidan bundet den troende vid sig själv och sin egen bekvämlighet och å andra sidan bundit den fattige i fortsatt fattigdom. Min frälsning, min tro, min upprättelse, min lycka, min bekvämlighet, min själsfrid, min personlighetsutveckling, mitt gudstjänstliv, min upplevelse. När fokus för den kristna tron är den enskilde kristnes lycka, personsonlighetsutveckling eller annat så är inte längre den självutgivande Kristus i centrum utan den troende själv – som nu binds fast i sin inkrökthet i sig själv. Navelskådandet fortsätter, fast i stället för att beskåda sin synd så beskådar hon nu sin nyvunna frälsning och (själv)rättfärdighet. Detta är inte frihet. Man har istället bara bytt den ena bojan mot den andra. Självföraktets boja mot självfixeringens. Den befrielse som inte frågar efter ett svar är inte verklig befrielse. Gud har kallat oss ut för att gå i frid och tjäna Herren i glädje. Denna tjänst är den nya lag under vilken vi som kristna står. Den bygger på samma lag som finns i GT – den lag som vill garantera den fattige och marginaliserade människan hennes livsmöjligheter – men i NT tas detta ett steg vidare. Jesu liv och död befriar oss inte bara till att hålla denna lag utan också till att göra en aktiv insats för att främja den där den förtrampas. Ett sådant ingripande är förknippat med personliga uppoffringar. Det är vetekornets lag som i sig bär på ett nytt evangelium – uppståndelsens evangelium. Lag i evangelium i lag i evangelium...
Det liv vi som kristna är kallade att leva är ett liv i självutgivelse för någon annans skull, inte för att komma i förbund med Gud, ty det är vi redan, men för att leva förbundets liv, för att kärleken lockar fram vårt svar och vår vilja att göra en personlig uppoffring. Självhjälpslitteraturen och den evangeliska kyrkan har placerat den enskilda “räddade” i centrum för sitt eget liv. Det är dags att så till den grad lita på att vi faktiskt är älskade och befriade att vi också vågar träda ut ur centrum – för livets och medmänniskans skull.

Låt oss gå i frid – och tjäna Herren i glädje!

Gadgeten innehöll ett fel