Visar inlägg med etikett makt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett makt. Visa alla inlägg

onsdag, december 20, 2023

Biskopars propaganda för krig och öga för öga

Performativ är vad en meningsfull handling faktiskt genomför. Ett yttrande kan säga något helt annat än vad det ordagrant betyder. Performativ blir därför ett användbart verktyg när en maktanalys försöker upptäcka förtryck, diskriminering och våld i till synes acceptabla eller välvilliga handlingar och yttranden.

Här har jag gjort en performativ maktanalys på Svenska kyrkans biskopars uttalande kring Israel/Hamas terror november 2023.

  1. Performativ uppmaning till krig från biskoparna: "Staten Israel har självklar rätt att försvara sig mot det våld och den terror som riktas mot landets befolkning." I modern tid lanseras alla krig som försvar. I propaganda visar försvar vilken sida som stöds medan krig, terrorism och dödande används på den andra sidan.
  2. Här uttrycker biskoparna performativt att ena sidan ska sluta bomba och att den andra ska bomba med hänsyn. "Att Hamas upphör med raketbeskjutningen av civila i Israel. Att Israels militära svar tar hänsyn till civilas säkerhet."
  3. Här uppmanar biskoparna performativt till proportionellt krig, alltså modern variant av öga för öga eller det som kallas talionprincipen: "I alla krig gäller internationell humanitär rätt: civila ska skyddas och både försiktighetsprincipen och proportionalitetsprincipen ska tillämpas."
  4. En maktteknik som är mer motsägelsefull är att uttalandets empati och sorg för offren får funktionen att utopiskt lansera rättfärdigt krig, där rättfärdigt ersätts med humanitärt i uttalandet.
Per Herngren
2023 12 20, version 0.1
 

Referens

Svenska kyrkans biskopar, "Vi vädjar om fred", svenskakyrkan.se, 6 november 2023. 
Per Herngrens texter om performativ.

onsdag, april 19, 2023

Staten blir del av själen - Hegel

 Staten är inte en stor väldig sfär som omsluter oss. En stat är snarare ett myller av handlingar, händelser, rutiner och föreställningar. Staten är mitt ibland oss snarare än runt oss. Staten blir till och med en del av självet. Individ ställs ofta upp som statens motsats, fast genom att hamna i opposition blir stat och individ del av varandra.

Andens fenomenologi (1807) analyserar Hegel hur statsmakten förs över till medvetandet: ”state-power should actually have passed over into consciousness (…) obeyed as the will, in other words, obeyed as the self that makes the decision.” (Hegel, 2018, s 296.)

Genom att vi protesterar och opponerar oss mot staten förs alltså staten över till våra medvetanden. Staten blir en del av självet. Staten lever och agerar i våra beslut, vanor, föreställningar och i vårt själsliv. Staten införlivas i själen.

Per Herngren
2023, version 0.1

Referens

Georg Wilhelm Friedrich Hegel, The Phenomenology of Spirit, Cambridge University Press, 2018, (1807).

Per Herngren, artiklar om civilsamhället.

Per Herngren, artiklar om postprotest.

fredag, mars 10, 2023

Vad är en gud - Martin Luther

"gud kallas det […] som man i all nöd tar sin tillflykt till […] Det som du fäster ditt hjärta vid och varpå du förlitar dig, är […] i verkligheten din gud”


Martin Luther, Stora katekesen, 1529.

onsdag, oktober 19, 2022

Kyrkor suddar bort skandalen med Jesus

Jesus revolution var och är skandal. För maktordningar och vår lydnad är Jesus praktik galen. En del kyrkor tar dock på sig uppgiften att sudda ut det anstötliga och galna med den omvälvning som Jesus praktiserade och lärde ut. Här är några makttekniker för att normalisera skandalen med Jesus.

  • Passa in Jesus. Genom att visa hur Jesus budskap egentligen är bra för Sverige så görs Jesus till del av nationalism och bevarande av rådande ordning.
  • Förstå Jesus. Hjälper vi varandra att förstå Jesus blir han inte så anstötlig.
  • Förklara Jesus. Med historiska och sociala förklaringar görs Jesus till något som är viktigt för sammanhållningen i våra samhällen, arbetsplatser och bostadsområden. Jesus ges en funktion i maktordningen.
  • Normalisera Jesus. Genom att förvandla budskapet till liknelser, metaforer eller en avlägsen framtid tas det revolutionerande bort ur Jesus praktik. Jesus blir ett normalt inslag i våra gemenskaper.
  • Rationalisera Jesus. Genom att visa på det logiska i Jesus praktik plockas galenskapen bort. Tro och tillit behövs inte längre för att tillsammans leva det galna gudsriket. Tron reduceras till känsla och upplevelse.
  • Jesus som magisk fetischism. Genom att förvandla Jesus till batteri och kraftkälla kan maktordningar som stat och kapitalism utvinna kraft ur Jesus. Jesus gör det möjligt att öka stress och hets i lönearbetet.

Istället för att Jesus revolutionerar hur vi organiserar våra relationer och samhällen omvandlas Jesus till medel för frid och harmoni. Jesus görs till verktyg för att konservera den rådande ordningen.

Per Herngren
2022, version 0.1.1

Referens

Desiderius Erasmus, The Praise of Folly, Princeton University Press, 2015, skriven 1509.


lördag, maj 14, 2022

Passar inte mig - preferens bygger vita kyrkmurar

Kristen nationalism producerar vithet och nationalism genom exempelvis flaggor vid altaret. Här föreslår jag att dagens subjektiva preferens-retorik murar mer kraftfulla vita kyrkmurar än kristen nationalism. Individualism och preferens producerar dessutom murar även gentemot arbetarklass och vissa åldersgrupper. 

Stenar som bygger likriktning, klass och vithet kamoufleras gärna bakom individuella preferenser och subjektivitet. Individualismen i kyrkan producerar ett enhetligt och likriktat kollektiv. Individualismen kan bygga ett enhetligt kollektiv som är jämförbart med den nationalistiska kollektivismen. 

Exemplen nedan är från samtal i en kyrka i en ort i Angered. I samtalet analyserades ifall individualism, sånger, tonläge, stil och gudstjänstordning bygger eller inte bygger vita kyrkmurar.

Preferens som vita murstenar  

  • Det passar inte mig personligen.
  • Det är stressigt på jobbet och jag kommer inte till gudstjänsten för att bli stressad utan för att få kraft.
  • Jag skulle i så fall gå till en annan gudstjänst som passar mig bättre.
  • Det är viktigt med mångfald så kan vi ha olika gudstjänster för de som trivs med andra former.
  • Jag föredrar inte den gudstjänstformen för att jag är vit utan för att jag är Kalle. Jag är en individ.

Per Herngren
14 maj 2022, version 0.1.1



söndag, april 10, 2022

Kyrkors träning i passivitet bjuder in till nationalism, krig och Nato

Mohandas Gandhi placerar gemensamt ingripande och ickevåldsträning som förutsättning för politik och samhälle. Regelbundet träning i att ingripa blir, enligt honom, effektivare än centralmakter, tvång och våld för att tränga undan krig och förtryck. Kyrkor som håller ickevåldsträning, exempelvis varje vecka, bygger upp praktik och effektiva verktyg som ger möjlighet att tränga bort rasism, sexism och våld. Ickevåldsträning är övning i tro.

Tro och hopp växer fram ur övning snarare än insikter och föreställningar. Det är egentligen inte mer märkligt än att ett fotbollslag eller en dansgrupp som regelbundet övar börjar tro på möjligheten att tillsammans klara uppgiften. 

Genomförande hänger ihop med misslyckande. Finslipning och övning behövs för de som vågar misslyckas. Den kyrka som aldrig försöker leva ickevåld, leva gudsrike, kan däremot aldrig misslyckas. Den kyrka som inte försöker realisera gör rådande maktordningar till det enda realistiska.

Jag föreslår att nationalism, demokratisk centralism och krig kräver regelbunden träning i passivitet. Lydnadens kyrkor tränar sina deltagare i att INTE se sig oss som regerande, som subjekt, som aktör. Dessa kyrkor tränar otro.

Kyrkor som underordnar sig nationalismen undviker att hålla träning i demokrati, ickevåld och ingripande. Dessa kyrkor böjer istället knä och ber för att härskare och nationer ska bli goda. Det blir en träning i otro gentemot gudsrikets möjligheter. Istället laddar de medlemmarnas batteri inför nästa arbetsvecka så att kraft kan föras över från kyrkor till lönearbetet. Kraft strömmar från dessa kyrkors gud till rådande maktordning. Otrons kyrkor ersätter befrielse med harmoni och frid.

Icketräning i kyrkor är i sig träning. Det är en träning i att undvika att tillsammans bli subjekt, gudsrike,  och regerande. Denna (icke)träning övar oss i att peka ut högre makter som räddningen på konflikter och kriser. Krigsmakt, militär, nationalism och även Nato ges en realistisk frälsarstatus av kyrkor som vägrar realisera. Kyrkor som undviker att träna jämlik demokrati och ickevåld drar också undan möjligheten att innovativt leva och finslipa gudsriket.

Ifall Gandhi har rätt så erbjuder regelbunden ickevåldsträning alternativ till härskande och makt. Sådana kyrkor bjuder in att praktisera och öva jämlikhet, demokrati och ickevåld, de erbjuder tro och hopp.

Per Herngren
10 april 2022, version 0.1.1

  

onsdag, oktober 07, 2020

Ingripa vid mobbning - övning i civilkurage och ickevåld på youtube

Här är en kort film om att träna några metoder för att ingripa vid mobbning. Tränare är Per Herngren från Fikonträdet och deltagarna är från Hopp & Motstånd.

Vill du själv träna på att ingripa vid mobbning, härskartekniker så är du välkommen till tvådagarskurs lördag-söndag 24-25 oktober 2020!



söndag, augusti 04, 2019

Religion pch politik

Politik och religion är två aspekter av samma fenomen. Politik är samtal och beslut om gemensamma angelägenheter. Religion är byggandet av tillit till det gemensamma när det pulserar och återskapar sig själv som samhälle(1). 

Religion bygger samhällen. Och politik organiserar(2).

Religion förknippas gärna med traditioner och cermonier, som nationaldagen och flaggan. Men religion återinför dessutom det gemensammas etik och legitimitet i det politiska. Religion är gemensamma praktiker som återinför gemensamheten i det gemensamma.

Religion och politik är båda del av samhällen. De kan inte skiljas åt. De bygger nödvändiga konflikter och spänningar i samhällen. De intervenerar i varandra. Utan religion skulle politik vara ren organisation utan samhälle. Och utan politik skulle ett samhälle domineras av de som dominerar.

Politik och religion kan bli förtryckande eller befriande. Men att som i det postpolitiska ersätta dem med administration, förhandlingar eller kalkyler skapar skensamhällen.

Per Herngren
4 augusti 2019, version 0.1

Fotnötter

1. Tillit använder jag istället för religionens tro eftersom tro nuförtiden blandas ihop med en annan betydelse, som i tro och vetande.
2. Bygga samhällen och organisera ska inte ses dualistiskt åtskilda utan ihoptrasslade, och nödvändiga för varandra. Jämför med att hålla takten i en dans och att följa olika turer. Båda är del av dansen, och de stärker eller stör varandra.

Referens


Émile Durkheim, The Elementary Forms of Religious Life, Free Press, 1995.

söndag, oktober 15, 2017

Funktionell melankoli i kyrkor

Melankoli är sorg utan objekt. Sorgen har inget att sörja. Genom att spela och sjunga melankoliskt i kyrkor hindras befrielse och gudsriket från att störa verksamheten. Vacker och skön saknad tränger undan och ersätter tron på att kyrkor kan leva befrielse, leva gudsriket.

Melankoli skapar frid och den blir därmed funktionell för kyrkorna. Den hindrar befrielse och motstånd från att störa. Melankolin ersätter hopp och tro i kyrkor. Längtan efter något som saknas är skönare än befrielse. Det gör att kyrkor kan fokusera på att skapa trygghet och ro.

Melankolin har på inget sätt erövrat kyrkorna. Befrielse, ickevåld, civil olydnad skapar utrymme för kyrkor att leva gudsriket. Men melankolin har fått en så stark ställning att den lockar som frestelse. Eller snarare som en saknad utan att den vet vad den saknar.

Per Herngren
15 oktober 2017, version 0.1

söndag, mars 12, 2017

Korset upphöjer Jesus till avrättning

Att Jesus upphöjs på korset mystifieras i en del kyrkor. Avrättningen skulle höja Jesus över oss andra. Jesus görs till en upphöjd. Poängen är snarare motsatsen.

Korset är ett avrättningsredskap. Först är det nedfällt så fången kan fängslas på korset. Sedan hissas korset och fången upp för avrättningen.

Precis som på så många andra ställen i bibeln används en konkret händelse poetiskt för att vända upp och ner på rådande maktordningar.

Att upphöja några över andra, att skapa överordnade och underordnade, avskaffas genom korset. Det blir samtidigt en befrielse från straffets makt över oss.

Per Herngren
12 mars 2017, version 0.1

Poesi förstås här inte som liknelse eller bild utan från sin etymologiska betydelse producera, skapa, förändra världen, poiesis.

Tack till Bengt Andreasson, pastor i Rosa Huset för reflektion kring hur korset hissar upp fången.

torsdag, januari 12, 2017

Film om civil olydnad - från Gandhi till postprotest

Här är en film där jag avslutar med tio minuters ickevåldsträning. Innan berättar jag om hur plogbillar lämnar protesten (postprotest). Och hur performativ blir en brygga mellan Gandhis ickevåld och queerfeminism.

Välkomna på träning i ickevåld och konfliktingripande

Ifall någon vill gå en tvådagars intensivkurs med liknande övningar som i filmen fast kring mer vardagliga situationer om hur vi skapar jämlikhet och ingriper vid härskartekniker och mobbing är ni mycket välkomna!
 



Filmad av Vardagens civilkurage 2016

söndag, januari 08, 2017

Jag-lovsånger ersätter Gud med jag

Äldre fromma sånger och psalmer sjunger om "oss" och Gud. Omsorgen som växer fram ur mötet med nästan och med gemenskapen var ett möte med Gud. Idag ersätts ofta "vi" och "Gud" med "jag" och "du" i lovsånger.

Jag-du-lovsånger uppfattas som en personlig relation till Gud. Men jag-du-lovsånger ersätter gärna Gud med upplevelsen av Gud. Lovsångerna ersätter i så fall Gud med mig själv. Jaget och min upplevelse av Gud blir Gud.

Per Herngren
8 januari 2017, version 0.1

Bilaga Gustaf Wingren

”Flyr man från sin nästa till Gud, så kommer man inte till Gud utan endast till sig själv, sitt eget jag. Kristus blir icke centrum, när nästan stötes bort ur centrum. Ty Kristus är utgiven för världen, han är människa, i tjänarskepnad. Detta är undret: när nästan är centrum, är Kristus centrum. Vandringen utåt mot jordens människor är en vandring åt det håll, där korset är beläget och där döden sker, d. v. s. en vandring åt det håll, där Han är och där det finns hopp, hopp om livets uppståndelse.”

(Gustaf Wingren 1949)

Referens

Gustaf Wingren, ”Arbetets mening” i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1949), s. 286. Citerat i Bengt Kristensson Uggla, Gustaf Wingren: Människan och teologin (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010), s. 125.

söndag, september 04, 2016

Upplevelse av Gud ersätter Gud

Organisationer, kommuner och stat ersätter ibland jämlikhet och befrielse med upplevelse av delaktighet. Upplevelse får ersätta förverkligande. På motsvarande sätt kan religioner ersätta Gud med upplevelse av Gud, upplevelse av frid och harmoni.

Mötet med  Gud i mötet med fattiga, förföljda och förtryckta ersätts med subjektiva stimulerande, upplevelser.

Upplevelse blir en maktmetod för att ersätta vår gemensamma värld med privat subjektivitet. Det blir också en metod för att ersätta gemensamt motstånd och befrielse med självet, med personlig utveckling.

Fokus på upplevelse av Gud gör sig-själv till Gud.

Per Herngren
Söndag 4 september 2016, version 0.1

söndag, april 17, 2016

Salig frid som messiansk avgud: Sara Ahmed

Frid och lycka tar sig i kyrkor gärna en messiansk gestalt. I lyckan sökes räddningen. Friden görs till målet. Istället för befrielse söker fridsreligioner efter metoder och vägar som lovar salig frid. Friden, harmonin och lyckan görs till ett löfte. To promise after all is to make the future into an object, into something that can be declared in advance of its arrival.”[1]

Löftet om individuell frid och lycka ersätter gemensam befrielse och ickevåld. Gud som befrielse ersätts med tron på frid. Gud blir frid. Frid blir gud.

Frid görs på så sätt till en skyddsfolie som skyddar oss mot makt och förtryck. Som skyddar oss mot att dras in bland de som förföljs och kämpar. Ett skydd mot det etiska kravet på ingripande. En folie mot solidaritet.

"Bli lycklig" som religionens formel

Friedrich Nietzsche och Sara Ahmed kritiserar hur lyckan har gjorts till formel för religion. “The promise of happiness takes this form: if you have this or have that, or if you do this or do that, then happiness is what follows. In Twilight of the Idols, Nietzsche interprets what I am calling the promise of happiness as the basic formula of religion and morality: ‘Do this and this, refrain from this and this – and you will be happy!”[2]

Religionen görs i så fall till formeln för hur vi kan fly ickevåld och befrielse. Religion blir en flykt. Religion fungerar då som maktens skydd mot revolution, mot omvändelse.

Per Herngren
2016 07 17, version 0.1.1

Fotnot

[1] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 29.
[2] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 29.

fredag, mars 11, 2016

Överge tron på ledarskap och regeringar: tidig demokrati i Psaltaren

I Psalm 146 betonar bibeln befrielse snarare än ledarskap och makt. Befrielse och rättvisa ska härska, inte makthierarki, styrmodeller eller centralstyrning. Psaltaren bryter anarkistiskt med tron på regeringar och makt.

"Herren" läser jag som "härska" snarare än en omnipotent härskargud. Befrielse av förtryckta och fångar ska härska snarare än en härskare. Jämlikhet och rättvisa ska härska snarare än regeringar och ledare.

Istället för att återskapa regeringen och ledarskapet i himlen så används språket i bibeln ibland mer dekonstruerande: Jämlikhet är vår kung. Ickevåld är vårt kärnvapen. Den förtryckte är vår gud. Den fattige är vårt skatteverk.

"Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.
Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.
Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,
Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer."
(Psaltaren 146:3-9)


Per Herngren
2016 03 12, version 0.1

Tack för tips av Klara Edvardsson och Kristna Feminister


söndag, oktober 04, 2015

Decentrerad Gud

Genom att placera Gud eller Kristus i centrum ersätts Gud med Jaget. Min personliga utveckling, min godhet och min frid blir Gud. Mina personliga projekt blir gudar som ersätter och tränger undan Gud.

Eller så centrerar vi Gud så att makten blir Gud. Den gode ledaren, den gode fadern, blir Gud. Gud blir den mäktigaste av mäktiga. Och Gud som mina medmänniskors kamp för befrielse trängs därmed undan.

Jesus och profeter berättar gång på gång hur Gud är själva mötet med de förtryckta och fattiga. De decentrerar Gud istället för att placera Gud i centrum.

Gud är med våra medmänniskor. Gud är den fattige. Gud är solidaritet. Gud sitter i fängelse. Gud bombas. Gud flyr över taggtråd. Gud drunknar med flyktingar som försöker ta sig igenom EUs gränsmurar.

Gud kämpar. Ickevåldslig kamp med våra förtryckta medmänniskor är Gud.

Gud är smärtan i vår nästas ansikte. Vi finner inte Gud i lycka och frid, vi möter Gud i våld, lidande och förtryck. Många konstnärer har målat en korsfäst Jesus med frid och harmoni i blicken. Det är en avgud.

Per Herngren
2015 10 04, version 0.1.1

Tack till Else Blomgrens predikan i Hammarkullen 4 oktober 2015.

Bilaga Gustaf Wingren

”Flyr man från sin nästa till Gud, så kommer man inte till Gud utan endast till sig själv, sitt eget jag. Kristus blir icke centrum, när nästan stötes bort ur centrum. Ty Kristus är utgiven för världen, han är människa, i tjänarskepnad. Detta är undret: när nästan är centrum, är Kristus centrum. Vandringen utåt mot jordens människor är en vandring åt det håll, där korset är beläget och där döden sker, d. v. s. en vandring åt det håll, där Han är och där det finns hopp, hopp om livets uppståndelse.”

(Gustaf Wingren 1949)

Referens

Gustaf Wingren, ”Arbetets mening” i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1949), s. 286. Citerat i Bengt Kristensson Uggla, Gustaf Wingren: Människan och teologin (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010), s. 125.

söndag, september 13, 2015

Tro och sociala system: Matteus 6:25-34

Jesus är en tidig sociolog. Han analyserar tro (tillit) som förutsättning för att gudsriket ska fungera. Men hans analys antyder dessutom att tro egentligen är en förutsättning för alla sociala system.

Tappar folk tron på en valuta blir den värdelös. Tappar folk tron på lönearbete så kollapsar det. Tappar medlemmarna tron på sin familj så splittras den. Tappar soldater tron på kriget så desserter de eller skjuter i luften.

Det går inte att ersätta tro med konsekvenskalkyler, kontroll, detaljstyrning, instruktioner, order eller makt. Sociala system klarar sig inte utan tro.

Tilliten till gudsriket kan trängas undan av tillit till andra ordningar eller trygghetsystem. Då blir gudsriket en chimär. Tro kan dock återigen ge liv till gudsriket.

Per Herngren
2015 09 13, version 0.1

"Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."
(Matteus 6:25-34)

tisdag, september 08, 2015

Flyr man sin nästa för Gud finner man bara sig själv: Gustaf Wingren

”Flyr man från sin nästa till Gud, så kommer man inte till Gud utan endast till sig själv, sitt eget jag. Kristus blir icke centrum, när nästan stötes bort ur centrum. Ty Kristus är utgiven för världen, han är människa, i tjänarskepnad. Detta är undret: när nästan är centrum, är Kristus centrum. Vandringen utåt mot jordens människor är en vandring åt det håll, där korset är beläget och där döden sker, d. v. s. en vandring åt det håll, där Han är och där det finns hopp, hopp om livets uppståndelse.”
(Gustaf Wingren 1949)

Referens

Gustaf Wingren, ”Arbetets mening” i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1949), s. 286. Citerat i Bengt Kristensson Uggla, Gustaf Wingren: Människan och teologin (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010), s. 125.


Tack till Bengt Kristensson Uggla för citatet.

onsdag, augusti 26, 2015

Rasism, kolonialism, militarism, nationalism i scout

Här är en snabb analys över rasistiska, krigiska och nationalistiska symboler i scoutrörelser. Dessa får (ofta oavsiktligt) funktionen av att legitimera kolonial rasism, krig och nationalism. 

Observera att vissa symboler kan vara avskaffade av en del scoutorganisationer. De som är mer historiskt kunniga om scout både historiskt och internationellt får gärna korrigera och hjälpa till med analysen.

Symbol för kolonialt krig och rasism
Uniform med speciell halsduk och hatt som användes i koloniala krig.

Symbol för krig och dödande
Uniformsskjorta, salut, honnör, marschera, utmärkelser/medaljer fästa på skjortans bröstdel.

Symbol för att nationalism och krig hör ihop
Honnör till flagga.

Symbol för nationalism som helighet och egen religion
Stå upp för flaggan

Symbol för att krig och upplysning hör ihop
Namnet scout betecknar en speciell sorts spion som ska skaffa information inför krig och anfall

Symbol för militära hierarki
Utmärkelser och olika hierarkiska grader och beteckningar på både scouter och scoutledarna. 

Kamouflage av kolonial och militaristisk symbolik
Göra honör slarvigt, med humor. Införa att det är frivilligt att ha uniform. Ignorera scouternas koloniala och militaristiska historia.

Per Herngren
2015 08 26, version 0.1.2


Referens

Per Herngren, Nationalstaten är religion: Rousseau, 2015.

söndag, juli 26, 2015

Förandliga är att sekularisera

Brist på tro, brist på tillit till gud och gudsriket, frestar kyrkor och tempel att sekularisera sig själva.

Något saknas. Något behöver tillföras. Att förandliga är en bland flera metoder för att sekularisera sin religion. Andra är att tillföra maktdominans eller våld.

Latinets saecularis betyder världslig och temporal, tidsbestämt. Sekulariseringen kan ske på flera olika sätt. Att förandliga sin religion är att tillföra något som ens religion tycks sakna.

Förandligande sekularisering kan genomföras i tre steg:
  1. Dualistisk uppdelning mellan religion och värld, religiösa praktiker och världsliga.
  2. Religiösa handlingar uppfattas inte som tillräckliga. Något behöver tillföras. Genom melankoli och längtan efter något mer andligt annat bakar kyrkor in brist på tro i sin verksamhet, brist på tillit till gudsriket och det befriande budskapet.
  3. Att tillföra andlighet kompenserar bristen på tro. Förandligandet tillför speciella upplevelser och känslor, exempelvis innerlighet, frid, lycka, känsla av gudsnärvaro.
Rent konkret omvandlar sekulariseringen praktiker i den traditionella religionen så att de förandligas istället för att materialisera:

  1. Bristen på tro till gudsriket kan åtgärdas genom att individualisera och förandliga gudsriket till något inre och individuellt. Det behöver då inte längre organiseras, finslipas, testas, tränas eller misslyckas.
  2. Bristen på tro till omvändelse och befrielse kan åtgärdas genom individuell duktighet och välgörenhet. Rättvis fördelning av makt och resurser omvandlas till upplevelse av godhet.
  3. Bristen på tro till budskapet kan åtgärdas genom övertalande och trosviss karisma. Även vackra ord om självhjälp och individuellt ansvar kan tillföra det som religionen tycks sakna. Budskap om materiell och kroppslig befrielse kan förvandlas till insikt genom föredrag och uttalanden. Verser i religiösa sånger kan upprepas igen och igen för att tillföra en upplevelse av andlighet. Eller så kan de sjungas vackert, melankoliskt.
  4. Bristen på tillit till bön kan åtgärdas genom att tillföra upprepning, övertalning, speciella tonfall, innerlighet.
 Per Herngren
2015 07 26,  version 0.1.1

Maktkritisk metod

Jag analyserar vad som ibland genomförs i kyrkors gudstjänster och verksamhet. När brist på tro genomförs i en kyrkas handlingar kallas det för performativt handlande: resultatet fullföljs i och med handlingen. Vilket innebär att handling och resultat blir ett. (I instrumentellt handlande är ju medel och resultat istället åtskillda, resultatet kommer senare.)

Jag använder inte metodologisk individualism, det är alltså inte individens tro som analyseras utan tron som utkristalliseras i kyrkors beslut och verksamheter.