söndag, oktober 13, 2013

Du duger! Men duger vi?

Vi har inte kommit till predikan än, och i två sånger har jag redan sjungit att jag duger. Alla moment i gudstjänsten förklaras ordentligt så ingen ska uppfatta att här träffas innegänget, de förtrogna. Förutom den här kyrkan rör jag mig även i en annan kyrka vilken också betonar att du duger. Och att du är välkommen. Till vad?

Ifall inte kyrkor erbjuder olydnad och intervention i våld och förtryck, möjligheter till rättvis fördelning av makt och resurser, så blir jag snarare välkomnad in i rådande maktordningar. Problemet tycks främst vara ifall jag vore utanför ordningen. Detta blir extra tydligt när kyrkan kämpar mot utanförskap, snarare än för jämlikhet och rättvis fördelning av makt. Begreppet utanförskap gör Dom utanför till problemet, att de är utanför är problemet. Lösningen är innanför. Att få in Dom som är utanför.

En ensidig betoning på att du duger, att du inte ska känna dig utanför, återskapar en uppdelning i Vi och Dom. Och där Vi utpekas som lösningen. Och där Vi legitimeras som lösningen genom att omsluta alla. Kyrkan välkomnar dig inte att vara med och innovativt förändra maktordningar. Tja, förutom att få ordningarna att bli mer välkomnande. Kyrkan ordnar så ingen ska bli utanför ordningen. Kyrkan får ordning på ordningen.

Jag duger och är välkommen till kapitalism, lönearbete och nationalstat. Jag duger som enskild. Som enskild individ ska jag känna att jag är välkommen in i ordningen.

Kyrkors kamp mot utanförskap kan legitimera rådande ordningar som just rådande. Som ordningar som borde välkomna mig. Där jag egentligen hör hemma. Där jag borde känna mig hemma. Där det är tänkt att jag ska inordna mig.

Här riskerar även radikal rättighetspolitik att legitimera rådande ordningar. Homosexuella, bisexuella och transpersoner har rätt att vara med, rätt att på lika villkor ordnas in i ordningen, rätt att inte diskrimineras. Hmm, men är ordningen rätt? Ordningen är kanske orätt. Den borde kanske queeras, trängas undan av andra ordningar?

Kyrkor reduceras ibland till välkomnande oaser som gör det möjligt med allt hårdare kapitalism, individualism och nationalism. Att tillsammans försöka leva gudsriket ersätts med individuell känsla av frid. Känn att du duger. Här kan du ladda batterierna. Gå i frid. Inte ilska. Gå absolut inte i ilska.

Per Herngren
2013 10 13, version 0.2

Inga kommentarer: